Förebilder?

Om Sverigedemokrater eller Alternativförsverige-are idag pekar ut länder som förebilder är det rätt troligt att det blir Polen och Ungern. Varför?

Är det en tillfällighet, eller har det något med att göra att båda är gamla skurkstater? 1938 gick de ihop med Tyskland och styckade Tjeckoslovakien (medan de västliga makterna inte gjorde det minsta för att hjälpa offret). Båda kunde med ett förskönande ord kallas ‘auktoritära’ under 1930-talet. Och tendenserna förefaller vara kvar, även om det är en bit kvar till trettiotalsnivån och politiken verkar hålla sig inom den borgerliga demokratins ramar.

Så då kanske det inte är så konstigt att en del folk på högerkanten i Sverige ser Polen och Ungern som förebilder?

En ljugande ambassadör

Är detta en lögn, är det sant, eller är det ett sätt att försöka slingra sig förbi en obehaglig sanning? Detta uttalande av Polens ambassadör i Sverige aktualiserar frågorna:

Polen samarbetade aldrig med tyskarna och förlorade 5,5 miljoner av sina medborgare under kriget.

Det här är två påståenden: dels att en mängd polska medborgare dog under kriget, men också att Polen aldrig samarbetade med tyskarna. Det första är sant, det andra är det inte. Tyskland var inte ensamt i att stycka Tjeckoslovakien 1938 – Ungern och Polen deltog i slakten. Och Polen spelade den avgörande rollen. Sovjet var berett att sända trupper till Tjeckoslovakiens försvar. För detta måste man passera polskt område. Polackerna sa nej. – De två orden ”under kriget” används för att dölja detta skurkstreck, för Tjeckoslovakien krossades ju ett år innan kriget bröt ut. Inte snyggt, vill jag hävda.

Varför inte säga så här i stället: Polen samarbetade med tyskarna 1938, och förlorade som resultat av detta 5,5 miljoner av sina medborgare under kriget.

Ambassadörens påstående är inte sant. Det är ett försök att smita undan obehagliga frågor från det förflutna, att ta på offerkoftan, att dölja den egna skulden.

Men historien försvinner inte bara för att man önskar bort den, förtiger, ljuger. Det är nog ingen tillfällighet att just Polen och Ungern har blivit favoritländer hos svensk höger av den ”sverigevänliga” modellen. De polska och ungerska politikerna av idag trampar fram i fotspår som skapats av tidigare generationer. (Kanske bör tilläggas att Ungern var på den förlorande sidan i andra världskriget, vilket kan dras fram om någon skulle klaga över att landet ockuperades av Sovjet mot slutet av kriget.)

Allt detta borde ambassadören vara väl medveten om, så jag lutar åt domen: en listigt hopkommen lögn.

SvD 16/1 1945 – Teschen

Jag har ännu inte så mycket använt den utmärkta tjänsten som prenumeranter å Svenska Dagbladet åtnjuter, nämligen att via datorn plocka upp gamla nummer. Men nu tog jag mig en titt på tidningen den 16 januari 1945 och fann en intressant notis. Kriget gick mot sitt slut, den sovjetiska jätteoffensiven rullade fram i öster och en ny polsk regering hade bildats i Lublin i östra Polen. Det är den som kallas Lublinregeringen nedan.

1945 är som sagt krigets slutår, men med den här historien är vi tillbaka till 1938 och en händelse som nästan gjorde kriget oundvikligt: Tjeckoslovakiens undergång. I allmänhet brukar Tyskland och nassarna få skulden, och de var ju huvudskurken, men det fanns två andra lymlar inblandade: Polen och Ungern. På kartan nedan kan man se vad som hände när Tjeckoslovakien styckades. De som tog de största bitarna var Tyskland och Ungern. Teschen är det lilla blå området. Verkar inte vara mycket till krigsorsak.

Wikikarta härifrån

Men läget inför krisen 1938 var att Sovjetunionen var redo att gå in med stora truppstyrkor för att stödja tjeckerna. För att föra över trupperna måste dock polskt territorium passeras, och polackerna gick inte med på det. Det verkar som viljan att knapra på grannlandet var större än viljan att rädda hela grannstaten. Så: i oktober 1938 tog polackerna Teschen och i september 1939 tog tyskarna Polen, med katastrofala följder för det polska folket. – Jaja, sluter man en pakt med Djävulen så går det som det går …

I notisen i SvD framgår för övrigt att de polska och tjeckoslovakiska exilregeringarna i London fortsatte att gräla om Teschen under kriget. Den polska exilregeringen är inte samma sak som Lublinregeringen, det var två olika grupper där de i London verkar ha framhävdat i att annekteringen av Teschen var en god idé. I Lublin hade man bättre omdöme, och kunde därmed få diplomatiskt erkännande från tjeckoslovakerna. Bakom Lublinregeringen stod Sovjet, så det var viktigt.

Vart går EU-ropa?

Så här säger Ungerns premiärminister Orbán:

Vi har fått tillåtelse från, om man så vill, högsta instansen i världen att prioritera våra egna intressen … 

 … och det är ju en intressant effekt av Trump-regimens tillträde i USA. Politiska riktningar i Europa som sätter oberoende nationella prioriteringar högt känner sig förmodligen uppmuntrade av det nya styret i Washington. Andra som ställt in sig på en tillvaro som lakejer och tjänstehjon och ja-sägare utan egen vilja lär få det besvärligare. Det verkar inte inte gå att springa till USA och få en klapp på axeln och lite understöd längre.

En annan effekt är tänkbara framtida omdirigeringar av världshandeln, och vilka intressenter som deltar, och hur. EU:s handelskommissionär Cecilia Malmström säger:

EU kommer att vända sig mot andra länder, framförallt i Asien, när USA stänger dörren och blickar inåt. − Länderna står redan på kö. De ringer och undrar om vi kan vi skynda på nu när USA inte längre vill. Vi har Mexiko, Japan och Mercosur som vill ha bilaterala och multilaterala avtal med EU. Vår popularitet har faktiskt ökat. Det är bra.

Och vad betyder det med länderna i Asien?  Kan det innebära en glidning mot det euroasiatiska ekonomiska samarbetet med Kina och Ryssland som tyngsta medlemmar? Kineserna köper redan in sig i EU-området i stor skala. Med ekonomisk makt följer så småningom politisk, och kanske militär makt. Rimligen måste EU-topparna diskutera sådana frågor nu. ”Hur blir västra Europa en stark partner i det Euroasiatiska samarbetet?” – det måste vara den stora frågan idag.

Och då måste rimligen folk i USA ställa frågan vad följderna blir om ”America first” styr bort allt mer av världshandeln från det egna landet och dollarns värde som internationell valuta krymper.

Kina – raka spåret!

Ovanstående karta fiskade jag upp från Pål Steigans blogg. Kina hyr hamnen i grekiska Pireus på 35 år och nu planeras snabbtåg från Pireus till Budapest. Kartan är lite otydlig, men järnvägen passerar Belgrad och Skopje. Därmed är även Makedonien och Serbien så att säga ”med på tåget”. Däremot ser det ut som linjen gör en knyck alldeles utanför Kossovo. Kanske lugnast att ha lite distans till denna illa fungerande statsbildning.

Här rör det sig om jätteinvesteringar som är av stort intresse såväl för kineser som det fattiga Balkan. Ett jättelikt järnvägsprojekt med diverse kringarbeten, och det måste börja snart om det skall vara klart år 2017. Någon tröst för att EU-bossarna och USA berövade dem det ryska gasledningsprojektet kanske? USA må bråka med Ryssland, men Kina äter sig samtidigt in i det till stora delar NATO-anslutna sydöstra Europa.

För en del år sedan hävdade folk att kineserna visst kunde producera, men att de inte var något vidare på att hitta på nya grejor. (Undrar om inte samma visa sjöngs om japanerna för femtio-sextio år sedan? De kunde imitera, inte uppfinna!) Nu har Svenskan en artikel med rubriken Kina är världens mest uppfinningsrika land. Bakgrunden till detta är att mängden kinesiska patent ökat högst väsentligt under senare år. Nu är man störst i patentansökningsbranschen. Förklaringen verkar vara planering:

Kina satsar enorma resurser på att komma ikapp USA och Europa när det gäller fördjupad forskning, framförallt inom teknologi och digital teknik. Landet har dessutom en femårsplan att nå två miljoner patentanmälningar för uppfinningar och varumärken framtill 2015, enligt en färsk studie av Thomson Reuters.

Ja minsann, en femårsplan! Förslag till slogan: Kina – raka spåret in i framtiden!

Däremot hänger inte Europa med så bra, och det är väl träffande för en världsdel som nästan hänger på repen numera. Man kan undra vad som händer när alltmer självsäkra kineser etablerar allt fler projekt i Europa och de lokala politikerna knappt vet vilken fot de skall stå på. De vill ha in kinesiska investeringar, men hur blir det sedan med politiskt inflytande? Kina har hållit en låg profil på det området, men kommer det att vara för evigt? Under några årtionden har Kina setts som en tillverkare av billiga prylar, men när landet ökar sin tekniska kompetens och dessutom har mycket väl fyllda kassakistor … vad blir resultatet av det? Kan kineserna ge diskreta antydningar till europeiska politiker om att det är ‘harmoni’ som skall råda framöver, och att det därmed är olämpligt att delta i USA:s manövrar vid de ryska och kinesiska gränserna?

Kanske lilla Singapore (som ju bebos mest av kineser) varit en förebild för stora Kina? Singapore började med enkel tillverkning, men har sedan jobbat sig upp i värdekedjan. Så gör Kina, men med oerhört mycket större resurser kan man sedan bli global.

En sidoanmärkning: det finns diskussioner om Kina är imperialistiskt, och i så fall hur om man svarar ‘ja’ på första frågan. En fullfjädrad imperialistmakt sysslar med kapitalexport, men kan om så krävs följa upp med militära maktmedel. För några dagar sedan såg jag uppgifter om att Kina erbjudit sig att ställa upp med stridsflygplan i Irak – och Kina har ju intressen i Iraks oljefält som hotas av islamisterna. Kan man tänka sig att kinesiska trupper börjar dyka upp runt kinesdrivna oljefält, gruvor och annat i exempelvis Afrika framöver?Det kan man fundera över medan man läser den här artikeln om The new Chinese Empire.

På tal om kinesiska järnvägar förresten: ett av Kinas första stora projekt utomlands, redan under Maos tid, var att bygga Tanzam-banan, järnvägen som förband kopparfälten i Zambia med utskeppningshamnen i Tanzania.

Nationalekonomi låter piggare på norska

Behövs bevis? Ta den här rubriken exempelvis:

Den irske staten vil sprøyte halve sin BNP inn i zombiebankar.

Detta på tal om den privata skuldkris som den stackars irländska allmänheten tvingas stå för via enorma statliga ”sparpaket”, trots att den irländska staten tidigare inte alls hade dåliga finanser. Ni kommer väl ihåg dillandet om ”den keltiska tigern”? Men de privata bankerna – en del av dem tyska – och låntagarna ställde till ett elände (påhejad av den neoliberala klacken) och sedan antas staten på något sätt städa upp och sprutta in halva BNP i banker som kan beskrivas som ”vandrande lik”. Testa dina kunskaper i norska och läs hela artikeln.

En annan artikel från samma sajt, Radikalt økonominettverk, ger intressanta aspekter på krisen sett i stort men även i mikroformat, sammanfattade skickligt i en kort artikel. Jag tror att författaren Erik Reinert är en man som min trogne läsare Jan uppskattar i alla fall. Reinert verkar inte optimistisk om krisen och framtiden kan vi väl säga. Bland andra skribenter på denna sajt synes ibland vår egen Ali Esbati, för övrigt.

Att kapitalism skulle vara någon automatisk garant för demokrati har jag redan tidigare ifrågasatt. Att kapitalistiska storföretag automatiskt stå upp för anständighet och humanism finns det också folk som betvivlar, exempelvis skribenten i Aftonlövet som visar att europeiska storbolag protesterar mot skattehöjningar i Ungern men inte har några synpunkter på andra företeelser – saker som får den historiskt lite kunniga att tänka tillbaka på Ungerns förflutna som fascistisk stat. Nå, affärer är väl viktigare än att romer eller judar får sig en smäll, antar jag.

Ja, tiderna förändras. Jag minns den gamla goda tiden när yttrandefrihet var oerhört viktig att försvara – särskilt i Sovjet. Numera är det inte så angeläget – i Skövde. Ärligt talat så tror jag att stora delar av borgerligheten ger blanka fan i demokrati, den är ju bara till besvär för affärerna.

Det gäller att ha rätt namn


Det är bråk om en folkpartitant i Olofström i Blekinge som tycker det är OK att samarbeta med Sverigedemokraterna. Nu har det blivit ännu mer liv för att hon fixat en disktrasa som ser ut som på bilden ovan. Damen ifråga heter Erika Nagy.

Att Erika är en feminim form av det urnordiska mansnamnet Erik är det inget tvivel om, men hur är det med Nagy? Är det i själva verket det ungerska Nagy (tror det uttalas ungefär som Nåttsch) som det rör sig om? Jag kan ingen ungerska men tror mig veta att det är ett vanligt familjenamn därnere och betyder ”stor”. (Sedan finns det vanliga Kiss som låter lite mindre apitligt för svenskar och som betyder ”liten”.) Här verkar det komma en dam med ungersk anknytning – och observera att ungrarna liksom finnarna inte ens är indoeuropeer – och vill att vi skall vara svenskar. Vad tycker våra Sverigedemokrater med sin granitfasta svenskhet om det? Och att blanda ihop svenskhet och disktrasor … kan en sann fosterlandsvän gå med på det?

Två exempel – lika och olika


Jag fiskade upp ovanstående valaffisch från 1928 på nätet för ett par dagar sedan, men jag har sett den tidigare. Min reflexion redan första gången var att om man bortsåg från texten och om man gav hästen och gubbarna lite bättre hållning, skulle det här kunna ha varit en affisch från den kortlivade ungerska rådsrepubliken 1919. Republiken levde inte så länge, däremot har dess affischkonst gjort genomslag i konsthistorien.

Några ytterligare data om bilden ovan har jag inte, däremot om den nedan. Den gjordes av Biró Mihály till valen i mars 1919. Vörös parlamentet betyder ”rött parlament” och som synes är en gubbe i färd med att handgripligen genomföra uppmaningen.

Jag antar att likheten mellan de två hänger mycket på tekniken, tycker det ser ut som litografier. Av detta kan man lära sig att teknisk metod är en sak och det sakliga innehållet något annat.

Palestinakonflikten – samtidens svarta hjärta

Ibland går man och minns hur det var förr. Jag minns tillbaka några årtionden när det var vedertagen sanning att den palestinska massflykten 1948, i samband med Israels bildande, orsakades av att de arabiska radiostationerna uppmanade folk att fly. Sedan var det någon som kollade hur det stämde helt enkelt genom att lyssna igen de inspelningar (gjorda av BBC och Voice of America tror jag) som fanns bevarade. Och man hittade inga uppmaningar till folk att fly.

Och så blev det tyst.

Varför? Det där måste ju har varit en första rangens nyhet och en anledning för alla som dragit valsen om flyktuppmaningar att gå ut och be om ursäkt för att de farit med osanning. Men icke.

Kan man känna förtroende för människor som beter sig på det sättet?

Massflykten från Palestina 1948 påminner om den massflykt som skedde i Kosovo 1999. Det skedde inga verkligt storskaliga massakrer, men grova våldsdåd förekom, många människor dödades, och detta utlöste panikflykt. Folk flydde bokstavligen för livet. När det gällde Kosovo var stora delar av omvärlden fördömande. När det gäller palestinierna verkar fortfarande tanken att de är lovligt byte leva kvar i stora kretsar. Eller åtminstone kretsar med makt.

Det är det obehagliga med olika måttstockar, en åtskillnad som luktar rasism. När en muslimsk barnprogramskanin vill bita danskar blir det ett jävla liv, när en israelisk minister hotar en miljonbefolkning med ”holocaust” är rubriker och upprördhet inte särskilt stor. Skillnaden är dock stor. Uttalanden från israeler som visar på öppen rasism ignoreras i stor grad – eller är det rädsla som gör att de inte slås upp på förstasidorna? Israeler kräver etnisk rensning av palestinier, men kallar det ”transfer” och slipper då undan. Vi har lärt oss en del om vissa europeer som för över sextio år sedan höll på med ”transfer” av oönskade människor.

Det har länge kännts svårt att jämföra dagens israeler med historiska våldsdåd av typen Sobibor och Treblinka (som ju är unika och mycket svåra att överträffa). Men om vi inte går i ”kalla dom för nazister”-fällan utan i stället jämför med mer ordinära men ändå våldsamma europeiska företeelser kan jämförelsen stämma bättre. Och då kan vi ta med såväl rumänska och ungerska järngardister och pilkorsare som engelska eller franska kolonialister. Vilken etikett det än gäller: metoden att ta ifrån motståndaren/offret all mänsklighet går igen. Baksidan av detta är att även förtryckarens mänsklighet upplöses. Kvar finns bara våldet. Och till slut kommer våldet att segra på ett sätt som anstiftaren kanske inte har tänkt sig.

Kanske koalitionen Israel-USA tänker dra igång ett nytt krig som ett sista desperat försök från två trängda regimer att vända en allt mer hotande utveckling, och som ett sätt för Bush att försvåra för sin efterträdare. Det kan mycket väl sluta med ytterligare nederlag och ännu starkare arabiskt motstånd. Hitzbollah verkar vara starkt och redo för att utdela ytterligare slag. Jag undrar varför liberaler och liknande i Sverige hejar på en sådan utveckling – är de hemliga hamas-anhängare i själva verket? För tror de verkligen att Israel kommer att lyckas nu när man i viktiga stycken har misslyckats under alla tidigare år? Och varför var det så smart av israelerna att tolerera hamas på den tid när PLO var den viktiga motståndsrörelsen – tyder inte det på ett rätt dåligt omdöme hos den israeliska ledningen, eller kanske en motbjudande bondslughet som straffar sig själv så småningom?

***

För sextiofem år, i april 1943, sedan reste sig gettot i Warszawa i en hopplös men hjältemodig kamp mot de tyska och polska antisemitiska folkutrotarna. Vad kommer att hända i getto Gaza? Det är en mycket deprimerande utveckling där, och vem kan säga: ”jag visste ingenting”?

När vi försöker se in i samtidens svarta hjärta ligger palestinakonflikten där som ett alltmer inflammerat sår. Skam över de världens makthavare som inte stoppar den!

Krig är ohälsosamt

Det här blir det tredje och sista inlägget med frimärken idag. Som synes är det en stackars man som går med käpp och måste ledas (är även synen skadad?).

Frimärket kommer från Bosnien Hercegovina. Där var det ju ett fruktansvärt krig på 1990-talet när Bosnien utropades som självständig stat. Här är det 70-80 år tidigare: det är det Bosnien Hercegovina som var en del av det stora Österrikisk-Ungerska imperiet. Förkortningen K.u.K Militärpost är ingen oanständighet utan betyder Kaiserlich und Königlich – Kejserlig och Kunglig. Även känt som det Habsburgska riket, efter den kejserliga ättens ursprung. Dessa kejserliga figurer hade erövrat det muslimska Bosnien från det sönderfallande turkiska imperiet på 1870-talet.

Det här frimärket gavs ut under Första världskriget. Kriget startade nere på Balkan i efterdyningarna till att serbiska nationalister hade mördat den österrikiske tronföljaren i Sarajevo, Bosniens huvudstad. Österrikarna ville hämnas på Serbien. Och så drog man igång ett krig där man snart hade tappat kontrollen över händelserna. Så brukar det gå. I kriget gick det illa för en massa människor, vilket framgår av frimärket. Krig är inte bra för hälsan, om man nu inte råkar vara krigsprofitör kanske.

Dessutom sprack imperiet. Bosnien och Hercegovina blev en del av den nyupprättade Jugoslaviska staten. Österrike blev den ganska lilla stat som finns kvar idag, Ungern blev självständigt. Andra delar av det Habsburgska imperiet togs över av Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Italien, och nu ingår det mesta i stället i EU-imperiet.