Spelförändring?

Alla möjliga makter, globala, regionala eller lokala, bedriver spel om makt och inflytande. Maktförhållanden ändras. Ibland går det långsamt, ibland händer saker väldigt fort, och det kan vara svårt att urskilja vad som är viktigt i röran. Vilken ändring det än handlar om skulle jag vilja föreslå några artiklar för läsning under helgen. Det är tre (vet inte om det kommer fler i samma ämne) skrivna av den indiske veterandiplomaten M. K. Bhadrakumar på bloggen Indian punchline. Den sammanfattande titeln är The China-Iran pact is a game changer.

Första artikeln.

Andra artikeln.

Tredje artikeln.

Den kinesiske utrikesministern Wang Yi reste runt i staterna vid Persiska viken i mars. Höjdpunkten var undertecknandet av ett tjugofemårigt samarbetsavtal med Iran, men betydelsen måste vara ännu större. Wang pratade med regeringar som varit underordnade USA i decennier men där Kina med smidig diplomati försöker få dem att löskoppla sig. Det torde underlättas av att ”smidig diplomati” knappast är USA:s paradgren.

Kina verkar ha lyckats. På sikt handlar det om att beroendet av petrodollarn minskar, och att staterna lösgör sig från USA-kontrollerade internationella betalningssystem. Samt att risken minskar för att de arabiska gulfstaterna går med i ett Israel-USA-arrangerat militärt angrepp på Iran. Vidare betyder avtalet förmodligen att kärnavtalet JCPOA inte längre är särskilt intressant för Iran, i och med att USA:s strupgrepp blir svagare. Detta avtal får alltså inte bara lokala och regionala, utan också globala följder.

Andra artiklar som på olika sätt behandlar det här avtalet är exempelvis Pepe Escobars sedvanliga djupdykning på längden och bredden Iran-China: the 21st century Silk Road connection. Lärt och tankeväckande som alltid. En annan iakttagare är iraniern Ramin Mahazeris artikel Nixon ‘opened’ China, but only superpower, socialist China could ‘open’ Iran (1/2) . Som framgår är det första av två – det här är ett jättestort ämne med global betydelse. Det betyder nog också tyvärr att täckningen av det kan bli rätt dålig i svenska media.

Kolla, mina krokusar börja komma upp! Trevlig helg!

”Genom sig själv …

… känner man andra”, eller ”han som sa’t, han va’t” är kända uttryck. USA:s möjligen senile president har kallat Rysslands klartänkte statsöverhuvud ”mördare”. Putin gör en elegant kontring. Samtidigt har ryske ambassadören i Washington kallats hem (det brukar väl heta ”för konsultationer”), så situationen är inte helt angenäm. Pål Steigans blogg uppmärksammar att det har varit väldigt hög militär aktivitet i Europa nyligen. Är det något på gång, eller bara ett sätt för militärerna att hålla sig sysselsatta? – Hur som helst, de som drog en lättnadens suck när Biden kunde placeras i Vita huset har nog anledning att fundera en gång till. Hur mycket har egentligen ändrats sedan Trump fick gå? Kanske mest att Biden inte skickar ut roliga tweets?

Samtidigt är ett möte på hög nivå mellan USA och Kina på gång, i Alaska. Den ständigt intressante journalisten Pepe Escobar antar att kineserna kommer att göra hajfenssoppa av amrisarna.

Moon of Alabama har en bredare översikt med flera intressanta punkter, bland annat att en samling franska militärer har protesterat mot hur NATO sköts och inriktas mot fel hot.

Månbas

Det är minst två stater med om att bygga en station på Månen: Kina och Ryssland. Ett avtal om detta har träffats. En intressant detalj som jag såg någonstans tidigare i veckan var att tidigare fanns planer om ett ryskt-USAmerikanskt samprojekt på Månen. Det verkar nu ha skrinlagts. Man kan väl anta att det ur rysk synpunkt har blivit omöjligt att samarbeta: kan man göra det med en stat som för att allt värre ekonomiskt krigföring och propaganda mot en själv? – Nå, det är väl bara att hoppas att det går bra (och att det inte sker något i stil med gamla TV-science-fictionserien ‘Månbas Alfa’, nämligen att hela Månen blåser iväg från Jorden ut i rymden).

På väg mot nästa krig?

Sveriges Radio berättar att USA:s ledare börjar bli nervösa på allvar. På grund av Kinas ökande militära kompetens måste en del av USA:s nedlagda flygbaser i östra Stilla havet åter tas i bruk. I stället för ett fåtal stora, som Andersonbasen på Guam, måste resurserna spridas ut för att inte riskera att ödeläggas vid ett enda anfall. Guam ligger inom räckhåll för Kinas robotar.

Samma sak gäller hangarfartygen. Jag har nämnt det här tidigare på bloggen, men då gällde det att hangarfartygen riskerade att sänkas om de gick väster om Filippinerna (kolla det här inlägget som är dryga tio år gammalt!).

Guam ligger rätt långt öster om Filippinerna, så möjligen har räckvidden för de kinesiska robotarna blivit längre, och kanske träffsäkerheten och förmågan att undgå luftvärn också. Fler och mindre flygfält, fler och mindre hangarfartyg – det är USA:s lösning på det här. Ett annat alternativ kunde ju vara att sluta hota med att skjuta sönder en allvarlig konkurrent, men det finns väl knappast i planeringen.

För många år sedan lyckades USA utnyttja splittringen mellan Kina och Sovjet för att förbättra sin position. Idag är detta ett mindre troligt alternativ. Om inte ledarna i Kina och Ryssland är korkade (det är de inte) kommer de inte att gå med på en upprepning.

Jag har sett uppgifter om att det faktiskt kommer att slutas en formell militär allians mellan de två (och även uppgifter som talar emot detta), men samordningen verkar stärkas såväl inom ekonomi som försvar. Tillsammans med ett antal andra stater och rörelser blir det ett formidabelt block. En skillnad mellan dem och USA är att USA söker global dominans. Kina och Ryssland är främst aktiva i sina respektive närområden och har få positioner långt borta från hemlandet och nöjer sig med regional dominans. Den gamle preussiske militärteoretikern Clausewitz (jag läste några sidor av honom en gång) påpekade att i allmänhet är försvararen i ett bättre läge än angriparen. I det här läget blir USA angriparen som måste operera långt från hemlandet.

Den 19/2 2021 undertecknade Xi Jinping en order angående internationellt militärt samarbete. Vad det går ut på i praktiken berättas inte, men det borde inte vara otänkbart att man exempelvis samordnar sina marin- och flygstyrkor i Stilla havet.

Till skillnad mot somliga västländer (inklusive Sverige) har inte Ryssland och Kina hittills fört något särskilt militant språkbruk, men nu är det fråga om inte röstläget har börjat ändras. Kanske är hoppet om ett civiliserat uppträdande från ”partners” i väst borta vid det här laget? Nyligen har ryske utrikesministern Sergej Lavrov i princip bett EU att dra åt h-e. En intervju med honom om olika ämnen (där även Sverige och den utvisade diplomaten berörs) har vi här. Tyskland måste skärpa sig om man vill ha mer rysk naturgas.

Samtidigt vill sex svenska riksdagspartier stoppa gasledningen mellan Tyskland och Ryssland, vilket inte är särskilt vänskapligt mot något av dessa länder. Nu är ursäkten Navalny, hade det inte varit han hade det nog varit något annat. Men det sänker knappast spänningen i Östersjöområdet. Snarare tvärtom, och då ligger Sverige ”tack vare” den förda politiken mitt i skottlinjen.

Det finns alltså tendenser som är väldigt oroande, bland annat med ett USA som vägrar att existera i en multipolär värld. Samtidigt undrar jag om det blir storkrig, helt enkelt för att det är svårt att se hur det skulle utveckla sig. USA och dess underhuggare kan ställa till mycket oreda, de kan bedriva lokala och regionala krig, men knappast köra Operation Barbarossa 2.0.

Nej, krig av gammaldags modell, med massinvasioner och massarméer, blir lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskiner. Små ”expertteam” (för att citera McLuhan) kan inte ockupera och kontrollera den enorma landmassa som Kina och Ryssland utgör. Alltså blir det antingen den totala kärnvapensmällen, eller också ett evigt småprovocerande längs gränserna kombinerat med sanktioner, propaganda, sabotage och försök till ”regimförändringar” och styre via quislingregimer. Detta är givetvis irriterande, men om ledarna i Moskva och Beijing är klara över vad som händer och vet vad som bör göras borde det vara möjligt för dem att hålla ut och fortsätta att växa i styrka. De har varit tålmodiga och försiktiga, och det verkar löna sig i längden.

Spännande tider

Det händer mycket nu. Nytt kommer, samtidigt som gamla strukturer hänger kvar. Det kan ju sluta i en samling rejäla krascher när det nya tränger sig fram och det gamla bärs ut. Var beredd på att ducka!

En del gott folk tror att USA blir mer sympatiskt när Donald bärs ut, men det är tvivelaktigt. Kanske det viktigaste med honom var att han visade det landets rätta ansikte – som ju inte ser så tilldragande ut. Ny president på väg, men förmodligen mest med samma gamla skräp. De härskande i USA verkar inte ha insikten i hur man bär sig åt i en multipolär värld där det inte går att kommendera hur som helst. Man bör vara artig och diplomatisk och lyssna på andra, vilket knappast är en USAmerikansk dygd. Möjligen blir Biden-regimen ändå lite mer diplomatisk (och mindre underhållande och tok-rolig) än skojige Donald.

Jaha, här går jag och letar efter den multipolära nya världen!

USA blir svagare, och ännu värre är det när man är inne i ett byte av administrationer i Washington, och då är det läge för allierade som är irriterade på chefens beteende att göra egna manövrar. Ett exempel: den oundgänglige Bhadrakumar länkar till en artikel som omtalar att tyskarna har hittat en lösning för att färdigställa gasledningen Nordstream 2 utan att USA kan lägga sig i. En fond som ägs av delstaten Mecklenburg (med koalitionsregering av kristdemokrater och socialdemokrater) står för återstående bygge på ett sätt som skyddar de företag som utför det verkliga arbetet.

Tyska näringslivet vill ha den här gasen. Några tyska politiker är på USA:s linje. Därmed är färdriktningen bestämd. I princip påminner det om när svenska företag vill göra affärer med Kina, medan våra politiker (enligt påbud från Den Store Fadern i Washington kan man gissa) försöker försvåra och hindra för Huawei även när det skadar oss själva. Jag såg för övrigt att kineserna börjar komma igång med sitt kvantum-kommunikationsnät, så det händer saker därborta! Och det är saker som svenska företag nog gärna skulle vilja ha del av, bara politikerna höll sig lugna och artiga.

Via norska bloggen Derimot plockade jag upp den uppseendeväckande nyheten att EU inte längre erkänner Guaidó som Venezuelas president. Det borde man ju aldrig ha gjort, tilltaget är absurt. Förmodligen fattar politikerna detta, samt att det kan vara läge att rätta till saken när USA är i vänteläge. Undrar om engelsmännen också kommer på att de borde lämna tillbaka det venezuelanska guldet till sin rättmätige ägare?

Nåväl, USA är USA, och tack vare Donald och hans glada stormtrupper sjunker landet allt snabbare. Om det var ett kuppförsök den 6 januari så verkar inte kuppmakarna har studerat någon lämplig handbok i hur kupper utförs. Landets anseende i världen har knappast ökats efter uppträdena i Washington, och idag får den kalla krigaren Anne Applebaum nästan ett helt uppslag i SvD som ägnas åt hur fint och demokratiskt föredöme USA är, och hur glada man är i Moskva, Beijing och Teheran över knäppgökarnas stormande av kongressen för då är föredömet inte lika föredömligt längre. Men eftersom USA konsekvent behandlar Moskva, Beijing och Teheran som fiender får man väl ta konsekvenserna av detta och bli utskrattat och hånat. Iran har för övrigt gett USA till 21 februari att komma tillbaka till avtalet om icke-kärnvapen för Iran, och sker inte detta så blir det mer snurr på centrifugerna!

Biden lär inte kunna hindra supermaktens nedgång till något som börjar likna Tredje världen, och förutom pågående epidemi är möjligen nästa lågkonjunktur på gång. Eftersom Biden uppges vara ”underskottshök” (jag kanske återkommer till det begreppet i något senare inlägg) finns det alla chanser att hans regim kan möta lågkonjunkturen genom att göra den ännu värre.

Blir det något anfall?

Det här är en betraktelse över dagsläget omkring Iran, men jag kan inte låta bli att göra en kringgående rörelse för att komma dit.

Alltså:

Det finns inte bara krig, utan det finns människor som av olika skäl studerar krig och drar slutsatser av dem. – Varför gick det bra för ena parten, och dåligt för den andra? En förklaring kan ju vara beväpning. I SvD idag 20/11 skriver Ehrenkrona på ledarsidan en betraktelse över kriget mellan Azerbaijan och Armenien. Rubriken är ”De azeriska drönarnas triumf”. Det säger ju vad artikeln går ut på, men på slutet kommer en vidare intressant reflexion för svensk del:

Detta är en del av kriget som kommer att studeras noga i andra länder. Så bör ske även i Sverige. Luftvärn av det slag som vi nyss har köpt från USA är inga lämpliga motmedel mot drönare som svärmar, inte minst av kostnadsskäl. En renässans för det klassiska luftvärnet ligger i korten.

Såväl proffs som skrivbordsstrateger som vapenhandlare och krigs- och fredsaktivister bedriver alltid studier av krig: alltid kan man lära sig något nytt! Att de så kallade patriotrobotarna från USA skulle vara ett bra vapen mot drönare har väl betvivlats redan tidigare, som när jemeniterna skickade små luftfartyg mot saudiska oljeanläggningar. Det blev en jemenitisk framgång av stora mått. Och man kan undra om dessa gamla patriotbatterier (även om de säkert är uppdaterade mycket vad det gäller tekniken) skulle fungera så bra mot moderna stora robotar heller.

Samtidigt kan ju fel slutsatser dras av lyckade resultat på slagfältet. Ett feltänk som jag minns är från kriget mellan Irak och Iran 1980-1990. Bakgrunden fanns i kriget 1982 mellan Storbritannien och Argentina om Falklandsöarna. Argentina förlorade, men dess flygvapen lyckades sänka två brittiska fartyg. Detta genom att använda franska Super étendard-flygplan utrustade med en robot som kallades exozet. Nu var det dock kriget i Persiska viken det handlade om, och Iran och Irak försökte störa motsidans oljetankers. Irakierna skickade ut sina super-plan med exozet för att sänka tankfartygen på fiendesidan, men nu uppträdde ett tydligen förbisett problem: exozet var en bra grej för att skjuta sönder kraftigt bepansrade krigsfartyg. Roboten exploderar när den slår in i tjockt pansar. Men en oljetanker är i princip en balja av tunn plåt, inte pansar, så exozet-en tyckte inte det kändes som den skulle explodera – den gjorde bara ett hål i tankerns skrov och flög vidare. Och tankern fortsatte ut ur viken. Lärdom av detta: köper du vapen måste du noga överväga vad de verkligen kan användas till i ”skarpt läge”, inte om de gör sig bra på försäljarens reklamfilmer eller fungerat bra i ett annat sammanhang.

Eftersom jag nu kommit ner till Persiska viken kan vi ta en blick på dagsläget. Frågan är ju om galne Donald tänker utsätta Iran för luftangrepp eller inte. Han har ju två månader på sig att ge order om det. Nu är ju Donald (”det stabila geniet”) lite oförutsägbar i sitt agerande, ena dagen vill han bomba bort dig från jordens yta och den andra tycker han att du är jättebra, och det försvårar analysen. Eller om man säger att det gör det lättare för oss som vill göra vilda gissningar åt olika håll. Slänger man upp alla tänkbara alternativ på bordet så måste väl något av dem stämma åtminstone litegrann! Men nu spekulerar jag vidare:

Det måste vara angrepp från luften, det kan vi vara rimligt säkra på. Att skicka in marktrupper låter ogenomförbart, i alla fall om man vill ha ut dem levande igen. USA har inte marktrupper för ett stort krig över stora delar av Iran, det måste bli någon kommandoliknande operation mot ett fåtal mål. Iranierna är nog klara över vilka dessa mål är, och har vidtagit lämpliga åtgärder.

Vad det gäller angrepp från fartyg i Persiska viken eller Arabiska havet finns också uppenbara problem för USA. En hög iranier (minns inte vem, kanske hög militär) uttryckte det så här angående USA:s hangarfartyg: ”Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål.” Det bör gälla alla typer av krigsfartyg som deltar i angrepp mot Iran (även en norsk båt som är i eller kommer att skickas till Persiska viken). Sjömålsrobotar, drönare, styrbara minor, torpeder, snabba ytfartyg – det finns en mängd resurser för att förvandla fientliga fartyg från hot till mål, och till skrothögar på havsbotten. Är det krigströtta USA redo att ta förlusten av några fartyg och mängder av dränkta sjömän? Vad tycker världen i stort, och världsekonomin, om att Hormuzsundet blockeras, åtminstone för en tid? (Det är klart: om ”det stabila geniet” är tillräckligt hänsynslöst kanske han ger en order som orsakar stora förluster för de egna styrkorna, men knallar ut från Vita huset och låter flinande gamle Joe Biden ta över ärendet.)

Alltså, förmodligen ingen mark- eller sjöoperation. Notera att Trump vill ha bort USA-militär från Irak och Afghanistan. Det kan vara sista försöket att vara ”fredspresident”. Det kan också vara motiverat av att ju färre marksoldater man har i fientliga områden omkring Iran, desto mindre blir förlusterna om Iran eller Irans vänner slår till och hämnas. Det kan röra sig om lokala miliser som är emot USA, men det kan också röra sig om pricksäkra iranska robotattacker mot USA:s baser. Iran har vad jag vet inte sagt att man glömt mordet på general Soleimani, men i det sammanhanget visade man ju vilken kapacitet och träffsäkerhet som finns. (På tal om robotar som jag skrev lite om ovan, så kunde ju USA:s luftvärn inte avstyra den iranska attacken mot basen i norra Irak.)

Så då har vi luftangrepp kvar att fundera över. Skickar USA in flygplan riskerar sådana att bli nedskjutna, piloterna hoppar och tillfångatas, och det blir dålig PR igen. Det som återstår är drönare eller kryssningsrobotar. Då uppstår, ur USA:s synvinkel, en idealisk situation där alla lik är iranska.

Dock har iranierna visat sig kapabla att plocka ner drönare, och flera episoder under kriget i Syrien har visat att det går att ta hand om kryssningsrobotar innan de kommer fram till målet om försvararen har ett någorlunda kompetent luftvärn. Och runt de anläggningar där iranierna har sin atomverksamhet lär det finnas kompetenta krafter, och själva anläggningarna är nog rätt bra befästa och inne i berg. – Undrar om Iran har fått leveranser av ryskt luftvärn förresten?

Ja, vad skall vi tro? – Jag hoppas att det inte blir något bombande och fler människooffer. Och jag undrar om ”den djupa staten” i USA låter Trump trycka på knappen för angrepp ifall den ser för stora problem med det. Man kanske till och med säger åt israelerna att ”glöm det, det blir inget”. – Men det vet vi ju inte mycket om.

Hunger i rikemanslandet

Ett klipp från dagens Svenskan. Att det finns en massa rika människor i ett land gör inte landet rikt. ”En massa” betyder ju förövrigt i det här fallet en ganska liten grupp rika och superrika. Men förutom dessa, och en ganska stor mellangrupp, finns det alltså ungefär 17 procent av de vuxna USAmerikanerna som har svårt att få mat för dagen. Och så finns det naturligtvis mängder av barn som inte heller får den mat de behöver. Jag gissar att många i mellangruppen mellan de rika och de utfattiga riskerar att rasa ner i den fattiga gruppen.

Naturligtvis går det här att lösa. Dessvärre styrs USA av två partier som i sin tur styrs av de som inte är intresserade av att lösa problemen (de rika har ju ingen brist på mat i kylen), och problemen är därmed antagligen i stort sett omöjliga att lösa den parlamentariska vägen.

Det står ”Trumps USA” i klippet. Men det här gäller Obamas USA, Bushs USA, Clintons USA … . Det gäller USA. Nu håller Kina på att städa bort de sista resterna av extrem fattigdom i sitt land. Kanske något för USA:s herrar att studera?

Svart bälte i nationalism?

Är det bra eller dåligt med nationalism, och att olika grupper som kallas/kallar sig nationer skapar egna stater? På ett känslomässigt plan låter det rimligt: ”Det är klart att de stackars förtryckta människorna i X måste ha en egen stat!” Men om man är lite känslig för ohyggliga våldsdåd mellan och ibland inom olika grupper så är svaret på frågan inte alltid så klar. Nationsbildande kan släppa loss mycket obehagliga krafter, skapa mycket lidande.

De ryska socialdemokraterna/bolsjevikerna såg tsarens Ryssland som ”folkens fängelse”. Lösningen på det kom efter revolutionen. De tog över ett land som inte hade några delstater. Nu släpptes några väl utvecklade områden (Finland, Estland, Lettland, Litauen, Polen) iväg att bilda egna stater utanför Ryssland. Efter några år ersattes Ryssland av Sovjetunionen, innehållande ett antal delstater på nationell grund och med formell rätt att utträda ur unionen. Där underlaget var för svagt för att bilda en delstat skapades enheter med självstyre på lägre nivå.

Så länge Sovjet existerade verkar det här upplägget ha fungerat. När unionen upplöstes framträdde svagheterna. Före revolutionen kunde Stalin i Kaukasus uppleva hur olika nationaliteter flög på varandras strupar. När Sovjet upplöstes kom motsättningarna åter i dagen, och det blev bland annat våldsamheter inom och mellan Georgien, Armenien och Azerbajdzjan. Moldavien splittrades i praktiken mellan en rysk och en moldavisk del. Och så var det Ukraina. Befolkningen består av ett flertal grupper som kan kallas ”folk”: ukrainare, ryssar, rumäner, rutener, polacker, vitryssar, med flera. Nu är det en sorts nationalism med rötterna i det tidiga 1900-talets ukrainska extremnationalism som kontrollerar Kiev, och resultatet kan vi se i det eviga kriget i östra Ukraina. Kan man lösa detta genom att stycka Ukraina efter nationalitetsgränser, eller sluta att stötta Kievgruppen så att den förhoppningsvis faller och ersätts av vettigare människor? Att dela marken efter nationaliteter kommer förmodligen att innebära ännu mer våld, ännu mer flyktingströmmar eftersom olika grupper har en tendens att vara boende nära varandra och gräla om samma markplättar.

Varför skriver jag detta? Vad avses med rubriken? – Jag hittade ett par affischer på nätet, de är från USA och något presidentval på 1930-talet. Och här har vi ett par kartor som visar utsträckningen av ”Black Belt” i USA.

Här talas inte om en svart stat, men om ”självbestämmande” för områden med stor svart befolkning (”negroes” sade man utan att rodna på den tiden, även bland de progressiva). Alltså där slavbefolkningen varit som störst fram till inbördeskriget. Anledningen till att jag började fundera på det här var att jag någonstans (glömt var) läste att frågan kommit upp igen i nutiden. Jag gissar att det inte leder någonstans, men själva principen låter som går tillbaka till Sovjets bildande och hur det inspirerade partier som ingick i Kommunistiska Internationalen. Den som kan hitta den afroamerikanske kommunisten Harry Haywoods läsvärda memoarer, Black Bolshevik, kommer att få mer till livs om hur USA:s kommunistparti drev bland annat den här frågan.

Men jag är, vilket redan framgår, tveksam till bildande av nya stater bildade på nationell grund. Nationsstaten hänger ju mycket ihop med kapitalismens uppgång, dess gränser kan bli dödsfällor om man tänker sig ett socialistisk broder&systerskap oavsett skillnader mellan folken. Just den aspekten gör att man bör fundera några gånger innan stöd uttalas för människor som vill bilda nya stater. Det kan sitta väldigt skumma krafter i bakgrunden som drar i tåtarna, och som inte väjer för att utlösa nya katastrofer.

Är rubrikerna klara? – Whose Life Matters, Actually? -Trevlig midsomar!

Det ser ut att bli en solig midsommarhelg här i Rikshuvudstaden, och runtom i landet. Jag antar att medieredaktionerna redan berett sig på att rapportera från firandet. Det är ju i stort sett att återanvända tidigare års rubriker och artiklar. Så här ungefär:

Fylla, slagsmål och misshandel över hela landet under midsommarhelgen. Fulla fyllefinkor från Smygehuk till Treriksröset. ”Ungefär som en vanlig storhelg” säger polisen .

Det där med oroligheterna i USA – är det bara bra? Eller finns det andra krafter som driver processen än gatufolket och Black Lives Matter? Krafter som kanske har andra mål än folket på gatorna? Pepe Escobar skriver:

An undisputed, genuine grievance – over police brutality and systemic racism – has been completely manipulated, showered with lavish funds, infiltrated, and even weaponized against “the regime”.

Vilka är det som går in och stödjer BLM då? Escobar ger en imponerande lista av storföretag:

When we look at who’s supporting Black Lives Matter – and Antifa – we find, among others, Adidas, Amazon, Airbnb, American Express, Bank of America, BMW, Burger King, Citigroup, Coca Cola, DHL, Disney, eBay, General Motors, Goldman Sachs, Google, IBM, Mastercard, McDonald’s, Microsoft, Netflix, Nike, Pfizer, Procter & Gamble, Sony, Starbucks, Twitter, Verizon, WalMart, Warner Brothers and YouTube.

Men så kommer klassaspekten in, och varför storbolagen skulle stödja BLM:

…  then we have to look at what really matters; the class war dynamics in what is in fact a caste system… Black Lives Matter, the organization and its ramifications, is essentially being instrumentalized by selected corporate interests to accelerate their own priority: to crush the U.S. working classes into a state of perpetual anomie, as a new automated economy rises. … 

Den genuina folkliga explosionen mot polisvåld, rasism och elände i största allmänhet kan alltså ses i en annan synvinkel, där externa krafter (storföretag, Demokratiska partiet) försöker vrida den till egen fördel. Jag har sett förslag att om det handlar om en ”färgrevolution” i USA, att social oro skall göra att Trump-regimen faller (och Demokraterna tar över). Det typiska för färgrevolutioner är väl att grovjobbet görs av ungdom på gatorna som får smörj av polisen, och när ”revolutionen” eventuellt har lyckats så blir de raskt utsopade i kulisserna igen. – Det må så vara, men varför skall folk utanför USA delta i kampanjen i så fall? Det är irriterande när kidsen inbillar sig att Sverige är någon sorts USA.

Trevlig midsommar!

Vi väntar med intresse

Ett klipp från Wikipedia:

Johan Galtung, född 24 oktober 1930 i Oslo, är en norsk professor och freds- och konfliktforskare. …] År 1980 presenterade Galtung vid en konferens i Oslo en förutsägelse om Sovjetunionens närstående fall. Johan Galtung blev utskrattad av flertalet deltagare, men med tiden visade det sig att han skulle få rätt. Förutsägelsen slog bara fel på några månader. Han har förutspått att en liknande kollaps kommer att inträffa i USA före år 2020, som ska föregås av en fascistisk diktatur. 

Nu läste jag någonstans att Galtung placerat USA:s fall i närheten av sin egen 90-årsdag, 24 oktober 2020. Kan vi vänta oss någon sorts ‘oktoberrevolution’ i USA då? Eller om man räknar in en felmarginal på några månader kanske stora smällen inträffar mellan augusti och december? – Jaja, det kommer väl någon blänkare på sociala media när det händer/om det händer.

Om en fascistisk diktatur skall kunna upprättas är det ganska bråttom nu. I och för sig finns vissa förutsättningar i USA – en ledare med låt oss säga få hämningar och låg moral, samt grupper som skulle kunna bli den väpnade fascistiska milisen. Samtidigt löper diverse stora kriser i samhället, och tillsammans blir detta allt en riktig häxbrygd.

Om USAmerikanerna sabbar för sig själva bryr jag mig inte så mycket. Skulle träskfolket i Washington försöka rädda sig genom att dra igång nya krig skulle jag bli betydligt mer oroad. Det kan sluta väldigt illa.

Nå, vi väntar med intresse!