Global rikedom 2019 enligt Credit Suisse

Här är en lite förkortad artikel från Michael Roberts blogg. Under flera år har den schweiziska banken Credit Suisse publicerat en rapport över den globala förmögenhetsfördelningen. En intressant slutsats av Roberts genomgång är att många människor i vår del av världen tillhör de rikare skikten – på grund av att stora delar av mänskligheten inte har några tillgångar alls! Samt att den globala eliten, de allra rikaste, utgörs av drygt 168 000 personer! Roberts artikel:

De rikaste 1% äger 45% av all global personlig rikedom; 10% äger 82%; de nedersta 50% äger mindre än 1%

Den årliga Credit Suisse-rapporten om global rikedom har precis släppts. Denna rapport är fortfarande den mest omfattande och förklarande analysen av global förmögenhet (inte inkomst) och ojämlikhet i välstånd. Varje år analyserar CS:s globala förmögenhetsrapport hushållens välstånd för 5,1 miljarder människor över hela världen. Hushållens förmögenhet består av de finansiella tillgångarna (aktier, obligationer, kontanter, pensionsfonder) och egendom (hus etc) som ägs. Och rapporten mäter detta minus skulder. Rapportens författare är James Davies, Rodrigo Lluberas och Anthony Shorrocks.
.
Den globala förmögenheten växte under det gångna året med 2,6% till 360 biljoner USD och förmögenheten per vuxen nådde ett nytt rekordhögt värde på 70 850 USD, 1,2% över nivån i mitten av 2018, med Schweiz som toppade de största förmögenhetsvinsterna per vuxen detta år. USA, Kina och Europa bidrog mest till den globala förmögenhetstillväxten med 3,8 miljarder USD, 1,9 biljoner USD respektive 1,1 miljarder USD.

Som varje år den har publicerats avslöjar rapporten den extrema ojämlikheten i personlig rikedom globalt. Den nedre hälften av vuxna i världen stod för mindre än 1% av den totala globala välfärden i mitten av 2019, medan den rikaste decilen (de högsta 10% av de vuxna) ägde 82% av den globala välfärden och den högsta percentilen (1%) nästan hälften (45%) av alla hushållstillgångar.Ojämlikt välståndär lägre inom enskilda länder: typiska värden skulle vara 35% förden högsta 1% och 65% för högsta 10%. Men dessa nivåer är fortfarande mycket högre än motsvarande siffror för inkomstjämlikhet eller någon annan brett baserad välfärdsindikator.

Medan framsteg i tillväxtmarknader fortsatte att minska gapen mellan länderna växte ojämlikheten inom länderna när ekonomierna återhämtade sig efter den globala finanskrisen. Som ett resultat ökade de 1% av förmögenhetsinnehavarna sin andel av världsförmögenheten. Men denna trend verkar ha minskat sedan 2016 och den globala ojämlikheten har minskat något. Medan de högsta 1% av förmögenhetsinnehavarna hade 50% av världens personliga förmögenhet under 2016, upp från 45% 2006, har detta förhållande minskat till 45%. Idag står andelen av de nedre 90% för 18% av den globala välfärden, jämfört med 11% år 2000.

Förmögenhetspyramiden fångar skillnaderna i rikedom mellan vuxna. Nästan 3 miljarder vuxna – 57% av alla vuxna i världen – har förmögenhet under 10 000 USD under 2019. Nästa segment, som täcker de med rikedomar i intervallet 10 000–100 000 USD, har sett den största ökningen i antal detta århundrade, tredubblat i storlek från 514 miljoner år 2000 till 1,7 miljarder i mitten av 2019. Detta återspeglar det växande välståndet i tillväxtekonomier, särskilt Kina. Den genomsnittliga förmögenheten för denna grupp är 33 530 USD, fortfarande mindre än hälften av genomsnittlig rikedom över hela världen, men betydligt över den genomsnittliga förmögenheten i de länder där de flesta medlemmar bor. Återstår den sista gruppen av länder med välstånd under 5 000 USD, som är starkt koncentrerade i Centralafrika och Central- och Sydasien.

Och här är det häpnadsväckande: Om du bor i ett av de avancerade kapitalistländerna och du äger ditt hus och har några besparingar, kommer du att tillhöra de högsta 10% av alla rikedomshållare i världen. Det beror på att de allra flesta hushåll i världen har liten eller ingen rikedom alls.

En person behöver nettotillgångar på bara 7 087 USD för att vara bland den rikaste hälften av världsmedborgarna i mitten av 2019! Emellertid krävs 109 430 USD för att vara medlem av de bästa 10% av de globala förmögenhetsinnehavarna och 936 430 USD för att tillhöra topp 1%. Afrikanska och indiska medborgare är koncentrerade till bassegmentet av rikedomspyramiden, Kina i mellanliggande nivåer, och Nordamerika och Europa i den högsta percentilen. Men också tydligt är ett betydande antal nordamerikanska och europeiska invånare i den nedre globala förmögenhetsdecilen, eftersom yngre vuxna förvärvar skuld i avancerade ekonomier, vilket resulterar i negativ nettoförmögenhet.

Och ojämlikheten blir större i toppen av pyramiden. Det finns 46,8 miljoner miljonärer i världen i mitten av 2019, men de flesta har förmögenhet mellan 1 miljon USD och 5 miljoner USD: 41,1 miljoner eller 88% av miljonärerna. Ytterligare 3,7 miljoner vuxna (7,9%) är värda mellan 5 och 10 miljoner USD, och nästan exakt två miljoner vuxna har nu rikedom över 10 miljoner USD. Av dessa har 1,8 miljoner tillgångar i intervallet 10–50 miljoner USD, vilket lämnar 168 030 personer med ultrahögt nettovärde (UHNW) med ett nettovärde över 50 miljoner USD i mitten av 2019. I själva verket är detta den härskande eliten i världen.

USA har det överlägset största antalet miljonärer: 18,6 miljoner, eller 40% av världen totalt. Under många år höll Japan andra plats i miljonärsrankningen med en behaglig marginal. Men Japan ligger nu på tredje plats med 6%, som Kina övertog (10%). Därefter kommer Storbritannien och Tyskland med 5% vardera, följt av Frankrike (4%), därefter Italien, Kanada och Australien (3%).

Schweiz (530,240 USD), Australien (411 060 USD) och USA (403 970 USD) toppar återligatabellen förförmögenhet per vuxen. Rangordningen efter genomsnittlig medianrikedom per vuxen gynnar länder med lägre nivåer av ojämlik rikedom. I år gick Australien (191 450 USD) förbi Schweiz (183,340 USD) till första plats. Så Australien har den högsta medianförmögenheten per vuxen i världen (det är främst husvärden).

Finansiella tillgångar drabbades mest under finanskrisen 2008-9 och återhämtades sedan under de första åren efter krisen. I år ökade deras värde i varje region, vilket bidrog med 39% av ökningen av bruttoförmögenhet över hela världen och 71% av ökningen i Nordamerika. Icke-finansiella tillgångar (fastigheter) gav dock den främsta stimulansen till den totala tillväxten de senaste åren. Under de 12 månaderna till mitten av 2019 växte de snabbare än finansiella tillgångar i varje region. Icke-finansiell förmögenhet stod för huvuddelen av den nya förmögenheten i Kina, Europa och Latinamerika och nästan all ny förmögenhet i Afrika och Indien. Men hushållens skuld ökade ännu snabbare, totalt med 4,0%. Hushållens skulder ökade i alla regioner och i tvåsiffrig takt i Kina och Indien. Skuldpressen kommer.

Smaskens för vänsterfältet?

Det fanns stora förhoppningar att välfärdsektorn skulle bli en expansiv marknad för svensk företagande i Sverige och utomlands. Vad som kan konstateras är att den svenska välfärdssektorn blivit en snabbt växande marknad för utlandsägda företag.

Hoppsan, jaha, det hade politikerna som ‘lekte affär’ inte räknat med. Det blev tvärtom. Man får tänka sig ‘tvärtomspråket’ när de socialmoderata nyliberala politikerna pratar: säger de ‘bättre’ så bör man tänka ‘sämre’. Säger de ‘effektivitet’ så fundera på om det inte snarare är ‘kaos’ det kommer att handla om. Här är mera intressanta rön:

Under perioden 1993-2006 minskade motståndet mot privatiseringar inom sjukvård och äldreomsorg. Efter 2006 vände opinionen och motståndet mot privatiseringar har ökat inom dessa områden, särskilt efter 2010. Våren 2007 fattade riksdagen beslut om att upphäva ”stopplagen” (Prop. 2006/07:52). Samtidigt ökade svenska folkets stöd för en stopplag och under senare år har det varit en klar övervikt för förbud mot vinst när det gäller sjukhusvård. Det råder i denna fråga bristande åsiktsöverensstämmelse mellan väljare och valda både på nationell och på regional nivå (Karlsson 2013).

Ett intressant citat till, från samma skrift men om en annan sak:

I ett globalt perspektiv har debatten om privatisering varit mycket intensiv när det gäller vattenförsörjning. I 2003 års undersökning ingick en fråga om att fortsätta driva vattenverk i offentlig regi. Ingen fråga inom området har gett ett så starkt utslag, och i ingen fråga har partiernas sympatisörer varit så samstämmiga. Svenska folket var klart motståndare till en privatisering av vattenförsörjningen och det gällde också 2008 när frågan på nytt ställdes.

Jaha, och varifrån kommer nu detta? – Jo, Starkt stöd för välfärdsstaten av Lennart Nilsson. Det är ett kapitel i boken Mittfåra och marginal som i sin helhet även kan läsas på nätet. Den ges ut av SOM-institutet i Göteborg (SOM står för Samhälle, Opinion och Massmedier) som presenterar sig som följer:

SOM-institutet är en opartisk undersökningsorganisation vid Göteborgs universitet. Sedan 1986 har SOM-institutet arbetat tillsammans med forskare inom en rad olika forskningsfält för att belysa opinioner och för att förstå svensk samhällsutveckling. 

Här är alltså ytterligare material som borde vara smaskens för hela det politiska vänsterfältet att kasta sig över och göra politik av, och fullständigt mosa Alliansgänget. Men hur är det? Socialdemokraterna verkar inte säga så mycket, vänsterpartiet piper lite om vinster i vården … men så mycket mer är det inte. Kan det vara så att de där människorna inte är vänster utan faktiskt tillhör samma skikt av politiker som Reinfeldtarna, och som utan att skämmas har helt andra åsikter och planer än de väljare vars intressen man påstår sig företräda? – Det kan ju faktiskt vara ett argument för att det är tämligen meningslöst att rösta! Vare sig du röstar för eller emot Alliansen kommer du att få dras med deras politik!

Undrar om detta kan symbolisera en samtida arbetarrörelsepolitiker som på glödande däck rusar fram mot nya djärva mål i akt och mening att tjäna folket?

Tillit, välfärd och den empatiska apan

En Brännpunktare i Svenskan medför diverse reflexioner. Man kan exempelvis fundera över sambandet mellan orsak och verkan: var det ägget eller hönan som kom först? (Egentligen är den frågan redan löst: hönan härstammar från äldre äggläggande djur, ägget var först!) När rubriken säger

Bättre sociala relationer i socialdemokratiska samhällen

så uppstår frågan om de goda relationerna (förutsatt att vi går med på att de existerade) redan fanns som en grundval för arbetarrörelsen att bygga på, eller om arbetarrörelsen skapade dem från grunden.

Jag antar att grundelementen fanns redan tidigare, att det fanns ett visst förtroende i samhället som gick att utveckla. Några tänkare ser det gamla hierarkiska brukssamhället som basen för socialdemokratin – det var skiktat, ja visst, men det fanns sammanhållning och visst ansvar uppifrån och ned. Där kan man jämföra med ett feodalt samhälle med makt och underordning, men också moraliska förpliktelser om stöd och hjälp från båda håll. Andra pekar på att bönderna i Skandinavien inte var lika nedtryckta och maktlösa som längre söder- och österut i Europa.

En kraft som för närvarande är alltför blyg och försagd

Trogna läsare av den här bloggen vet att jag också intresserar mig för de djupare aspekterna av den mänskliga naturen, den som primat-(ap-)forskare försöker ta fram. I den forskningen hävdas ju att en del grundläggande mänskliga egenskaper (förmågan att fungera i grupp, empati, förmågan att förstå andra i gruppen, en elementär moral som handlar om ömsesidighet och jämlikhet) i själva verket är hårdkodade i vår hjärna redan från början. Dessa egenskaper antas vara nedärvda från våra och apornas gemensamma förfäder. Går man på den linjen skulle nordisk hederlig socialdemokrati (och kommunism) stå på väldigt stabila grundvalar och i hög grad motsvara den mänskliga naturens apliknande grunder. Politiken skulle närmast kunna definieras som socialliberal, och även socialkonservativa kan hålla med om att den är bra.

Så jag gör antagandet att ägget kom före hönan. Under en tid var arbetarrörelsen bra på att göra goda omeletter av ägget genom att vända sig till människornas goda sidor. Samarbete och tillit kan skapa underverk. Sedan kraschade man (orsakerna får diskuteras separat) och försökte tillsammans med de mer asociala nyliberalerna slakta hönan som lägger äggen. Frågan är om de lyckas. Den mår i alla fall inte bra just nu. Nyliberalerna styr även i det som förr var en av världens starkaste arbetarrörelser, och de är knappast samhällstillitens eller den empatiska apans bästa vänner.

Du får skärpa dig och inte bara sitta där och låtsas som inget händer!

Vi vill ha välfärdssystemen kvar!


När Sverige gick med i EU flyttade en stor del av den politiska makten från Stockholm till Bryssel. Men makten över välfärdssystemen vill de flesta svenskar behålla i Sverige, oavsett om de känner sig som européer eller inte.

Detta, som är taget från en ny avhandling vid Göteborgs universitet, har jag saxat från en sajt med vetenskapsnyheter, http://www.forskning.se . Man kan prenumerera så man får epost från den här sajten när det är nya nyheter på gång! Jag antar att många misstänker att EU-byråkraterna inte är särskilt intresserade att stödja den nordiska modellen för välfärdsstaten och att de (byråkraterna alltså) därför inte bör tillåtas pilla på den.

Varför skall vi sköta om Sverige?

En artikel i Dagens Industri skriver att svensk livskvalitet lockar tysk arbetskraft. Välbetalda tyska arbetare vill flytta hit på grund av mindre stress och bättre trygghet.

Nu får jag vatten på min kvarn igen: om Sverige skall vara ett bra och attraktivt land att bo i gäller det att slå vakt om alla de fina kvaliteter vi har. Allt är förvisso inte perfekt, men mycket är bra, och att riva ner det i någon slags jakt efter att efterlikna England och USA är milt sagt dumt. Det är snarare så att även USA skulle kunna vara en källa för invandring till Europa och Sverige om det krisar till sig rejält därborta. Liberalt anständiga personer som inte står ut med en alltmer religiöst och politiskt inskränkt samhälle exempelvis kanske kan söka en fristad på den här sidan av Atlanten?

Eller för att ta det från en annan synvinkel: om Sverige är bra för svenskarna att leva i kan vi också få in bra folk utifrån. Välfärden blir en konkurrensfördel. En åldrande befolkning gör det nödvändigt med invandring. Hur man ser detta i förhållande till arbetslösheten kan vara en annan fråga, men grundregeln är ändå att välfärdssamhället inte skall rivas ner utan snarare bör förstärkas.