Lite dålig tajming

I går blev ett antal människor knivskurna i Vetlanda. I går 3/3 publicerade också SvD ett helt uppslag om Vänsterpartiet och hur den nya ordföranden försöker skapa om V till det nya socialdemokratiska partiet. Det senare har ju glidit så långt åt höger att det finns ett politiskt tomrum att ta över. Taktiskt smart, men finns det frågetecken?

Den ekonomiska politiken är nyckeln till partiets strategi mot valet 2022 – som går ut på att vinna stöd hos de arbetarväljare som de senaste åren gått från Socialdemokraterna till Sverigedemokraterna. Istället för att försöka stoppa väljarflykten genom stramare migrationspolitik – vilket varit S-linjen – talar Nooshi Dadgostar om att det enda som kan göra konservativa LO-medlemmar röda igen är att skapa framtidstro i bruksorter och förorter som under lång tid varit ekonomiskt och politiskt övergivna.

Det kanske är lite dålig tajming att dra upp migrationspolitiken i ett läge där svenskar sprättas upp av en invandrare på gatorna, även om det samtidigt är bra att försöka få framtidstro på orter som ligger i bakvatten. Men vad är målet egentligen – är det bara att få en massa arbetare och glesbygdsfolk att sluta rösta på Sverigedemokraterna och gå till V i stället?

Är det viktiga för V att försöka ta över så många väljare från social- och sverigedemokraterna möjligt genom att locka med något som låter bra, eller finns det en rejäl ideologisk övertygelse i botten? Kommer motståndare mot migration glömma sitt motstånd om de får lite vänliga ord från den politiska eliten i Stockholm? – Jag är inte säker på det, man kan inte lura folk hur som helst. Inte alla i alla fall. Och inte när människor ligger blodiga på gatan.

Sedan kan man ju undra om det finns andra intressen inblandade. Någon som tycker att V kan användas som uppsamlingsplats för element som annars kunde bli radikala på riktigt, kanske. Det kanske inte är en tillfällighet att V:s nye chefsekonom är tidigare socialdemokrat. Det kunde ju garantera att den socialdemokratiska högerglidningen från 1980-1990-talen kunde konserveras i ett annat parti, medan det radikala 1970-talet definitivt kunde begravas. Skulle V få bra utdelning på det här i kommande val skulle partiledningen tjäna på det (löner, arvoden, pensioner, förmåner, partistöd …), och krafter utanför partiet skulle kunna vara lugna med att inga riktigt radikala utbrott kan förväntas. Att folk demonstrerar lite lagom står man ut med, det är som en säkerhetsventil.

Men då kan det ju bli en annan dålig tajming: V förvandlar sig definitivt till ett vänsterliberalt (och bombliberalt EU-) parti samtidigt som kapitalismen krisar ihop ohjälpligt och blir mogen att bytas ut. Till det krävs andra rörelser. Eller kan V stöpa om sig igen efter vad tiderna kräver? – Jag vill se det innan jag tror på det.

Stalinism – jaha?

Jag minns inte om jag skrivit någonstans, eller bara hade tanken att skriva, att en organisation som släpper in så kallade trotskister bör vara försiktig – för det finns alltid en risk att dessa personer vid något olämpligt tillfälle börjar sprida anklagelser om ”stalinism” omkring sig. Att personerna som anklagas ofta inte har mycket att göra med J V Stalins politik och idéer spelar mindre roll (eller att Stalin själv var mot termen ‘stalinism’, han förklarade sig vara Lenins lärjunge), det är själva anklagelsen som är det viktiga. Ett suddigt, oprecist tillmäle är svårt att argumentera emot eftersom det just är suddigt och oprecist. Ungefär som ”du e dum, för du e dum”.

Då har vi herr Svensson som jag omnämnde för några dagar sedan. Han och hans grupp har släppts in i Vänsterpartiet. Vänsterpartiet går det ganska bra för just nu (detta är ett försök till objektiv värdering av mig, inte en värdering av deras politik som jag kan ha synpunkter på, om vi säger så.) Nu är det fråga om att byta partiledare. I det läget kan man ju diskutera olika kandidaters olika för- och nackdelar på ett praktiskt och konkret sätt. Men …

Några citat från Svensson. Här, här,  här.

Rossana Dinamarca tillhör den stalinisminfluerade högerfalangen inom Vänsterpartiet. … Vänsterpartiet skulle inte må bra om en högerinriktad mer stalinisminfluerad person blev partiledare. 

(Vad består influensen i? Att vilja organisera femårsplaner och besegra fascismen?)

Media i allmänhet beskriver oftast de stalinism-anfäktade personerna inom Vänsterpartiet som varande vänstern inom Vänsterpartiet.

(Anfäktade, influerade?  – Eller möjligen personer som möjligen skulle kunna göra något praktiskt och, för att använda gammal högtidlig retorik, ”ställa sig på arbetarklassens och det arbetande folkets sida”. Sådana måste ju ur borgerlig synvinkel vara besvärliga, och därmed är angrepp även från ultravänstern användbara. Eller om dessa hemska stalinister skulle vända sig mot dagens värsta imperialistmakt – det måste ju fördömas!)

I vissa kretsar inom Vänsterpartiet, kanske främst bland yngre människor som inte levde när realsocialismens, dvs stalinismens länder i Östeuropa existerade, kan en viss vurm för öststatskommunismen skönjas. Det är precis samma uppfattningar som också präglar Kommunistiska Partiet men i en tydligare och mer öppen version. Det är en inställning som många anser vara vänster.

I själva verket är det motsatsen, Östeuropa och Sovjet var en samling odemokratiska länder där arbetarklassen hade noll inflytande. Denna vurm för diktaturer är svårförståelig och kanske extra svårförståelig när det också uppfattas som att personer som omfattar denna syn på verkligheten uppfattas som stående till vänster inom Vänsterpartiet. Att vara för odemokratiska system kan aldrig vara radikalt, aldrig vara vänster. Detta har betydelse för diskussionen om Vänsterpartiets nya program och nya partiledare.

Där kom ju till sist en sorts förklaring, vilket exempelvis även innebär att människor i före detta DDR, som är gamla nog för att ha varit med då och tyckte en del saker där var bra, är ”stalinister”. Notera det skumma uttrycket ”vurm”. ”Överdrivet intresse, mani” enligt SAOL. Vilken ”mani” uttrycks om en person, kanske till och med helt korrekt, hävdar att vissa sociala frågor sköttes bättre förr i vissa länder? – Ingen mani alls. Det där med ”vurm” låter mer som ett försök att skrämma folk till tystnad, att förnedra, att påskina att man själv har en högre moralisk position. Går vänsterpartister i allmänhet på detta? I så fall har väl den trotskistiska ”entrismen” fungerat.

Hur som helst, det är låga krav på att vara ”stalinist” enligt herr Svensson. Några studier av Stalins verk verkar inte krävas, eller djupare kunskaper om de stormiga åren efter ryska revolutionen med dess stordåd och felsteg, inte ens att man har ett porträtt av mannen i bokhyllan. Det verkar lite svagt, men det är ju bara jag som tycker det …

Egenintresset ljuger inte

Från SR:s hemsida

Kapitalismen vill V (eller åtminstone de som skriver partiets program) ha kvar. Det är ju smart (obs. ironi!) när systemsprickorna och sönderfallet blir allt tydligare och kapitalismens totalitära tendenser alltmer påträngande, samtidigt som de praktiska tekniska förutsättningarna för att bygga nytt är utmärkta.

Och EU vill man vara medlem i och ändra hur EU-samarbetet skall fungera. Tja, ”lycka till med det kan man säga”. Alternativt ”först tog mannen supen, och sedan tog supen mannen”. V har några lönsamma platser i EU-parlamentet att försvara, det är nog det som kommer i första hand. Sedan kan man ju prata om hur man vill att EU egentligen skall vara. Det kostar väl inget, och få lär lyssna.

Fast hedersvåld är man emot. Sitter väl bra när Amineh Kakabaveh åkt ut ur partiet för att hon pratade lite för mycket om … ja just det. Men man kan väl gissa att migrationsaktivisterna i V kommer att se till att fler hedersvåldsutövare välkomnas till Sverige, hur mycket det än pratas.

Det finns en massa trevliga och duktiga och kunniga personer i V. Men politiskt fungerar de som stödjepelare i ett parti som knappt ens kan skällas som reformistiskt socialistiskt längre, utan som bara ännu en försörjningsinrättning för yrkespolitiker. Och deras egenintresse ljuger ju inte.

Personen på bilden överst är Hanna Cederin, sammankallande i Vänsterpartiets programkommission. Undrar om hon tillhör den där generationen av nya V-partister som började komma i början av detta årtusende och som utmärkte sig genom att avfärda ”skäggiga gamla gubbar” (= personer som gav den socialistiska/kommunistiska rörelsen rejäla verktyg i kampen)?

Enhet, enhet, enhet …

Varför fick jag för mig att använda en mullvad som illustration till den här bloggposten om en oväsentlighet?

I sin rapport från vänsterpartiets sista partistyrelsemöte innan sommarlovet bryter ut, skriver Kaj Raving bland annat:

Socialistiska partiet, SP, håller på att ombilda sig från ett parti till en organisation. Två representanter var på plats på mötet för att berätta om hur de ser på framtiden. VU [Verkställande utskottet] har löpande diskuterat relationen mellan SP och V och beslutat att föreslå PS [Partistyrelsen] att tillsvidare inte anse ”organisationen” vara ett konkurrerande parti. Det innebär att vi är öppna för att enskilda medlemmar i organisationen går med i Vänsterpartiet, men diskussionen och dialogen fortsätter fram till deras nästa kongress i oktober. 

Hur tolkar man detta? – Som mer enhet i borgerlig bomb-vänster kanske? Jag tittade på SP:s hemsida nyss, men där stod det inget om ”organisation”.

Hittade VSF (igen)

Det intressanta med Twitter är sällan Twittertexterna i sig, däremot att man kan hitta hänvisningar till ställen som har lite mer än 140 tecken att komma med. Nu hittade jag några som kallar sig Vänsterns studentförbund. (En koll visar att jag nämnt dem en gång tidigare på bloggen, men det var länge sedan och det är inte lätt att komma ihåg allt man skrivit under åren!)

På hemsidan får vi veta att ”VSF är ett revolutionärt socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt förbund som organiserar studenter och doktorander.” Det låter ju trevligt, men vad säger Vänsterpartiet om en näraliggande organisation som kallar sig revolutionär? Dessutom säger man:

Vi kämpar för ett kommunistiskt samhälle, dvs ett klasslöst demokratiskt samhälle fritt från könsförtryck och rasism, som bygger på en ekologisk grund. Endast i ett sådant samhälle öppnar sig möjligheterna för människans fullständiga frigörelse.

Det här är, åtminstone för en ortodox marxist, inte helt godtagbart. För marxisten är demokratin det inslag i klassamhället där samhällets majoritet, proletariatet, tar makten och ser till att den tidigare härskande minoriteten, bourgeoisin, inte kan komma tillbaka. När det inte finns klasser längre, och alltså ingen grund för klassförtryck vare sig det är demokrati eller något annat, uppstår det kommunistiska samhället.  – Skulle man inte kunna förvänta sig att studenter med en del marxistisk skolning hade koll på den saken? Eller har VSF en annan tolkning av marxismen? Det är väl ändå ett steg framåt jämfört med V, som knappast verkar ha någon tolkning alls.

Avskedsbrevet

Det finns arga unga män och det finns arga gamla gubbar – här kommer ett salt inlägg från mellankategorin arga medelålders män, med synpunkter på hur vänsterpartiet utesluter sin vänster. Ett utträdesbrev från en som tröttnade och klev av. Fullt begripligt, på grund av hans tidigare erfarenheter av våldsbenägna nassar och att vänsterpartiets ledning verkar att inte ens godta självförsvar mot angrepp – då skall man tillkalla polisen … och hur länge dröjer det innan det kommer en polis om man nu befinner sig utanför de större tätorterna i Sverige?

***

Uteslutningen av Markus Allard och Aron Etzlers uttalande om Allards efterträdares stöd till kamp emot nazismen räcker för mig. Det var droppen.

Vänsterpartiet har nu blivit ett fullfjädrat postmodernt parti, de omfamnar en postmodern värdenihilism som säger att det inte är någon skillnad på att med våld försöka få till stånd ett folkmord och att med våld bekämpa folkmördare. Vänsterpartiets ledning skriver under på alla punkter i Eskil Franck’s postmoderna SOU. I grunden menar utredarens värdenihilistiska ansats att det inte är någon skillnad på såna som ANC och Apartheid, att Mandela inte är bättre än de Klerk. Att våra FN soldater i Jugoslavien var lika goda kålsupare som Slobodan. Det är en assymetrisk relativism till nazisternas fördel, värdenihilism är att vara en nyttig idiot åt nazisterna. När man gör motiven irrelevanta så står man på de mest illvilliga motivens sida.

Att Vänstern nu blir det 8:de postmoderna partiet i riksdagen eliminerar helt vänsterpartiets relevans. Ett värdenihilistiskt parti bland andra, som vägrar att slåss för de värderingar som en vänsterpolitik måste vila på. Slavoj Zizek har rätt när han säger att man inte kan bygga ett samhälle på värdenihilism. Man kan inte bygga ett parti på värdenihilism och även om man kan göra det, så finns det 7 partier till i den postpolitiska riksdagen att engagera sig för, ja för vadå? ingenting.

Om vänsterpartiet skall ha något existensberättigande alls, måste de våga kämpa för de värderingar som en gång legat till grund för partiet, själva syftet med partiets existens. Uteslut Aron Etzler och de andra i partiledningen som är i färd att omvandla vänsterpartiet i postmodern riktning. Ta avstånd från postmodernismen och ta upp kampen för de värderingar som vänsterns medlemmar har, våga ta upp kampen med postmodernismen.

Tack för mig.

Med vänliga hälsningar,

Martin

Förslag på norsk läsövning

 

Vet inte om det betyder något praktiskt, men det finns en intervju hos norska Tjen folket (maoister) med Markus Allard, ungvänster-killen i Örebro som är på väg att sparkas ut från vänsterpartiet. (Och vars efterträdare redan verkar vara inne på samma bana.) Han verkar rätt arg. Frågan är hur många andra i Ung vänster som är inne på samma arga linje. Intressant: först hoppar en mindre grupp av från Kommunistiska Partiet och bildar eget, nu är det ‘ett morr och ett knorr’ i vänsterpartiets ungdomsförbund. En tillfällig historia, eller något större på gång? Fundera på saken och försök med den här norska läsövningen!

Underrättelsefadäs? Vänsterfadäs?

Detta är inte en unik händelse: polisen kände till att det fanns direkt hot mot det anti-nazistiska mötet i Kärrtorp. Det ledde inte till passande åtgärder, och så gick det som det gick. (Jag tittar inte på TV:s nyhetssändningar, men tydligen var ordvalet hos SvT om Kärrtorp på gränsen till skandal.)

Det är sådant man bör ha i minnet när säkerhetsetablissemanget kommer springande och vill veta allt (ibland under korkat hotfulla former). Man kan samla hur mycket information/data som helst, men vad händer sedan? Det fanns uppgifter om att det var någonting på gång i New York 11 september 2001 men informationen utnyttjades inte. För att ta ett megastort historiskt exempel: vid Första världskrigets utbrott hade Österrike-Ungern tillgång till hela den ryska krigsplanen, tack vare någon flitig spion. Ändå hade österrikarna svårt att värja sig mot ryssarna, trots att man visste ungefär hur de skulle lägga upp sin krigföring.

Polisen har varit självkritiska mot sin insats vid förra söndagens demonstration, som attackerades av Svenska Motståndsrörelsen. Polisen hade information om att det fanns en grupp med ”gatustridsvapen” som hotade den tillståndsgivna demonstrationen. Problemet var bara att dessa uppgifter aldrig nådde de poliser som planerade bevakningen.

Det torde finnas många fler sådana exempel. Informationen finns, det spricker ändå. Kan det möjligen bero på att datainsamlingen blir ett självändamål och användningen av data sekundärt och underkastat fullständigt opålitliga mänskliga reaktioner och åtgärder? I stället för kvalitet satsas på kvantitet. Det är väl ungefär som att leta efter en nål bland några höstrån, men först vräka över en hel jättestor höstack – och sedan börja leta efter nålen.

Men vi kan ju se detta som att ”mediet är budskapet”. Det är inte informationen som är det man söker, det är helt enkelt så att moderna datorer och datorprogram gör den här sortens insamling av information möjlig. Och så kör man den linjen. Bara för att man kan göra det, inte för att det skulle vara särskilt effektivt. Sedan får argumenten hittas på i efterhand om folk börjar fråga. Man kan tala dunkelt om hemska attentat som förhindrats genom spaningen (och som man naturligtvis inte kan ge några detaljer om), man kan muttra något om ”den mänskliga faktorn, tyvärr skickades inte informationen vidare ..” om det trots allt smäller ändå.

Bra, ge borgardrummeln en ordentlig utskällning bara!
***

På tal om Kärrtorp och ‘bra’ tajming: samtidigt med eländeti Kärrtorp kommer uteslutningen av ungvänster-killen Allard i Örebro. Rimligen måste vänsterns högkvarter (Kungsgatan 84, Stockholm) fundera på hur smart detta egentligen är. Visserligen är ung vänster inte så stort längre (har sett uppgift om 1500 medlemmar) men någon betydelse som rekryteringsbas för partiet måste ju organisationen ha. Om man utesluter de mest aktiva medlemmarna – ja, vad finns kvar då? Ett antal passiva, en del som bara är medlemmar på pappret, några lydiga karriärister kanske?Är det den sortens människor som är vänsterpartiets framtid?

Det är inte rättvist att säga att vänsterpartiet utesluter folk till höger och vänster. Man utesluter folk till vänster. (En lustighet som jag inte hittat på själv, den finns i diskussionstråden just om Ung vänster på sajten Socialism.nu.)  Nu kan ju uteslutningen av Allard i Örebro också knytas till en långvarigare konflikt inom partiet, och hans tack för skyddet från RF kan ha varit bara en snabbt fångad chans att bli av med honom, men dumt och opportunistiskt är det likförbaskat. Och nu har han ett antal distrikt på sin sida som det verkar. En del kanske försvinner, några fortsätter väl med desperata förhoppningar om att det ändå på något underbart magiskt sätt skall gå att få någon socialistisk färg på vänsterpartiet och dess ungdomsförbund, en del kan tänkas gå till vänsterrörelser med någon sorts vänsterprofil. Vi får se.

Med politisk opportunism kan det vara som med fylleri och nyliberalism: först framgångsrus, sedan en plågsam baksmälla som måste botas med mer av samma ohälsosamma ämnen!

Komplettering

Komplettering till föregående inlägg där jag hävdar att man inte får backa hur som helst. Råkade få syn på först den här bloggposten, som i sin tur länkade vidare till den här. Och så hittade jag i det sammanhanget åter till en bloggare som jag inte läst på åratal. – Hur som helst, det tycks som om uteslutningen av Allard i Örebro har rivit upp en latent konflikt i vänsterpartiet mellan reformismens grötlunkare och mer radikala element. Vad kan man säga om det? Kanske att ”rinnande vatten blir inte unket”? Man kan ju undra om det i alla krisers spår kommer att rinna till ordentligt de närmsta åren? En organisation där det inte händer så mycket kommer att stagnera och vittra sönder. Kommer Sjöstedt och gänget i toppen att kunna klara av en organisation där delar av den aktiva basen faktiskt kräver aktiv politik som går utanför strävanden efter ministerposter? – Spännande fortsättning följer!

Fel att backa

En tydligen energisk ungvänster-kille i Örebro hotas med uteslutning ur vänsterpartiet därför att han ‘gillat’ Revolutionära Fronten på fejsboken samt givit en, som jag ser det logisk förklaring till varför han gjorde det. RF har fungerat som skydd mot våldsbenägna högerextremister. (Jo, den sortens människor som faktiskt mördat en del personer i Sverige under de senaste 10-20 åren.) Det är dumt att hota med uteslutning på dessa grunder. Vilket budskap sänds ut?

Det här fotot fanns på bloggen för länge sedan, 1 september 2007. Jag var i Farsta centrum och tog några bilder på ett protestmöte mot ett överfall på en ungvänster-fest. Skrev om det här och här. Kom dessutom med en uppföljare några år senare.

För att återgå till där jag började: det är dumt att hota med uteslutning och uppträda på ett sätt som om partiledningen struntar i hot mot medlemmar ute på fältet. 2007 ställde partiledningen, samt LO, upp för de som överfallits. Avslöjande nog ville de borgerliga i Farstas stadsdelsnämnd inte göra det. De borde inte ha släppts vidare med det, utan ständigt påminnas om vad de tycker om politisk våld. I stället backar bara v när borgarna skriker ”backa”. Vad hittar de på nästa gång?

Rent generellt, vad det gäller Revolutionära Frontens metoder, så ligger problemet inte i att de ställer upp och skyddar annan vänster mot aggressiva högerextremister. Tyvärr är en käftsmäll ibland bästa argumentet mot folk som är påflugna. Problemet kommer när RF öppnar för statlig repression genom att agera offensivt och med skadegörelse och misshandel angripa motståndaren i hemmet. Då är det svårt att argumentera för självförsvarslinjen längre. Det blir ungefär som att ”jag slog bara tillbaka – först”. Som vi ser fungerar det rätt dåligt. Och det är ju de praktiska resultaten som på sikt är viktigast.