Blir det något anfall?

Det här är en betraktelse över dagsläget omkring Iran, men jag kan inte låta bli att göra en kringgående rörelse för att komma dit.

Alltså:

Det finns inte bara krig, utan det finns människor som av olika skäl studerar krig och drar slutsatser av dem. – Varför gick det bra för ena parten, och dåligt för den andra? En förklaring kan ju vara beväpning. I SvD idag 20/11 skriver Ehrenkrona på ledarsidan en betraktelse över kriget mellan Azerbaijan och Armenien. Rubriken är ”De azeriska drönarnas triumf”. Det säger ju vad artikeln går ut på, men på slutet kommer en vidare intressant reflexion för svensk del:

Detta är en del av kriget som kommer att studeras noga i andra länder. Så bör ske även i Sverige. Luftvärn av det slag som vi nyss har köpt från USA är inga lämpliga motmedel mot drönare som svärmar, inte minst av kostnadsskäl. En renässans för det klassiska luftvärnet ligger i korten.

Såväl proffs som skrivbordsstrateger som vapenhandlare och krigs- och fredsaktivister bedriver alltid studier av krig: alltid kan man lära sig något nytt! Att de så kallade patriotrobotarna från USA skulle vara ett bra vapen mot drönare har väl betvivlats redan tidigare, som när jemeniterna skickade små luftfartyg mot saudiska oljeanläggningar. Det blev en jemenitisk framgång av stora mått. Och man kan undra om dessa gamla patriotbatterier (även om de säkert är uppdaterade mycket vad det gäller tekniken) skulle fungera så bra mot moderna stora robotar heller.

Samtidigt kan ju fel slutsatser dras av lyckade resultat på slagfältet. Ett feltänk som jag minns är från kriget mellan Irak och Iran 1980-1990. Bakgrunden fanns i kriget 1982 mellan Storbritannien och Argentina om Falklandsöarna. Argentina förlorade, men dess flygvapen lyckades sänka två brittiska fartyg. Detta genom att använda franska Super étendard-flygplan utrustade med en robot som kallades exozet. Nu var det dock kriget i Persiska viken det handlade om, och Iran och Irak försökte störa motsidans oljetankers. Irakierna skickade ut sina super-plan med exozet för att sänka tankfartygen på fiendesidan, men nu uppträdde ett tydligen förbisett problem: exozet var en bra grej för att skjuta sönder kraftigt bepansrade krigsfartyg. Roboten exploderar när den slår in i tjockt pansar. Men en oljetanker är i princip en balja av tunn plåt, inte pansar, så exozet-en tyckte inte det kändes som den skulle explodera – den gjorde bara ett hål i tankerns skrov och flög vidare. Och tankern fortsatte ut ur viken. Lärdom av detta: köper du vapen måste du noga överväga vad de verkligen kan användas till i ”skarpt läge”, inte om de gör sig bra på försäljarens reklamfilmer eller fungerat bra i ett annat sammanhang.

Eftersom jag nu kommit ner till Persiska viken kan vi ta en blick på dagsläget. Frågan är ju om galne Donald tänker utsätta Iran för luftangrepp eller inte. Han har ju två månader på sig att ge order om det. Nu är ju Donald (”det stabila geniet”) lite oförutsägbar i sitt agerande, ena dagen vill han bomba bort dig från jordens yta och den andra tycker han att du är jättebra, och det försvårar analysen. Eller om man säger att det gör det lättare för oss som vill göra vilda gissningar åt olika håll. Slänger man upp alla tänkbara alternativ på bordet så måste väl något av dem stämma åtminstone litegrann! Men nu spekulerar jag vidare:

Det måste vara angrepp från luften, det kan vi vara rimligt säkra på. Att skicka in marktrupper låter ogenomförbart, i alla fall om man vill ha ut dem levande igen. USA har inte marktrupper för ett stort krig över stora delar av Iran, det måste bli någon kommandoliknande operation mot ett fåtal mål. Iranierna är nog klara över vilka dessa mål är, och har vidtagit lämpliga åtgärder.

Vad det gäller angrepp från fartyg i Persiska viken eller Arabiska havet finns också uppenbara problem för USA. En hög iranier (minns inte vem, kanske hög militär) uttryckte det så här angående USA:s hangarfartyg: ”Vi ser dem inte som hot, vi ser dem som mål.” Det bör gälla alla typer av krigsfartyg som deltar i angrepp mot Iran (även en norsk båt som är i eller kommer att skickas till Persiska viken). Sjömålsrobotar, drönare, styrbara minor, torpeder, snabba ytfartyg – det finns en mängd resurser för att förvandla fientliga fartyg från hot till mål, och till skrothögar på havsbotten. Är det krigströtta USA redo att ta förlusten av några fartyg och mängder av dränkta sjömän? Vad tycker världen i stort, och världsekonomin, om att Hormuzsundet blockeras, åtminstone för en tid? (Det är klart: om ”det stabila geniet” är tillräckligt hänsynslöst kanske han ger en order som orsakar stora förluster för de egna styrkorna, men knallar ut från Vita huset och låter flinande gamle Joe Biden ta över ärendet.)

Alltså, förmodligen ingen mark- eller sjöoperation. Notera att Trump vill ha bort USA-militär från Irak och Afghanistan. Det kan vara sista försöket att vara ”fredspresident”. Det kan också vara motiverat av att ju färre marksoldater man har i fientliga områden omkring Iran, desto mindre blir förlusterna om Iran eller Irans vänner slår till och hämnas. Det kan röra sig om lokala miliser som är emot USA, men det kan också röra sig om pricksäkra iranska robotattacker mot USA:s baser. Iran har vad jag vet inte sagt att man glömt mordet på general Soleimani, men i det sammanhanget visade man ju vilken kapacitet och träffsäkerhet som finns. (På tal om robotar som jag skrev lite om ovan, så kunde ju USA:s luftvärn inte avstyra den iranska attacken mot basen i norra Irak.)

Så då har vi luftangrepp kvar att fundera över. Skickar USA in flygplan riskerar sådana att bli nedskjutna, piloterna hoppar och tillfångatas, och det blir dålig PR igen. Det som återstår är drönare eller kryssningsrobotar. Då uppstår, ur USA:s synvinkel, en idealisk situation där alla lik är iranska.

Dock har iranierna visat sig kapabla att plocka ner drönare, och flera episoder under kriget i Syrien har visat att det går att ta hand om kryssningsrobotar innan de kommer fram till målet om försvararen har ett någorlunda kompetent luftvärn. Och runt de anläggningar där iranierna har sin atomverksamhet lär det finnas kompetenta krafter, och själva anläggningarna är nog rätt bra befästa och inne i berg. – Undrar om Iran har fått leveranser av ryskt luftvärn förresten?

Ja, vad skall vi tro? – Jag hoppas att det inte blir något bombande och fler människooffer. Och jag undrar om ”den djupa staten” i USA låter Trump trycka på knappen för angrepp ifall den ser för stora problem med det. Man kanske till och med säger åt israelerna att ”glöm det, det blir inget”. – Men det vet vi ju inte mycket om.

Vapen till demokratier? Bevisa er demokrati!

Från Hindustan Times:

After weeks of planning, security forces armed with automatic rifles, satellite phones and Swedish Carl Gustav rocket launchers made their very first foray into the dense Abujhmad jungle, straddling the two states of Maharashtra and Chhattisgarh.

Vänta, vad skrev man där, i en artikel som för övrigt berättar om att indiska regeringsstyrkor hittade en helt okänd by ute i en djungel där man jagade gerillastyrkor och upprorisk lokalbefolkning … Swedish Carl Gustav rocket launchers, kan det vara granatgeväret Carl Gustav om man talar svenska? Och vad gör detta vapen i något som väldigt mycket ser ut som ett brutalt inbördeskrig, där regeringens halvmilitära styrkor ger sig på fattiga människor i Indiens okända inre?

Kan vi möjligen av detta dra slutsatsen att det upprörda pratet om att sälja/inte sälja vapen till demokrater/diktaturer har vissa aspekter som borde uppmärksammas mer? Är etiketten demokrati en garanti för gott uppförande, eller kan i själva verket de värsta vidrigheter begås av demokratier? Tidigare har man hävdat att vapen inte skall exporteras till stater som för krig, men hur kan vapen då hamna i Indien som inte haft en dag av verklig fred sedan självständigheten? Krig med grannar, krig mot civilbefolkningen i olika delar av landet … . Det hindrade inte försäljning av kanoner från Bofors som riktas mot Pakistan, eller granatgevär som mycket väl kan användas för att meja ner stamfolk ute i skogarna. Indien är inte fredligt och dess demokrati är tvivelaktig – därmed kan man sätta stora frågetecken för vapenexporten. Och det gäller en del andra stater med etiketten demokrati också. Ett antal medlemmar i NATO och EU, Israel …

Det finns en diktsamling med den provokativa titeln Bevisa vår demokrati! Det låter som en bra uppmaning, kan också omformuleras till Bevisa er demokrati och riktas mot självgoda figurer som tror att de står över all kritik och kan göra vad som helst bara de utropar sig till demokrater!

Dessa förlorade krig

Ett klassiskt sätt för motståndsrörelser att beväpna sig är att ta vapen från motståndaren. Det kan ju vara ett billigt alternativ i stället för att springa hos dyra vapenhandlare. Dessutom är det rationellt om alla använder samma typer av vapen med tanke på ammunition och underhåll – har man skjutit slut på patronerna kan man försöka röva några patronaskar till från fienden och fortsätta panga på.

Det är ingen brist på vapen i Afghanistan, men nu har man i USA upptäckt att stora mängder av automatgevär, granatkastare, kulsprutor och annat som levererats till kabulregimens styrkor har gått upp i rök. En del torde ha hamnat hos talibanerna, inklusive mer exklusiva saker som utrustning för spaning i mörker. Det hela tycks bero av dålig kontroll och dålig förvaring. Förmodligen knycks en hel del vapen från illa skötta förråd, eller försvinner med soldater och poliser som deserterar till motståndssidan. – Detta har även hänt i Irak.

När NATO och USA förlorar kriget i Afghanistan så blir det med kulor från de egna vapenleveranserna visslande runt öronen.

Ett annat ”krig” som förefaller ha spårat ur är ”kriget mot narkotikan” där våldsamma åtgärder har använts under årtionden utan att ge några större resultat. Men även här händer det saker i och med att de latinamerikanska staterna kan agera starkare numera mot USA. De kan kräva slut på felaktiga metoder, de kan anvisa andra lösningar, vilket en kommission ledd av tre före detta presidenter gjort.

Om det är vettigt att avkriminalisera marijuana vet jag inte, och tillhandahållande av rena nålar åt narkomaner är en tveksam sak, men presidenterna har rätt i att narkotika bör hanteras på ett mer ”europeiskt” sätt, som ett hälsoproblem. USA:s inställning att huvudsakligen lita till repressiva åtgärder har helt enkelt inte fungerat. ”Kriget mot narkotikan” bör förvandlas till något mer vettigt för att få slut på förhållanden som gör att hela stater riskerar att gå överstyr (som nu Mexico). Här och här finns ett par artiklar om detta.

Vapenhandel och etik

Något gammalt talesätt säger att man skall inte prisa dagen förrän solen har gått ner. Eller omvänt: tror man att man läst dagens otrevligaste nyheter i morgontidningen klockan sju kan man inte vara säker på att man stöter på något ännu otrevligare på nätet klockan åtta. Den artikel som följer den här rubriken i Aftonbladets nätupplaga är inte särskilt upplyftande:

”Sverige förser krigförande länder med vapen – trots förbud i lagen Exporten till USA har mångdubblats ”Vi skäms inte för vad vi gör”

Nej, det är klart att herrar och damer i vapenbranschen inte skäms. För om inte vi säljer vapen skulle någon annan göra det, och det är väl ett högtstående etiskt argument, eller hur:

”Om inte jag rycker väskan av den där darriga gamla kärringen kommer någon annan att göra det.”

”Om inte jag rånar den där banken kommer någon annan att göra det.”

”Om inte jag kokar knark i garaget och säljer kommer någon annan att göra det.”

”Om inte jag överfaller den där ungen kommer någon annan pedofil att göra det.”

Etc., etc. Jag kanske inte behöver dra fler exempel. Observera att tre av dem handlar om ekonomisk vinning, och ett av dem till och med om produktiv affärsverksamhet.

Om man går tillbaka några årtionden minns jag inte att det pratades så mycket om etik eller moral (det är samma sak, fast etik är grekiska och moral latin). Numera fladdrar uttrycket etik&moral omkring ganska ofta, men uppenbarligen har det inte slagit rot på alla håll i samhället. Eller att sälja splittervapen som vi kan vara säkra på kommer att utplåna civila irakier kanske faller utanför moralsfären? Eller är etikpratet i själva verket ett symptom på att något håller på att urarta i samhället? Då kan det vara så att talet om etik antingen är en motståndskamp, eller också ett försök att lägga ut rökridåer.

Det kanske vore dags att några plutoner fackfilosofer går ut i den här striden och reder ut begreppen. Antag att de tar vapennasarna och deras moral som mål för en närmare granskning och sedan gör ett försök att skära dem i strimmor på DN:s debattsida?