Spännande tider

Det händer mycket nu. Nytt kommer, samtidigt som gamla strukturer hänger kvar. Det kan ju sluta i en samling rejäla krascher när det nya tränger sig fram och det gamla bärs ut. Var beredd på att ducka!

En del gott folk tror att USA blir mer sympatiskt när Donald bärs ut, men det är tvivelaktigt. Kanske det viktigaste med honom var att han visade det landets rätta ansikte – som ju inte ser så tilldragande ut. Ny president på väg, men förmodligen mest med samma gamla skräp. De härskande i USA verkar inte ha insikten i hur man bär sig åt i en multipolär värld där det inte går att kommendera hur som helst. Man bör vara artig och diplomatisk och lyssna på andra, vilket knappast är en USAmerikansk dygd. Möjligen blir Biden-regimen ändå lite mer diplomatisk (och mindre underhållande och tok-rolig) än skojige Donald.

Jaha, här går jag och letar efter den multipolära nya världen!

USA blir svagare, och ännu värre är det när man är inne i ett byte av administrationer i Washington, och då är det läge för allierade som är irriterade på chefens beteende att göra egna manövrar. Ett exempel: den oundgänglige Bhadrakumar länkar till en artikel som omtalar att tyskarna har hittat en lösning för att färdigställa gasledningen Nordstream 2 utan att USA kan lägga sig i. En fond som ägs av delstaten Mecklenburg (med koalitionsregering av kristdemokrater och socialdemokrater) står för återstående bygge på ett sätt som skyddar de företag som utför det verkliga arbetet.

Tyska näringslivet vill ha den här gasen. Några tyska politiker är på USA:s linje. Därmed är färdriktningen bestämd. I princip påminner det om när svenska företag vill göra affärer med Kina, medan våra politiker (enligt påbud från Den Store Fadern i Washington kan man gissa) försöker försvåra och hindra för Huawei även när det skadar oss själva. Jag såg för övrigt att kineserna börjar komma igång med sitt kvantum-kommunikationsnät, så det händer saker därborta! Och det är saker som svenska företag nog gärna skulle vilja ha del av, bara politikerna höll sig lugna och artiga.

Via norska bloggen Derimot plockade jag upp den uppseendeväckande nyheten att EU inte längre erkänner Guaidó som Venezuelas president. Det borde man ju aldrig ha gjort, tilltaget är absurt. Förmodligen fattar politikerna detta, samt att det kan vara läge att rätta till saken när USA är i vänteläge. Undrar om engelsmännen också kommer på att de borde lämna tillbaka det venezuelanska guldet till sin rättmätige ägare?

Nåväl, USA är USA, och tack vare Donald och hans glada stormtrupper sjunker landet allt snabbare. Om det var ett kuppförsök den 6 januari så verkar inte kuppmakarna har studerat någon lämplig handbok i hur kupper utförs. Landets anseende i världen har knappast ökats efter uppträdena i Washington, och idag får den kalla krigaren Anne Applebaum nästan ett helt uppslag i SvD som ägnas åt hur fint och demokratiskt föredöme USA är, och hur glada man är i Moskva, Beijing och Teheran över knäppgökarnas stormande av kongressen för då är föredömet inte lika föredömligt längre. Men eftersom USA konsekvent behandlar Moskva, Beijing och Teheran som fiender får man väl ta konsekvenserna av detta och bli utskrattat och hånat. Iran har för övrigt gett USA till 21 februari att komma tillbaka till avtalet om icke-kärnvapen för Iran, och sker inte detta så blir det mer snurr på centrifugerna!

Biden lär inte kunna hindra supermaktens nedgång till något som börjar likna Tredje världen, och förutom pågående epidemi är möjligen nästa lågkonjunktur på gång. Eftersom Biden uppges vara ”underskottshök” (jag kanske återkommer till det begreppet i något senare inlägg) finns det alla chanser att hans regim kan möta lågkonjunkturen genom att göra den ännu värre.

Nytt på annat håll

Nu har jag översatt en artikel igen, som väl sägas kan handla om världens farligaste människor: de element som driver världen mot det tredje (och sista?) världskriget.

Frågan är om härskarna i USA lugnar ner sig, eller blir än mer desperata, när deras handlingsfrihet beskärs alltmer. Det är inte längre fråga om att godtyckligt plocka ”regimer” som man inte tycker om, utan att någon annan ingriper. Nu kan det hända just att någon annan ingriper. Ta Venezuela exempelvis: olika media rapporterar om en stor rysk militärdelegation på hög nivå som just kommit dit med ett par flygplan. (Se ex.vis här eller här.) Flygplanen kan ha annan last också, kanske luftvärnsmateriel.

Ryssland behöver inte ha någon stor militär styrka i Venezuela för att det skall få effekt. Det räcker med smärre förband som kan fungera som ”snubbeltråd” för en eventuell angripare. Man kanske kan jämföra med en episod under kriget i Syrien: när USA hotade med att skjuta robotar mot Syrien förklarade ryssarna att om ryska förband skulle träffas så skulle man inte bara skjuta ner robotarna utan de plattformar varifrån de kom. Med andra ord hotade man med att ”skjuter ni på oss på skjuter vi på era flygplan, fartyg och baser på land. Och det räckte som avskräckning. – Samma kan gälla i Venezuela: om risken finns för hård vedergällning borde risken för en USAmerikansk invasion minska avsevärt.

Effekten av USA:s aggression mot Venezuela kan alltså bli att Ryssland får ett stärkt inflytande på USA:s ”bakgård”. Typiskt fall av att skjuta sig i foten alltså. Utvecklingen är mycket intressant! Bland annat det förhållandet att det nu kapitalistiska Ryssland stödjer regeringar som säger sig vara socialistiska. Och samtidigt jobbar ju kinesiska intressen sig in i land efter land på ”bakgården”.”Stor oordning råder under himlen” som gamle ordföranden Mao sade. Men han ansåg också att ur stor oordning växer stor ordning fram. Vi får se hur det blir med det, och vems ordning det i så fall blir.

Lite söndagsfunderingar om Venezuela

Blir det hett krig i Venezuela? Ett svar på problemet kanske är vad Mao Zedong skrev, nämligen att politisk makt växer ur gevärspiporna. Eller ett gammal nordiskt ordspråk: Rätt sitter i spjutstångs ände. De kan tolkas som ungefär samma sak, nämligen att den som har starka maktmedel till sitt förfogande har god möjlighet att få ”rätt” (vare sig det är rättvist eller inte – och så måste man fråga vems rättvisa som avses).

Dock måste vi tillägga att makten inte är oföränderlig, vilket Mao diskuterade i ljuset av den dialektiska filosofin. Den svaga parten kan bli starkare genom att lära sig hur man gör, den starka kan tappa sin styrka genom oförnuft.

Det verkar som vi är någonstans i den processen vad det gäller Venezuela och dess motståndare. En viktig aspekt och lärdom är att militären gjordes om under Chávez ledning, och det tycks hålla även under Maduro. Om militären stödjer den laglige presidenten kan den inte användas på samma sätt som i Chile 1973. Kompletterad med en omfattande folkmilis blir det en formidabel styrka som gör att ett direkt militärt angrepp mot Venezuela knappast är ett smakligt alternativ för Washington.

En ytterligare tillgång för Venezuela som jag inte sett diskuteras de senaste dagarna finns i Colombia. Militära angrepp mot Venezuela kan utgå från östra Colombia, men i de områdena finns ännu den klassiska ELN-gerillan som inte givit upp kampen. Skulle Colombia tillåta trupper från USA att använda gränsen för angrepp måste de militära tänkarna räkna med att båda sidor av gränsen kan förvandlas till en krigszon, att man inte har ryggen fri. Det kan bli svårt att hantera, även om ELN inte har så stora styrkor under vapen. Men man kan ju tänka sig att i ett krigsläge kommer mer kämpar att strömma till. Hur skulle exempelvis gamla militanter från FARC reagera om det blev hett krig?

Venezuelas mäktigaste vänner är Ryssland och Kina. Svårigheten för dem, om de vill ingripa, är att Venezuela ligger rätt långt utanför deras normala räckvidd. Redan Syrien ligger ju lite långt bort ur rysk synpunkt. Men om viljan finns går väl en del att göra, och skulle USA försöka sig på alternativet ”sjö- och flygblockad” går den att testa. Men jämfört med Syrien finns en fördel: om Ryssland och/eller Kina vill skicka in olika typer av hjälp i form av material och ”rådgivare” kan man göra det innan det stora kriget bryter ut. Möjligen har en del sådant redan gjorts.

Någon sorts sammanfattning av ovanstående: Venezuela har rätten på sin sida, dess regeringen sitter kvar medan quisling”presidenten” inte ens verkar vara kvar i landet, och regeringen håller i ett spjut som för närvarande ser väldigt starkt och avskräckande ut. Det kan vara avgörande för att förhindra ett storkrig, men nog inte ständiga trakasserier från USA och dess underhuggare.

Borgerlig demokrati? – Venezuela som lackmuspapper?

När inte borgarna vill försvara den borgerliga demokratin, vem skall då göra det? Det finns ju en del grundprinciper: fri opinionsbildning, fria val, rättssäkerhet … har jag glömt något? – Hur som helst, detta fina system har varit i upplösning under årtionden nu. Det började gnissla redan under Sovjets sista år, och från 2001 sprack systemet i rasande fart. Och en del vänjer sig vid det och tror att det skall vara så.

Jag såg en notering om att Latinamerika var den världsdel som inte deltagit i USA/CIA:s hemliga flygningar och hemliga fängelser under det så kallade kriget mot terrorismen. Det nya borgerligt demokratiska Latinamerika hade dåliga erfarenheter av sådant sedan tidigare och ville inte vara med, så kan det vara. Men det gamla skröpliga Europa, liksom hel- och halvdiktaturer i Afrika och Asien ställde upp. Att diktaturer deltar i det smutsiga spelet, javisst, men stater som hävdade att man står på en demokratisk grundval, hur kunde det gå så illa? Har det att göra med förfallet för de demokratiska principerna, eller bara ren feghet och oförmåga att säga ‘nej’?

Nu har en av de stora vänsterborgerliga ledarna i Latinamerika dött, och Hugo Chávez och Venezuela fungerar som en sorts politiskt lackmuspapper. Det visar blått eller rött, beroende av i vilken soppa man sticker ner det. Chávez hyllas av det borgerligt demokratiska Latinamerika, figurer som Carl Bildt kommer med sura uppstötningar, i DN och Svenskan skrivs det smörja. Rött på ett håll, blått på ett annat.

Venezuela med sina fria val och fria media passade inte, att kuppmakare behandlades med märklig mildhet uppskattas inte, allt måste bara förklaras bort med att det ‘egentligen’ är på något annat sätt. – Men vi vet ju var skon klämmer. Chávez fick de fattiga massorna till valurnorna, oljeinkomster användes till folkets behov, landets oberoende försvarades, samarbetet med andra stater i regionen byggdes ut … med andra ord allt som bossarna i Washington och deras underhuggare hatar! Just de bossar som begraver den västerländska demokrati som vi antas vara stolt över!

Nej, den borgerliga demokratin tappar försvarare när den fungerar som den idealiskt är tänkt att fungera. Och det är väldigt avslöjande. Var den någonsin allvarligt menad, eller bara en rökridå för att lura folk? Och när de tar den på allvar tar det hus i helsicke och stora knölpåken kommer fram! Därmed reses frågan: skall den borgerliga demokratin försvaras, eller skall den betraktas som förlorad och vi måste sikta på nästa demokratiska nivå?

(Tillägg: bland de som angripit Chávez och den bolivarianska revolutionen finns en mer udda samling latinamerikanska vänsterfigurer, jag tror de åtminstone själva anser sig vara maoister. Deras språkbruk kan få en att tro att de i själva verket är provokatörer som jobbar för USA.)

KP – "Säg mig vem du umgås med …

… så ska jag säga dig vem du är!” Här är sista inlägget (tror/hoppas jag) som inspirerats av nedanstående broschyr som väl bör vara en så kallad kioskvältare vid det här laget (föregående inlägg i denna serie är bokstavligen föregående inlägg på denna blogg!):

Nog dags att satsa på däck för vinterunderlag och halka!

Över till utrikesnyheterna. Hur är det med umgänget som nämns i rubriken? Författaren, som ännu var KP-ansluten när han skrev detta, hävdar att:

… sedan flera år kan vi [i KP] nu inte skiljas från de gammelsovjetiska revisionisterna i SKP eller andra prosovjetiska reformister som in i det sista hyllade Gorbatjov, Glasnost och Perestrojka.

Det sätt på vilket partiets ledning skiftat läger över årens lopp, verkar till stor del vara något som hänt över medlemmarnas huvuden. Man kallar sig visserligen fortfarande för ”antirevisionister” när det passar, men få vet ens vad det betyder. Hur många medlemmar har till exempel kännedom om det faktum att partiet under flera års tid sökt medlemskap i en internationell sammanslutning för de tidigare sovjettrogna revisionistpartierna?

SKP är alltså Sveriges Kommunistiska Parti, en liten grupp som verkar vara mycket lik KP. En skillnad tycks dock vara att SKP ingår i en internationell sammanslutning som nämns ovan som inte vill släppa in KP, International Meeting of Communist and Workers’ Parties. Jag tittade efter på nätet och fann att man nyligen hållit årsmöte i Beirut, i en blandning av stora och små partier av olika karaktär. Somliga är stora i sina hemländer (till och med regerande som i Kina och Vietnam). Här har vi ett antal partier av mer eller mindre trist sovjet-typ, några har hyfsat lokalt förtroende, och det är uppenbarligen något som åtminstone KP:are av äldre årgång känner sig dragna till.

En del av dessa partier är raka motsatsen till kommunister, nämligen rå-kapitalister. Ingen av dem är, vad jag vet, inblandad i regelrätta uppror. Vad det gäller Indien så är det tvärtom två partier som aktivt bekämpar upproren i landet som är medlemmar. Det ‘marxistiska’ kommunistpartiet CPM kan nog göra skäl för skällsordet ‘socialfascister’ som man behandlat folk i Västbengalen. Det är liknande i Nepal.  ‘De förenade marxist-leninisterna’ CPN-UML i Nepal stödde inte det långa folkkriget mot den kungliga diktaturen, det var nog snarare tvärtom.

Kommunisterna (SKP)
Kanske skulle ta en separat diskussion om politiska symboler någon gång? Hur signalerar man på ett bra sätt ‘arbetarparti’ idag, när man inte ser så mycket av kugghjul, hammare och skäror i praktiskt arbete?

Med Nepal och Indien har vi för övrigt det intressanta förhållandet att upproren som leds av maoister inte har uppmärksammats av KP förrän ganska sent, och på ett tvekande sätt. Det beror nog av att upproren även riktas mot partier som KP umgås med internationellt. I Nepal har det maoistiska partiet splittrats sedan en fraktion sålt ut vad man uppnått under tio års folkkrig, men KP:s internationelle sekreterare har i Proletären förklarat att han inte vill ta ställning mellan utförsäljarna och de som vill fortsätta den folkliga kampen. Det är klart att man bör vara försiktig i sina omdömen, men det finns gränser för försiktigheten också! Enligt broschyren är linjen denna:

Idag omfamnar partiet främst ”revisionistiska” och reformistiska krafter runt om i världen medan man medvetet väljer att inte skriva om eller upprätta stöd och kontakt med revolutionärer, befrielserörelser osv.

Och vidare:

… fokus har ändrats från stöd till väpnad kamp mot imperialismen, som förs av vänsterorienterade rörelser, till förmån för fredliga massrörelser och reformister som enbart är inriktade på parlamentariska medel.

Vad de ledande KP-arna känner sig dragna till är partier och rörelser som uppträder parlamentariskt, inklusive Hugo Chávez och hans socialism för 21:a århundradet. Jag har sett kritik mot Chávez från maoistiskt håll som gått helt överstyr, där det verkar som om de skulle stödja att hans regering störtades och ersattes av … vadå, kan man fråga?

Det är otvivelaktigt så att den nuvarande regeringen i Venezuela har en bred folkrörelse bakom sig, och det gäller för andra regeringar i Latinamerika också. Samtidigt finns det massor av problem kvar som imperialisterna och lokala quislingar försöker utnyttja till egen fördel, men varför uppträda som hejaklack för dem? Jag tycker det känns som en sorts repris från sjuttio- och åttiotalen när en del maoister var så sura på Sovjet att de halkade över i USA-lägret i stället. Är man marxist, eller för all del maoist också, så föredrar man fredlig politik så långt det går. Vad är det för fel i att vinna val? – Inget alls, felen uppstår när valförhoppningarna fuskas bort med dåligt handlag, bedrägeri och korruption! Blir det våldsamheter så får motståndarna visa sitt rätta ansikte genom att börja. – Vad det gäller Syrien och kampen mot försöken att avveckla den sista sekulära arabstaten ser jag ingen anledning att kritisera KP:s inställning. Någon maoist (minns inte vem) har hävt ur sig att det är likgilitig vem som styr Syrien, men det tvivlar jag på att syrierna själva håller med om.

Sammanfattningsvis: de krafter som KP främst umgås utrikes med verkar inte vara de mest revolutionära. Och det kan stämma med en bild där partiet själv blir mer och mer reformistiskt.

Sista frågan: varför lägger jag ner tid på det här? Men för den verklige nörden som vill gå till djupet med saker och ting skulle jag kunna föreslå boken Sovjetunionen idag. Kritik av KPML(r):s pro-sovjetiska politik. Utgiven av Kommunistiska Arbetarförlaget i Stockholm 1984, och är något så originellt som en albansk-inspirerad kritik av r-arna!

Grävskopor och krig

Inga vidare hag-hoppare

När nu den elektriska hastigheten styr det industriella och sociala livet, blir explosioner i form av kraschartade kriser någonting fullt normalt. Å andra sidan blir ”krig” av gammaldags modell lika outförbara som att hoppa hage med grävmaskiner. …

Borta är den militära organisationens tungrodda former. Små expertteam har efterträtt gårdagens medborgarhärdar i ännu snabbare takt än vad som var fallet vid omorganiseringen av industrin.

Sålunda skrev Marshall McLuhan i Media som kom ut 1964, citatet är från svenska pocketutgåvan 2001, sid. 408.

Den förnumstige må fnysa och påpeka att just när denna bok kom ut så blev också sammandrabbningen mellan ”medborgarhärar” från USA och dess allierade och lydstater  å ena sidan, och de indokinesiska folkarméerna allt våldsammare. Miljonarméer var i fält.

Men han såg tendensen, tolkade tecknen åt rätt håll. De gamla jättearméernas var redan förbi. På 1960-talet antogs svenska värnpliktsarmén slå tillbaka en invasion av Normandie-1945-typ, trots att den militära tekniken hunnit utvecklas en hel del redan då. Hur det svenska försvaret ser ut idag vet vi. Hur blir det i morgon? Blir det bara cyber-krig för hela slanten, eller blir det tvunget att återupprätta någon sorts mass-styrkor för att försvara demokrati exempelvis? För som vi vet är ju demokrati inte något oomtvistat – speciellt inte om vi ser till hur en demokrati faktiskt kan fungera och ta hand om folket önskemål och behov, och vilken avsky sådant väcker i vissa kretsar.

Ta exemplet Venezuela. Nu vann ju Hugo Chávez presidentposten igen rätt komfortabelt, med nära tio procentenheters marginal, men det torde inte avskräcka inre och yttre fiender som vill återföra landet till den imperialistiska fållan. Därför behövs det inte bara ytterligare sociala reformer, kamp mot korruption och kriminalitet etc., utan också ett väpnat och medvetet folk som kan stå emot sabotageförsök från ”små expertteam”. Fixar Hugo det? USA kommer inte att landsätta en flotta grävmaskiner för att störta demokratin i Venezuela, men det kan ju handla om ”små expertteam”!

2015 – Caracas!

Enligt den alliansfria rörelsens (NAM) nyhetsbyrå kommer nästa toppmöte att hållas år 2015 i Caracas, Venezuela. Ungefär två tredjedelar av FN:s medlemsstater är medlemmar i NAM, vilket utgör en intressant notis om man betänker allt prat om hur isolerat Iran påstås vara. Nu kommer Iran att leda NAM under tre år, och sedan får vi väl höra om hur isolerat Venezuela är.

När Venezuelas utrikesminister Maduro tackade för förtroendet påpekade han också att en viktigt mål för rörelsen var att stärka sina möjligheter inom FN och andra internationella organ. Därigenom kommer USA:s och andra makters försök att plundra de fattigare länderna att hållas tillbaka.

Man kan väl tillägga att när Iran, Venezuela och andra stater slutar använda dollar när de handlar med olja så innebär det ökade ekonomiska problem för USA: efterfrågan på dollar minskar. Visserligen torde det innebära fallande dollarkurs vilket skulle stödja USA:s export av egna produkter, men när USA:s produktion delvis numera ligger i utlandet och måste köpas tillbaka för en svagare valuta kan slutresultatet ekonomiskt bli ganska tråkigt. Dessutom kan USA tvingas att i högre grad försöka få tag på andra länders valutor för att köpa just olja. Förmodligen blir det en kris som man försöker skjuta sig ur, och det nuvarande kriget i Syrien (och föregående i Irak och Libyen) kan ses som inslag i skjutandet. Ett oljeland som deklararer att det skall sluta sälja sin olja mot betalning i dollar riskerar att angripas av USA, politiskt, ekonomiskt och militärt.

Det finns givetvis tänkande människor i USA:s utrikesdepartement och diplomatkår som noterar att även länder som formellt inte borde samarbeta med Iran gör det. Afghanistan kanske är ett av de mer uppseendeväckande staterna i det sammanhanget, men regeringen i Kabul måste ju ta hänsyn till realiteter och inte bara konstiga idéer från amerikanerna.

Trettio länder har använt det pågående toppmötet i Teheran till att skriva på avtal med Iran om ekonomiskt samarbete. Här är inte hela, men åtminstone drygt halva listan:

Azerbaijan, Uzbekistan, Belarus, Afghanistan, Pakistan, Syria, Qatar, Kuwait, Lebanon, Ethiopia, Algeria, Kenya, Indonesia, India, Cuba and Ecuador were among countries that inked documents with Iran on bilateral cooperation. 

Undrar hur svenska UD reagerar på den här utvecklingen? Ågnar man den något eget tankearbete, eller väntar man bara på direktiv från hövdingarna i Bryssel och Washington?

Pierry Gilly om andra detaljer i NAM-mötet.

Ständigt detta al-Qaida

Protesterna är del av den sedan tidigare utlysta demonstrationsdagen ”vredens dag”, som myndigheterna gjort sitt bästa för att avvärja. Premiärminister Nuri al-Maliki har hävdat att agitatorerna kan tillhöra al-Qaida eller den forne diktatorn Saddam Husseins anhängare.

Så är det alltså i Irak i samband med färska demonstrationer. Att broder Muammar i Libyen också skällt motståndare för att var al-Qaidafolk är väl inget att förvånas över, liksom att det viftas med liknande argument i Jemen och Somalia och på andra håll. Ett enormt krig pågår i Afghanistan, och med avläggare in i Pakistan, för att bekämpa … tja, vadå? Mest luft, verkar det som. Medan verkliga människor lemlästas.

Vad kan man säga: ”al-Qaida – larger than life”? Eller med ett förvanskat citat från Ture Sventon: ”al-Qaida, ständigt detta al-Qaida!” – Nå, om upproren i Afrika får rulla på ett tag till kanske slipper höra detta usla argument. Det verkar lite väl tunt vid det här laget och borde snart vara totalt utslitet. Enda sättet att hålla igång al-Qaida i en värld av snabb demokratisering torde vara rejäla injektioner av resurser och Usama-lookalikes för att få folk att tro att det fortfarande rör sig om en existerande realitet. Nu finns det ju inslag av mildare islamister här och där i proteströrelserna i arabvärlden, men vad jag minns utgjorde inte det kraftiga katolska inslaget i polska fackföreningen Solidaritet på sin tid ett skäl för att man inte skulle vara solidarisk med dess kamp.

Förhållandet mellan det progressiva Latinamerika och Libyen är en liten sidohistoria. Från Cuba, Venezuela och Nicaragua har meningsyttringar hörts om att man inte skulle uppskatta en USAmerikansk invasion av Libyen. Inget konstigt med det, USAmerikanerna skiter i libyerna, det är oljan de är ute efter.

Vad säger man här? ”Låten barnen komma till mig” eller något i den stilen. Ett libyskt frimärke från en tid när broder Muammar var yngre och raskare än idag.

På tal om broder Muammar i Libyen så skriver (före detta?) bloggkollegan Röda Verb om förhållandet mellan denne man och vissa udda politiska kretsar i Danmark. Så långt är det inget att bråka om. Men avslutningen på det inlägget är sådant så man nästan börjar fundera på om det är provokation på gång:

En ”radikal” militär, som bråkar med Förenta Staterna och ger pengar till ”radikala” rörelser i oilka länder; som upptäckt en ”ny väg” till socialismen, som bedriver ”direktdemokrati” och finner nya vägar för ”folkligt deltagande”. Alltihop finaniserat med oljepengar. Vi pratar om Gaddafi, men vaför tänker vi hela tiden på Chávez?

Nej, vi tänker inte på Hugo Chávez, men jag kan väl tänka mig att någon smartskalle inom USA:s propagandaindustri eller Venezuelas höger kan försöka dra den valsen. Kommer ett rejält demokratiskt genombrott i Mellersta Östern kan vi lära oss en del av hur Venezuela behandlas i vissa kretsar. Om dessa nya arabiska demokratier visar sig vilja ha oberoende och tala för palestiniernas rättigheter kommer de nya demokratiska ledarna att skällas för ”diktatorer” av världens folkpartister, skvatt galna dessutom, och anklagas för att tota ihop massförstörelsevapen i något hörn. Detta hur demokratiskt valda de än är. Krångligare än så är det inte.

Längst därinne finns ett vakande öga – vems?

Över till Egypten. I en artikel om neoliberalismen och Egypten görs den här generella reflexionen:

Everywhere neoliberalism has been tried, the results are similar: living up to the utopian ideal is impossible; formal measures of economic activity mask huge disparities in the fortunes of the rich and poor; elites become ”masters of the universe,” using force to defend their prerogatives, and manipulating the economy to their advantage, but never living in anything resembling the heavily marketised worlds that are imposed on the poor.

Det kan gälla ett land när dig också.

One of the things that make the Egyptian and Tunisian revolutions potentially important on a global scale is that they took place in states that were already neoliberalised. The complete failure of neoliberalsm to deliver ”human well-being” to a large majority of Egyptians was one of the prime causes of the revolution, at least in the sense of helping to prime millions of people who were not connected to social media to enter the streets on the side of the pro-democracy activists  … Egypt and Tunisia are the first nations to carry out successful revolutions against neoliberal regimes. Americans could learn from Egypt. Indeed, there are signs that they already are doing so. Wisconsin teachers protesting against their governor’s attempts to remove the right to collective bargaining have carried signs equating Mubarak with their governor. Egyptians might well say to America ‘uqbalak (may you be the next)..

Det var en lång och läsvärd artikel. Här är en till som också är lång och jag drar bara ett citat:

The political architecture of the Mubarak regime was directly pulled from the neoliberal shadow government model, right down to the political rhetoric of toughness as a mask for theft.

Finns det inte en regering i ett land när dig som också gärna ”ställer krav” och skall se beslutsam ut, medan klyftorna mellan rika och fattiga bara växer och sprickorna i samhällsbygget blir allt värre? – Det är därför de pågående revolutionerna är viktiga, de slår direkt mot det nyliberala projektet. Det är visserligen i sig ruttet, men det kommer inte att falla av sig själv. I det läget skall man inte bli förvånad om det dyker upp nya filmer där någon skäggig gubbe påstås hota oss, eller om det till och med exploderar en bomb någonstans för att visa vilket ruskigt terroristhot vi lever under.

Lästips Venezuela. Och nu smäller det i Bahrein

Lästips, en intervju (på engelska) med en norsk socialantropolog som gör undersökningar i Venezuela. Där behandlas såväl positiva som negativa sidor av den bolivarianska revolutionen. Verkligheten har ju en tendens att vara mångfacetterad.

Nu rapporterar al-Jazeera och svenska media om Bahrein. För någon dag sedan verkade det som om den härskande kungafamiljen inte riktigt var inne på våldslinjen, trots att folk dödats i demonstrationer, men nu har man bestämt sig. Pärlrondellen i Manama skall inte tillåtas blir något nytt Tahrir-torg, förefaller det. Blodigt ingripande, pansar på gatorna, kaos på sjukhusen.

Frågan är om taktiken fungerar, eller om upproret blir ännu starkare. Dessutom finns ju grannen Saudiarabien som skulle kunna tänkas ingripa om Bahreins härskare vacklar. Vad Irans härskare känner kan man undra: å ena sidan är oppositionen i Bahrein shiitisk (fast med lokala varianter – man har inga ayatollor), å andra sidan verkar även oppositionen i Iran inspireras av de arabiska upproren. I sig är det kanske lite konstigt, för iranier och araber har tidvis varit som hund och katt (se not nedan), men det kanske går ihop på något sätt.

I dagens läge ser det ut som en rad borgerliga revolutioner håller på att utlösas. Såväl vänstern som de religiösa har inte haft mycket inflytande. Man kanske kan tänka sig en nyväckt och omformulerad arabnationalism med progressiva drag, ungefär som under de tidigare åren i Algeriet och i Egypten under Nasser? En politik för och av människor som inte accepterar den nedbrytande globaliserade neoliberalismen med Internationella Valutafonden som banérförare.

Bahrein är inte stort, men i större länder som Jemen, Algeriet, Libyen och kanske på annat håll vaknar folkrörelserna till. Det kan spridas längre, ner i det svarta Afrika och österut i Asien. Kanske dags för Europa att vakna upp också? Budskapet kan ju vara att ”vi betalar inte för er kris, bankirer”!

Och där har vi en länk till den amerikanska sidan av världen, bland annat till Venezuela. När Latinamerika lösgör sig från Storebror, och liknande tendenser blir allt starkare i Asien och Afrika, blir det väldigt krångligt för det imperium som redan är i utförsbacken. Och detta trots att revolutionerna ännu inte gått över i avgjort socialistiska skeden (inte ens i Venezuela). Skall Europa vara kvar som den sista stora klump av Jorden som dekis-supermakten kan köra med hur som helst? Eller skall vi gå med i den stora rörelsen och fixa vår egen framtid in på ett bättre spår?

Demonstration i Bahrein, foto från al-Jazeera

(Här är noten du skulle se, och den är en hänvisning till al-Qudsdemonstrationen i Stockholm som jag skrev om 2009, och där jag stötte på iranier som föreföll vara rasistiskt inställda mot araber.)

Venezuela – val

Med över 66 procent av rösterna så har Venezuelas Förenade Socialstparti gjort bra ifrån sig igen. Vad är hemligheten, varför vinner socialister i Latinamerika val medan de bara gör bort sig i Europa?

Hemligheten är nog inte så hemlig: ett parti som någorlunda verkar intressera sig för välfärden hos sin tänkta politiska bas har förmodligen en starkare ställning än partier som skiter i sina väljare. Det gäller såväl utomparlamentarisk som parlamentariskt arbetande partier. Hugo Chávez jobbar inom systemet, de indiska maoisterna i CPI(maoist) finns definitivt utanför, men de är ändå uppmärksamma på saker som många människor är intresserade av och får därmed en stark ställning.

Socialdemokrater i Europa har hoppat på det nyliberala tåget som går rakt åt helvete, så varför skall folk rösta eller på annat sätt stödja dem? För att ta fallet Sverige: socialdemokraterna vågade knappt kritisera regeringen eftersom svaret ändå bara skulle bli ”det har ni ju själva gjort tidigare”. Annars så skulle ju fallet med en regering som driver människor till självmord för att kunna sänka skatterna vara ett starkt kort att ta fram i en valdebatt. Jag tvivlar på att ens tio ”extrakongresser” kan rätta till så mycket hos socialdemokraterna i Sverige, eller hos deras svans av förvirrade vänsterpartister.