Som jag tänkt själv …

Nationalekonomen Michael Roberts skriver i en bloggpost om en annan ekonom, först marxist och sedan ¨österrikare”, och nu avliden. Ett drag i den ”österrikiska skolan” av nationalekonomi var att man hävdade att socialistisk planekonomi är omöjlig. Det är helt enkelt för många variabler att hålla i luften för att planeringen skall fungera. Bara en kapitalistisk marknadsekonomi kan klara av att skicka riktiga signaler om konsumtion och därmed produktion till företagen. Och det hävdade också denne Kornai.

Roberts kommer med några motargument. Ett är faktiskt ett som jag tänkt på själv under de senaste åren.

All these arguments against planning (democratic or otherwise) are the basic ideology of mainstream capitalist economics.  And yet these arguments of Von Mises, Nove and Kornai have been effectively refuted by various Marxist economists in the last few decades, even after the collapse of the Soviet Union.  Making planning calculations is perfectly feasible, especially with modern computers (quantum or otherwise) and by developments in mathematics.

Den sista meningen är avgörande, och bekräftar för övrig Marx tankar om hur tekniska förändringar ändrar hur samhället fungerar. Ny teknik ger nya förutsättningar och möjligheter. Snabbare datorer ger snabbare insamling, bearbetning och beslut baserat på grunddata. Så har jag själv tänkt under lång tid. – Här kan jag ju göra reklam för min gamla bloggpost om morotspåsen och socialismen. Den här länken går till en version från 2015, men ursprunget publicerades redan 2008! Tekniken har inte saktats av sedan dess.

2018 citerade jag en kinesisk professor som bland andra tänkvärdheter skrev detta om användningen av AI, artificiell intelligens:

Om staten kontrollerar marknaden, i stället för att den digitala kapitalismen kontrollerar staten, kommer de kommunistiska målen att vara uppnåeliga. Eftersom AI gör det möjligt att styra komplexa system genom att behandla stora mängder information i återkopplingsloopar finns det för första gången ett verkligt alternativ till marknadssignalerna som länge har berättigat laissezfaire-ideologin – och alla problem som kommer med den.

AI är ju en del av det hela, när mänskligt tänkande delegeras ut till datorer som jobbar ohyggligt fort 24 timmar om dygnet. Vår kinesiske professor ser alltså möjligheterna att gå bortom marknadskapitalismen (men också faran om tekniken kommer i fel händer). Frågan är vad som i praktiken kommer att finnas därborta i AI-revolutionens land. Några västerländska pseudovänster-figurer som inte fattar något, medan de pigga asiaterna jobbar på som om morgondagen tillhörde dem? Eller kommer vänstern i de gamla industriländerna att slänga identitetspolitiken åt sidan och återuppta klasskampen, med den vetenskapligt-tekniska revolutionen som ett viktigt hjälpmedel?

Tekniken, människan och samhällsomvälvningarna

Jag lovade halvhjärtat att komma igen med kommentarer till artiklarna av bloggaren The Saker som jag översatte för en tid sedan (här är den första, här den andra), där det frågades hur det står till med kommunismens utsikter att leva vidare. Min första väldigt korta kommentar kom här. Nu börjar jag utveckla tankarna i längre format. Den här gången blev det väldigt långt. Jag kommer nog inte att nämna The Saker själv så mycket, men vi kan säga att jag med grund i klassisk marxism hävdar att det är i de mest utvecklade staterna, där kapitalismen håller på att köra huvudet i väggen, som utsikterna för systemskifte är som bäst. Och det verkar inte vara hans synpunkt.

Det är bättre att samarbeta än att slåss

Klipp från en understreckar i SvD som frågar ”Är vi tillräckligt smarta för artificiell intelligens?”

Vi har idag lyckats ta fram mjukvara som kan utföra en mängd olika uppgifter bättre än människor: schack, vissa medicinska bedömningar, bilkörning – allt detta kan idag utföras med hjälp av specialiserade tillämpningar av artificiell intelligens. Samtidigt är denna intelligens låst till sina uppgifter. En mjukvara som kör bil kan inte automatiskt spela schack, och vice versa. Jakten på en generell artificiell intelligens är jakten på en mer mänsklig intelligens som också förmår skifta mellan olika uppgiftsdomäner. Det är egentligen ett artificiellt, hypersnabbt lärande – en intelligens i rörelse.

Anta nu att vi lyckas med detta – vad skulle det betyda, och vilka frågor måste vi då besvara? Tegmark [svensk-amerikansk kosmolog som forskar i artificiell intelligens] menar att denna diskussion inte bara är intressant utan helt enkelt nödvändig för oss att ta tag i. Den förändring som en sådan teknisk landvinning skulle innebära är så omvälvande att den kräver att vi tänker om på alla möjliga olika områden: ekonomi, politik, juridik, forskning, medicin – de flesta av samhällets beståndsdelar förändras i grunden när, eller om, detta sker.

Frågan är inte ny. Insikten att ny teknologi kan påverka hela samhället har funnits i över 150 år. När Marshall McLuhan skrev Media i början av 1960-talet frågade han: vad gör teknologin med oss? Varje tekniskt framsteg, från en enkel pinne att förlänga armen till telefonen att förlänga hörseln, och allt däremellan från stenyxor till tryckpressar och datamaskiner, påverkar det mänskliga psyket och samhället. Han menade att vi måste vara medvetna om konsekvenserna och inte bara tanklöst dras med i de nya möjligheter som det elektroniska samhället skapar när elektriska kommunikationssystem förenar vårt enskilda centrala nervsystem till ett globalt sammanhållet system – ”den globala byn”.

Och naturligtvis var Marx ute ännu tidigare med förståelsen att samhällets produktiva grundval slår igenom på alla nivåer. 1847 skrev han i Filosofins elände:

De sociala förhållandena är intimt förknippade med produktivkrafterna. I och med förvärvandet av nya produktivkrafter förändrar människorna sitt produktionssätt och med förändringen av produktionssättet, av sättet att vinna sitt livsuppehälle, förändrar de alla sina samhälleliga förhållanden. Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister.

Om jag föregår ett resonemang som jag kanske kommer med längre fram så skulle eventuellt den sista meningen kunna kompletteras sålunda:

Handkvarnen ger ett samhälle med feodalherrar, ångkvarnen ett med industrikapitalister, den elektrifierade datorstyrda kvarnen kommunism.

– Usch, kallt om magen att stå här och försöka fånga lax! Kan ingen uppfinna en app så man kan sitta på stranden med mobilen och försöka få firrarna att hoppa upp där i stället?

1859 kom Marx igen, i förordet till Till kritiken av den politiska ekonomin. Det är ett stycke som varje person som vågar kalla sig socialist bör känna till.

I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet.

Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution.

Med förändrandet av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. Då man betraktar sådana omvälvningar måste man ständigt skilja mellan den materiella omvälvningen i de ekonomiska produktionsbetingelserna, vilken kan naturvetenskapligt exakt konstateras, och de juridiska, politiska, religiösa, konstnärliga eller filosofiska, kort sagt ideologiska former, i vilka människorna blir medvetna om denna konflikt och utkämpar den.

Lika litet som man bedömer en individ efter det, som han tänker om sig själv, lika litet kan man bedöma en sådan omvälvningsepok efter dess medvetande. Man måste tvärtom förklara detta medvetande ur det materiella livets motsägelser, ur den konflikt som råder mellan de samhälleliga produktivkrafterna och produktionsförhållandena.

En samhällsformation går aldrig under, innan alla produktivkrafter utvecklats för vilka den har tillräckligt spelrum, och nya, högre produktionsförhållanden uppträder aldrig, förrän deras materiella existensbetingelser mognat i det gamla samhällets eget sköte. Därför ställer sig mänskligheten alltid blott sådana uppgifter, som den kan lösa, ty närmare betraktat skall det ständigt visa sig, att själva uppgiften endast uppkommer, där de materiella betingelserna för dess lösande redan är förhanden eller åtminstone befinner sig i processen av sitt vardande.

I stora drag kan asiatiskt, antikt, feodalt och modernt borgerligt produktionssätt betecknas som progressiva epoker av den ekonomiska samhällsformationen. De borgerliga produktionsförhållandena är den samhälleliga produktionsprocessens sista antagonistiska form, antagonistisk inte i betydelsen av individuell antagonism utan en antagonism, som uppkommer ur individernas samhälleliga levnadsbetingelser, men de produktivkrafter, som utvecklas i det borgerliga samhällets sköte, skapar samtidigt de materiella betingelserna för lösandet av denna antagonism. Med denna samhällsformation slutar därför det mänskliga samhällets förhistoria.

Här finns underlag för hur många och långa diskussioner som helst, åtminstone om man anser att de grundläggande idéerna är giltiga. Man skulle kunna ta det näst sista stycket, konkretisera en del, och förklara varför utvecklingen från Ryska revolutionen och fram till Sovjets avveckling såg ut som den gjorde.

Men man skulle också kunna försöka spana framåt och lägga in den existerande vetenskapligt-tekniska revolutionen (som ju innefattar datorer och artificiell intelligens) i modellen och se hur den jagar systemet över dess nuvarande gränser genom att driva fram nya ”bestämda former av det samhälleliga medvetandet”. Hur detta medvetande ser ut är en annan historia. Även om nya teknikers genombrott framtvingar samhällelig omorganisering kan de nya formerna bli väldigt olika. Man kan ju hoppas på en frihetsrevolution, men det kan bli betydligt otäckare varianter också.

Lästips: för rätt många år sedan skrev jag en bloggpost med streckkod och morotspåse i huvudrollen. Den behandlar litegrann om tekniken bakom planekonomi, oavsett samhällssystem. Samt visa på hur morgondagens möjligen kommunistiska samhälle baseras på de ”materiella existensbetingelser [som] mognat i det gamla samhällets eget sköte”.

Vad teknikutvecklingen kan göra för oss – om vi vill

Här är det den kinesiske storkapitalisten Jack Ma som pratar på ett sätt som våra svenska partiföreträdare inte vågar göra:

För att säga som det är: de svenska parti-partisterna har inga visioner kvar. De ser inte ens möjligheterna när dessa ramlar ned framför deras näsor.

Det har varit glest med uppdateringar på bloggen på senaste tiden. Men jag kan meddela att här är det nu sommar. Det kan vara en anledning.

Vad vet man om framtiden egentligen?

DN publicerar ett debattinlägg om ‘Sakernas internet‘. Det gäller att hänga med tycker författarna, för nu rusar tåget med ny fantastisk teknik iväg, möjligheterna är enorma och konkurrensens vassa armbågar måste vässas! (Riktigt så uttrycker de sig inte, men det verkar åt det hållet i alla fall.) Nåväl, alla möjliga tekniska prylar kopplas upp och kopplas samman via finurlig elektronik, med eller utan människor inblandade, och då får vi ett internet för ‘sakerna’. (Har för mig att sådana idéer var i svang redan på nittiotalet när nätet knappt kommit igång, med tänkande kylskåp och liknande – då blev det ingen hit men man kanske var för tidigt ute?) (Och här en intressant bloggpost som kommenterar debattinlägget.)

Redan i dag har vi kopplat upp många miljarder enheter. Alla våra mobiler är uppkopplade. Snart kommer våra bilar att vara uppkopplade. Elmätarna i våra hus är uppkopplade. Alla våra spelkonsoler är uppkopplade. Alla enheter i en fabrik, inklusive verktyg, kommer att vara uppkopplade så att vi alltid vet var och i vilket tillstånd saker befinner sig. Posten följer alla paket genom transportsystemet. Sensorer läser av vattenkvaliteten på våra badplatser. Alla parkeringsplatser i en stad är uppkopplade. Bullernivån på de stora gatorna i Stockholm mäts. Vi vet till och med hur mycket choklad, läsk och chips som finns i automaten på pendeltågs­stationen och kan fylla på när det behövs.

Kan det tänkas att människor med medicinska problem kommer att bära en elektronisk manick (kanske liknande ett armbandsur) som dessutom skickar ut en blockeringssignal ifall de försöker köpa hälsofarliga produkter ur den där automaten? Uppkopplingen gäller ju även mätning av medicinska data, vilket kan vara intressant exempelvis för folk diabetes. Annars är ju det där med uppkopplade fabriksenheter intressant när man diskuterar planekonomi och översikt över vad som produceras hur och när och i vilka kvantiteter. Det blir CAD/CAM drivet till max. (Computer Aided Design/Computer Aided Manufacturing).

För några dagar sedan fick jag syn på en annan artikel som också behandlade framtiden. Hade man satt normalsvensk kvällstidningsrubrik på den kunde det ha varit i stil med ‘Svenske Nick varnar för mänsklighetens undergång’. Där är tonen alltså mindre positiv än i den först nämnda artikeln. Det finns rejäla hot,en del av dem är inbyggda i nya tekniker som används mer och mer.- ‘Svenske Nick’ heter för övrigt Bostrom (Boström) och är direktör för Future of Humanity Institute i Oxford.

Vad Nick B. och forskarna i Oxford är oroliga för är att ny teknologi blir ‘som ett dödligt vapen i händerna på ett barn’. Av intresse för just den här bloggposten är varningarna för oavsedda följder av alltmer utvecklad maskinintelligens. Hur kommer ‘artificiell intelligens’ att samverka med yttervärlden? Kommer den att fatta om den uppträder skadligt? Det får man väga mot att denna konstgjorda intelligens blir (eller kanske i viss mån redan är) ett kraftfullt redskap inom industri, medicin, jordbruk eller hantering av ekonomin.

I debattartikeln i DN ser man problem men inriktar sig på möjligheterna. Hos oxfordgänget är det andra sidan som dominerar. Vem har rätt, vem har den bästa kristallkulan? – Eller om man nöjer sig med att i Keynes’ anda säga att det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel (var det inte så han uttryckte sig?). En som kanske får ‘ungefär rätt’ är Marshall McLuhan som skrev om elektronikens inverkan på människan redan i början av sextiotalet, när datamaskinerna ännu var stora som hus. Han förutsåg att när människorna alltmer knyts samman i globala elektroniska nätverk betyder det att delar av vårt centrala nervsystem kommer att hamna utanför oss själva. Det kan bli en mycket krisartad upplevelse för individer och samhällen. Kanske vi ser det redan idag om vi betraktar världen? Alla som går omkring med en liten låda i handflatan och tittar på den stup i kvarten …?

Och bakom McLuhan finns ju Marx som pekade på hur människorna skapar sitt liv på olika tekniska nivåer, och hur det skapandet slår igenom hur hela samhällsstrukturen ser ut. Gubbarna hade ‘ungefär rätt’, men hur framtiden verkligen kommer att se ut … tja, vi får väl vänta och se. Tekniskt paradis, totalkrasch, eller något annat?

Förarlöst

En skeppssimulator vid Fraunhofercentrum för marin logistik CML i Hamburg gör det redan i dag möjligt att styra stora fraktfartyg automatiskt med autopilot, kameror och gps-stöd.

Fartyg kan köras utan besättning. Redarna vill inte ens betala för lågavlönade asiater om det blir billigare utan besättningar. Samma möjlighet att köra utan besättning gäller för flygplan och tåg, självstyrande bilar kommer. Transportsektorn kommer inte att tömmas på folk, men behovet av arbetskraft minskar. Hur länge dröjer det innan taxibilar blir förarlösa, för att ta ett exempel? Eller lastbilar?

Framtiden för den bemannade handelsflottan?

Med andra ord rullar den tekniska revolutionen vidare.

Det är OK att datorn tar ditt jobb!

Dator- och robotrevolutionen som löfte eller ett hot? Här är en kille som heter Federico Pistono som pratar om ämnet och gör reklam för en bok.

Jag tror inte han framför en enda tanke som är särskilt originell, men det gör inget. En marxist skulle lägga till klasskampen eftersom det knappast lär vara möjligt att uppnå de fina målen utan kamp, men i övrigt är innehållet OK ur marxistisk synvinkel tror jag.

Den teknologiska revolution som nyss börjat i samhällets bas kommer att tvinga fram enorma förändringar i hur vi lever våra liv. Det behöver inte vara till det sämre under förutsättning att vi tar tillvara möjligheterna och anpassar våra liv till vad den här planeten orkar med.

Att en kille som Pistono föreläser om detta inför en medelklasspublik i Wien kanske isolerat är en obetydlig händelse. Men när detta sker på många ställen, och den här sortens tänkande blir allt vanligare, kan något intressant hända: Som Marx påpekat är de dominerande tankarna den härskande klassens tänkande. Men när de dominerande tankarna bryter ihop inför en förändrad verklighet kan andra ideer bli dominerande och göra att samhällets överbyggnad (politik, lagar, kultur etc.) förändras. Det är i en sådan situation, när kampen mellan olika tankeskolor blir akut, som  den härskande klassen kan vältas överända.

Frågan är vad som händer sedan. På många håll är nog härskarna beredda till extrema åtgärder för att behålla makten, men hur länge kan de hålla emot om samhällets grundvalar bara glider iväg under deras fötter utan att de kan göra något? Den tekniska revolutionen kan användas för att slå ner folk (och ta deras tråkiga arbeten ifrån dem), men den kan också innebära att mänskligheten för första gången får möjligheten att befria sig från kroppsligt och själsligt nedbrytande arbeten och bli … ja, vadå? Riktiga människor kanske, vad det nu kan innebära.

Systembyte och den fria viljan?

(När våren tränger på minskar lusten att skriva. Som tur var finns det gamla opublicerade inlägg att slänga ut i cyberrymden – som det här.)

Jag råkade få syn på en artikel i Flamman där en gammal vänsterpartist hävdar att det är reformism som gäller för partiet om det vill nå framgångar. Folket, inklusive vänsterfolket, vill ha förändringar och förbättringar, men inte ett nytt samhällssystem, hävdar han.

Och det vore ju enkelt om bara önskningarna gällde, men vad händer om nuvarande system (vilket verkar ganska klart) är i allt sämre skick alltmedan nya företeelser växer fram inne i systemet – och dessa företeelser gör systemförändring såväl möjlig som nödvändig? I synnerhet nödvändig, om vi vill leva vidare på en hygglig nivå.

Om det stämmer med tvingande nödvändigheter blir önskningarna tämligen värdelösa. Verkligheten kommer att höra av sig, obevekligt, och tala om vad som gäller. (Det finns ju ett alternativ i form av sammanbrott orsakat av att flertalet vägrar göra nödvändiga ändringar vilket kan medföra katastrof för mänskligheten, men det vill jag helst inte tänka på.)

Hm, det här är saker att tänka allvarligt på …

Var finns problemet egentligen då för vänsterpartiet och andra som vill verka vara vänster? Kanske att man helt enkelt struntar i att peka på hållbara visioner baserade på teknik och vetenskap som finns redan idag, och som vi vet snart kommer att vara oerhört mycket mer avancerad. – Det är klart, pride-paraden är väl roligare …

(Lite tillägg i efterhand: en artikel om att 3D-skrivare kan användas för att skapa en bas på Månen. Och en färsk artikel om biologisk 3D-teknik som väl bara är i början men som skulle kunna producera ersättningsorgan för människor i framtiden.)

Bra tekniker – dålig chef (ibland). Långsammare teknisk utveckling?

Ärligt talat, mycket av den vetenskapliga forskningen går ut på att tala om saker många redan vet – fast kanske presentera det hela på ett mer vetenskapligt sätt (vad det nu kan betyda).

Att bra tekniker/ingenjörer inte automatiskt är bra chefer är en sak som diskuterades för årtionden sedan. Bland annat hände det på det stora bolaget där jag arbetade. En bra tekniker som befordrades till chef kunde ju faktiskt bli förstörd som tekniker och dessutom ödeläggande just som chef. Det krävs ju vissa egenskaper till teknik och till chefande, och det finns inget som säger att den som är bra på det ena automatiskt är bra på det andra. Men i den urtid när jag började arbeta hängde löner och befattning ihop på det viset att om man ville ge en tekniker en bra lönehöjning så måste det ske genom befordran inom organisationen. Senare var det något snille som kom på att man kunde inrätta expertbefattningar som gav högre lön men inte innehöll något chefande. Innan dess hade man nog dock hunnit förstöra en hel del goda förmågor, både bland olämpliga chefer och deras underställda.

Hur som helst, DN refererar idag till en undersökning gjort i Linköping (referat finns här) som handlar ungefär om vad jag beskrivit ovan. Ingenjörsstudenter med dåligt utvecklad empati (de har svårt att begripa folk omkring sig) riskerar att bli dåliga chefer, samtidigt som det är just civilingenjörer som åker upp på ledande befattningar. Jag undrar om de senaste årtiondenas alltmer florerande individualism har gjort detta problem värre? Om såväl chefer som underställda är frihetsälskande individualistermed stora program för självförverkligande samt med klara svårigheter att anpassa sig till en grupp kan det ju bli knepigt.

En glädjande sak är i alla fall att vårdstuderande har bättre utvecklad empati än dessa ingenjörs-klumpedunsar. Bra att veta ifall man skulle behöva vård någon gång!

Bilden har väl inte så mycket med den här bloggposten i övrigt att göra. Den tycks visa att om man är under ytan så kan man behöva en hjälpande puff för att komma upp till ytan (tror jag).

När vi är inne på tekniska områden, varför inte en norsk läsövning? Eli Esbati skriver i norska Dagsavisen om att det inte blir några mer rymdprojekt av typ ”människa vandrar på månen”. Det har kapitalismen själv sett till. I stället för stora offentliga projekt i stil med rymdprogrammen öses medlem ut i spekulationskapitalets härjningar. Esbati baserar sig på antropologen David Graeber (som jag bara läst kortare inlägg av, men som verkar intressant). Den tekniska utvecklingen stannar av, profitkvoten har en fallande tendens – Esbati nämner inte Marx, men nog är detta väldigt mycket i linje med Marx’ teorier om vad som händer i kapitalismens slutskede. Systemet klibbar gradvis ihop, fungerar allt sämre, staten blir en allt mindre och klenare aktör (utom vad det gäller krigföring i Tredje världen). Kapitalisterna vill göra om hela samhället efter sin egen avbild – och det fungerar inget vidare.

Nå, den tekniska utvecklingen har ju inte direkt stannat av, men man kan åtminstone ställa frågan om den kunde gå snabbare och inriktas på nyttigare saker.

Nöd och kris befaras i Europa – Röda korset förbereder sig

”Är detta vår framtid i staden?” frågas det på det här affischen för en konferens som hölls i Stockholm för en del år sedan. Rätt skräpigt verkar det, men åtminstone flaggan ser fin ut.

En kortfattad notis i Svenskan meddelar att internationella rödakors-kommittén varnar varnar för nöd och uppror i Europa på grund av krisen. Jag antog att det är främst södra Europa som avses. Hittade inget i Röda Korsets (svenska och ICRC) hemsidor, däremot en artikel i danska Berlingske som ger mer underlag. Antalet fattiga ökar, nöden ökar, Röda Korset hjälper ett par miljoner spanjorer, medan dess lokala organisation i Grekland håller på att gå under. RK:s talesman befarar uppror i Nordafrikansk stil – de egyptiska upproren handlade ju mer om mat på bordet än demokrati. RK förbereder sig … Jag antar att regeringarnas ”åtstramningar” fortsätter, eländet tilltar.

[Tillägg: nu har det kommit en mer utförlig version i Svenskan för er som har svårt med danska!]

I Berlingske ser jag en annan artikel, där statsminister Helle Thorning-Schmidt säger att tillväxt-eran är slut. Några danska ekonomer håller i varierande grad med, och påpekar bland annat att förhållandena en tid efter Andra världskriget var unika: det gällde teknologiska genombrott och omflyttningar av folk till produktiva näringsgrenar. Sedan är de oeniga om huruvida det nu är tvärstopp eller om någon sorts tillväxt ändå kommer att fortsätta. Här talar vi om mer djupgående processer i hur samhället förändras, men exempelvis den teknologiska omvandlingen och resursfrågan hänger samman med den akuta krisen. De är komponenter i samma samhällssystem, de driver systemet mot allt besvärligare kriser. Samtidigt finns ju de verktyg som kan ta oss ur krisen inne i systemet, redo att användas.

Tvärstopp eller mjukare landning, det är en fråga. En annan är hur olika grupper kommer att reagera på kris och försämrade möjligheter. Jag har haft den här saken uppe på bloggen tidigare. Europeer som har det rätt bra och tror att de får det bättre upptäcker att de åker utför igen och blir desperata. Underklassens permanenta kris fortsätter. Det kan bli explosivt. (Senaste större inlägget kanske var det här, när Occupy-rörelsen drog igång. Här är ett tidigare, mer inriktat på England. Ibland har jag skrivit om den upprörda ”medelklassen” och dess roll, exempelvis här.)

Jag skrev att de verktyg som kan ta oss ur krisen redan finns i systemet. Det är en klassisk utsaga enligt Marx och Engels. Vi har vetenskap och teknik nog för att ta oss runt hörnet. Mer kommer hela tiden. Men det verkar hela vänstern – vilken etikett man än uppträder under – ge blanka fan i!

Ingen propaganda för socialismen?

Det här får bli näst sista inlägget (tror jag) som har som inspiration broschyren vars framsida ser ut så här:

Senast föregående inlägg här 

En märklig sak i broschyren är påståendet att KP:s ledning tagit beslut om att inte propagera för socialism i Proletären. Och det kanske är så. Det skulle passa in i bilden av KP som på väg att bli ett allmänvänster-parti med inte mer än reformistiska ambitioner.

Själv har jag vid några tillfällen från denna blogg-plattform försökt hävda att den tekniska utvecklingen  ger oss allt starkare möjligheter att byta samhällssystem (se den här bloggposten), men har vi sett något sådant i Proletären? – Jag minns bara att det för bortåt ett årtionde sedan var en kille som fick skriva på baksidan av tidningen och där med hjälp av hänvisningar till McDonalds datasystem ville påvisa att socialismen är möjlig. Jag tyckte det var bra och intressant, men någon uppföljning har vi inte sett.

Kan det vara så att man anser att det är hopplöst att göra propaganda för en av grundbultarna i den politiska teori som grundlades av Marx och Engels, och att det är en uppgivenhet som delas av större delen av de filurer som kallar sig vänster? – I Aftonlövet uppmanade Katrine Kielos häromdagen det gamla arbetarpartiet att förstå att det är en ny våg på gång i den industriella revolutionen, och att den kommer att få återverkningar som svenska politiker inte verkar vara beredda på. Hur många ropande röster i öknen behövs innan det blir till en samlad stämma som hörs?