Flygkapning? – Inte alls unikt!

Direkt när larmet utbröt för att Vitryssland tvingat ner ett plan över eget territorium, vilket innehöll en person som uppges ha jobbat för de terroristiska Azov-bataljonerna i Ukraina, kom jag direkt att tänka på att denna händelse inte ”saknade motsvarighet” trots att så påstås. När Bolivias president var på väg hem i flyg över Europa från Ryssland 2013 tvingades planet ner och genomsöktes, för att amerikanerna trodde att Edward Snowden kunde finnas där. Detta var en grov kränkning mot staten Bolivia och dess statschef – men hur mycket hörde vi av skarpa protester då?

Jag trodde att detta fall ändå var ganska unikt. Men på bloggen Moon of Alabama finns en ganska lång lista över tillfällen när stater kapat flygplan för att få tag på personer man inte gillar, eller helt enkelt ta gisslan.

Moon antar att om EU angriper Vitryssland på grund av denna icke-unika händelse så kommer det bara att leda till att vitryssar och ryssar ökar sitt samarbete. Man kan nog lugnt gissa att EU-byråkraterna kör den kontraproduktiva linjen med ännu mer sanktioner, helt enkelt för att de kan inte hitta på något annat.

Några klipp från Putins senaste tal

President Putin har hållit sitt årliga tal till parlamentariker och andra viktiga personer i Ryssland. En engelsk version finns att läsa här. En stor del av talet handlar om att fixa till inre ryska förhållanden på olika områden – utrymme för förbättringar torde finnas. Jag har inte mätt spaltdecimetrar, men den del som ägnades åt utrikespolitik var nog mindre. Gissningsvis är medel-ryssen mer intresserad av bättre levnadsbetingelser, så prioriteringen torde vara riktig. Några klipp från talet följer, några speciellt viktiga meningar har kursiverats.

Har bara sett någon enstaka media-reaktion här hemma, men jag tror det mest handlar om att han inte nämnde Navalny och inte pratade om Ukraina. Varför skulle Navalny ens nämnas, utom möjligen att karln verkar vara odödlig? Han har ju överlevt världens värsta nervgift tre gånger (i en kopp te, i en flaska vatten, och slutligen i kalsingarna) och vad kan då skada honom? Och det räcker med att prata om Ukraina indirekt för att omvärlden borde förstå att man inte bör överskrida vissa gränser. Putin verkar inte vara typen som vrålar ut hotelser och förolämpningar till höger och vänster, men slutmeningen i det här citatet bör ses som en mycket skarp varning:

We really want to maintain good relations with all those engaged in international communication, including, by the way, those with whom we have not been getting along lately, to put it mildly. We really do not want to burn bridges. But if someone mistakes our good intentions for indifference or weakness and intends to burn or even blow up these bridges, they must know that Russia’s response will be asymmetrical, swift and tough.

Those behind provocations that threaten the core interests of our security will regret what they have done in a way they have not regretted anything for a long time.

För ett par dagar sedan kom den sensationella uppgiften om ett försök att mörda Vitrysslands president med familj och närstående, och sedan kuppa in en ny regering med hjälp av hjälpsamma vitryska militärer. Jag tror inte detta har uppmärksammats i ”våra” media. Historien låter ju nästan otrolig (Vitryssland är ju ändå ett land i norra Europa, inte en risig stat i Tredje världen!), men Putin talade om detta, nämligen:

 … the recently exposed direct interference in Belarus in an attempt to orchestrate a coup d’état and assassinate the President of that country. At the same time, it is typical that even such flagrant actions have not been condemned by the so-called collective West. Nobody seemed to notice. Everyone pretends nothing is happening.

But listen, you can think whatever you like of, say, Ukrainian President [Viktor] Yanukovych or [Nicolas] Maduro in Venezuela. I repeat, you can like or dislike them, including Yanukovych who almost got killed, too, and removed from power via an armed coup. You can have your own opinion of President of Belarus Alexander Lukashenko’s policy. But the practice of staging coups d’état and planning political assassinations, including those of high-ranking officials – well, this goes too far. This is beyond any limits.

Suffice it to mention the admission made by the detained participants in the conspiracy about a planned siege of Minsk, including plans to block the city infrastructure and communications, and a complete shutdown of the entire power system in the capital of Belarus! This actually means they were preparing a massive cyberattack. What else could it be? You know, you cannot just do it all with one switch.

Clearly, there is a reason why our Western colleagues have been stubbornly rejecting Russia’s numerous proposals to establish an international dialogue on information and cyber security. We have come up with these proposals many times. They avoid even discussing this matter.

What if there had been a real attempt at a coup d’état in Belarus? After all, this was the ultimate goal. How many people would have been hurt? What would have become of Belarus? Nobody is thinking about this.

Just as no one was thinking about the future of Ukraine during the coup in that country.

Mina slutreflexioner: De tilltänkta kuppmakarna verkar ha använt samma manual som misslyckades i Venezuela, nämligen att ta kontakt med militärer som de trodde var villiga att ställa upp och störta Maduro. Men militärerna lurades och kuppen misslyckades totalt. Putin antar att Minsk skulle ha drabbats av ett cyberangrepp mot sin kraftförsörjning. Just den typen av angrepp har USA hotat med, i och för sig mot Ryssland, men det kanske var Vitryssland man tänkte på. – Hur som helst, försöket misslyckades, och det är frågan vad Lukashenka drar för slutsatser av det. Han, åtminstone, kan ju inte låtsas ”som om ingenting har hänt”.

Ökat ryskt-vitryskt samarbete

”Gröna gubbar” är sig ganska lika överallt. Men det här gänget skall, av flaggan att döma, vara vitrysk militär. Bild från ryska TASS.

Nyhetsbyrån TASS hörde man mycket av på Sovjet-tiden, och den lever tydligen fortfarande. Nu meddelar TASS att det militära samarbetet mellan Ryssland och Vitryssland formaliseras på en högre nivå. Man citerar en vitrysk generalmajor som är försvarsdepartementets ansvarige för internationellt samarbete, som meddelar att ett femårigt avtal har skrivits på avseende strategisk samverkan mellan de två staterna. Enligt generalen är Ryssland en strategisk allierad till Vitryssland.

I en annan artikel hos TASS citeras president Lukasjenka. Han säger, vilket låter rimligt, att det skulle vara en dödlig fara för Ryssland att förlora Vitryssland.

Upplägget känns reaktivt, snarare än proaktivt. Först när ”västs” framstötar blir besvärande orsakar det reaktioner i Moskva och Minsk. Nu verkar det finnas någon sorts alliansavtal, men tidsbestämt och kanske tveksamt från vitrysk synvinkel. Dock: ”väst” trycker på, och Lukasjenka har att välja mellan motstånd eller att lämna in. Nu kanske det blir motståndslinjen i alla fall.

Man kan inte vinna jämt …

… så det blir ingen ‘färgrevolution’ i Vitryssland, och det blir intressant att notera vad som sker efter nästa möte mellan Putin och Lukasjenka. Det inträffar i Moskva den 22/2. Snart, alltså. Möjligen ökas integrationen mellan Ryssland och Vitryssland ytterligare. ”Oppositionsledaren” får väl bli permanent ”ledare” i exil, så länge någon har lust att betala.

Som att prygla en död häst

Ja, man kan ju få intrycket av att Vitryssland-historien nu har gått in i ”prygla en död häst”-fasen. Det blir ingen ”färgrevolution”. Till skillnad mot Ukraina verkar vitryssen inte i gemen var särskilt russofob eller begiven på att bilda fascistiska kampgrupper som gärna tillgriper extremt våld. Det händer inte mycket – eller kanske inget alls – som gör att ett så kallat regimskifte och upprättande av en ny ”västvänlig” regim är troliga längre. Men det går ju inte bara att blåsa av kampanjen och säga ”ok, vi förlorade, vi ger upp”. Något sådant vore ju otänkbart.

Dock, Ryssland har som vanligt tagit det lugnt, men vidtagit åtgärder. Idag har ryske försvarsministern Shoigu åkt till Minsk för överläggningar, och en flerstatlig militärmanöver genomförs. Ryssarna väsnas inte så mycket, men de upplyser stillsamt om att NATO/USA bör vara försiktiga med vad man försöker göra i Vitryssland. Det är klart att någon tok i väst ändå försöker något, men ryssarna har definitivt satt ner foten och skruvat upp risknivån om ändå någon försöker med ”något”. Och vem vill starta ett krig som handlar om Vitryssland? Men lite trötta mediakampanjer kan ju fortsätta (= piska den döda hästen) ett tag till.

Tipset om det här besöket i Minsk, och länken till ryska nyhetsbyrån TASS, fann jag för övrigt hos den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar, i hans twitterflöde. Hans blogg Indian Punchline har jag satt på länklistan här till höger. Väldigt ofta läsvärd vill jag påstå!

Putin friad: inte diktator

Ryssland sträcker sig visserligen över två kontinenter, men den politiska, ekonomiska och demografiska tyngdpunkten torde ändå ligga i Europa. V. V. Putin måste alltså ses som en europeisk ledare. Samtidigt har han tätt som oftast anklagats för att vara diktator. (Notera att sådana påståenden aldrig riktades mot hans föregångare Jeltsin, trots att denne bland annat lät bombardera det folkvalda parlamentet när det inte gjorde som han ville.) Men på senare tid har det kommit nya signaler: det finns bara en europeisk diktator – ”Europas sista” – och gissa vem det är! Inte Putin! Det finns bara en kvar, och den killen styr landet som jag envisas med att kalla Vitryssland!

Just det, här har vi saken svart på vitt (med lite färger inlagda av mig): den siste diktatorn sitter i en stat som är 100% europeisk!

Jaja, ”kvinnorna som vill …”. Vad händer härnäst? ”Barnkorståget som vill …”.

Har du tänkt på att det är väldigt sällan som man får läsa någon intervju med en vitrysk person som är emot demonstrationerna och strejkerna, men som stödjer presidenten. Är det för att sådana personer är sällsynta? Är det för att deras åsikter inte passar in i agendan om ”Europas sista diktator”?

Och, ärligt talat, har inte den franska regimens våld mot De gula västarna varit några grader värre än vad som skett i Vitryssland – men utan att omvärlden protesterat?

Putin lägger ut texten

The Saker har sammanfattat några viktiga punkter i vad Putin sade till en journalist nyligen (se här). De kommer från en intervju vars fullständiga engelska text finns här. Andemeningen är väl ungefär att det här bör vitryssarna själva klara av på ett fredligt sätt, Ryssland ingriper på statsrättslig grund om så krävs fast det nog inte skall behövas, och andra får hålla sig borta.

President Putin just gave an important interview to the Russian journalist Sergei Brilev in which he indicated that

  • Russia and Belarus are allies in the CSTO
  • Russia and Belarus are also Union states
  • Russia has obligations towards Belarus
  • Lukashenko has invoked these obligations
  • Putin has agreed to create a “security reserve force” which is ready to intervene in Belarus in case of danger for the Belarusian state and sovereignty
  • Putin added that these forces will only be used if “extremist elements” violently threaten the security and/or stability of the Belarusian state
  • Putin added that there is no need for such a force now, and he hopes that there never will be
  • Putin also added that neither the state nor the demonstrators should violate Belarusian laws (he did add that Belarusian cops are much less violent than the cops in the US).

Intressant fråga

”Sociala media” spelar givetvis stor roll för utvecklingen i Vitryssland. I en artikel i SvD 23/8 berättas om meddelandetjänsten Telegram som oppositionsgruppen Nexta använder för att sprida nyheter utanför statliga medias kontroll. Dessutom utanför internet, direkt till folks mobiler.

Men kanske det mest intressanta kommer allra sist i artikeln, med en viktig fast obesvarad fråga:

Det är oklart hur verksamheten finansieras. Nexta har ingen reklam och redovisar inga donationer. Både Stepan Putilo och Roman Protasevich [ledare för Nexta] studerar i Polen och fått stipendium av den polska staten.

Alltså: ledarna finns utrikes och med oklar finansiering. Man kan ju gissa. Och då på krafter som inte är särskilt intresserade av det vitryska folkets välfärd.

På tal om sociala media: sådant har ju använts förr, fast på enklare nivåer. Under kampen mot shahen smugglades ljudkassetter med tal av Khomeini in i Iran. I Kambodja var det också ljudkassetter, men då med tal av prins Sihanouk.

”Jag har ringt alla mina vänner …”

… kvider president Lukasjenka i telefon. ”Så nu ringer du dina fiender” muttrar president Putin. ”Ja ja, som man bäddar får man ligga …”

Eftersom det knappast finns någon annan som kan tänkas vara villig att sträcka ut en hjälpande hand så ligger Lukasjenka illa till. Kanske dags att skruva upp förbindelserna mellan Ryssland och Vitryssland till en högre nivå där riksgränsen mellan de två försvinner? Och skicka tillbaka Lukasjenka till det jordbruk han skötte till belåtenhet (?) för trettio år sedan medan någon mer kompetent får ta över ledningen i Minsk.

Fortsatt bloggbygge & Vitryssland

Bygget av den här bloggen fortsätter. Har fört över en hel del av länkarna till andra bloggar och sajter som fanns i gamla versionen av Björnbrum hit, och några till skall väl hit. Det som är lite tråkigt jämfört med gamla bloggen är att här kan man inte (tror jag i alla fall) lägga till lite mer info om vad som kommer upp på länkarna – det senaste inlägget, och hur länge sedan det skrevs.

Lukasjenka kanske är ute på väldigt hal is nu ..?

Det är ju viktigt att underbygga sina artiklar med länkar, men här tänkte jag utan källhänvisningar slänga ur mig lite om Vitryssland som bygger på vad jag läst på diverse icke redovisade platser de senaste dagarna, hoplagt med egna funderingar.

Lukasjenka vann förmodligen verkligen valet, med stöd främst från landsbygden och de äldre. Storstadsfolk och yngre har varit mer inriktade på oppositionen. Om utrikes krafter varit inblandade och försökt få igång en ”färgrevolution” så är det bland de senare som gatuartisterna kan värvas.

Lukasjenka har antagligen satt sig i en situation där han bränt broarna åt alla håll. Dels har han uppfört sig tveksamt mot Ryssland, dels är ”väst” nog inte så roade av att stödja honom på lite sikt. ”Väst” kan nog tåla gubben så länge han uppträder på ett sätt som Kreml uppfattar som oärligt, men skulle det leda till en fullständig brytning med Ryssland kommer nog Lukasjenka att försvinna i ett svart hål någonstans när han inte längre är till nytta.

En av de största offensiverna under andra världskriget hade täcknamnet ”Operation Bagration”. Den utspelades i stor utsträckning i Vitryssland, i mitten av 1944. Där buktade den tyska fronten ut österut på ett sätt som var besvärande för Sovjet, utbuktningen kallades ”den vitryska balkongen” (såg väl litegrann ut som en balkong) och utgjorde ett hinder för sovjetiska operationer både norr och söder om själva balkongen. Det löstes genom en enorm sovjetisk överraskningsoffensiv som rev ner balkongen, orsakade enorma tyska förluster och gjorde röda arméns marsch mot Berlin lättare.

Operation Bagration var uppkallad efter en georgisk general som gick över till rysk tjänst i början av 1800-talet. Kan detta operationsnamn bero av att en russofil georgier, herr Stalin-Djugashvili, 1944 satt som högste ledare i Kreml? Hur som helst, nu är det en annan sorts ledning i Ryssland, men en del problem är desamma vilken regering som än sitter i Kreml. Detta exempelvis att Vitryssland kan tjäna som genommarschområde för angripare västerifrån om man inte ser upp.

Vi får utgå från att Putin, Lavrov och Shoigu grundligt funderar över dagens situation. Då kan det ta tid innan något händer, men sedan kan det hända saker fort. ”Det tar tid för ryssen att kliva upp i sadeln, men sedan rider han fort”, lär något talesätt påstå. Och då gäller det att inte stå i vägen för kavalleriet.