Den liberal-totalitära statens torpeder

Jag trodde jag kom på ett nytt roligt (?) skällsord för några dagar sedan: den liberal-totalitära statens torpeder. Men så upptäckte jag att uttrycket ”liberal-totalitär” förekom på Stefan Lindgrens blogg (där han nämner liberal-totalitära kretsar), så kanske kom vi på samma fras ungefär samtidigt.

Vad handlar detta om? – För åtminstone somliga betraktare så börjar den vänliga liberala staten visa ett alltmer förgrämt och inskränkt beteende. Om dess ideologer och tjänstemän för säg 30-40 år sedan kunde ta munnen full om ofriheten i vissa länder – och därmed underförstått hävda att vi minsann är fina och demokratiska, och här ”får man säga vad man vill” – så har den vidsyntheten försvunnit. Av någon anledning försvann vidsyntheten ungefär samtidigt som det gamla sovjetblocket havererade.

Nu ”får man inte säga vad man vill” längre här, den liberal-demokratiska staten basar över ett samhälle som i stället börjar se alltmer liberal-totalitärt ut. Om man vill ”säga vad man vill” så gäller det att se upp om man ”vill” fel och har något att förlora. Jobb, familj, vänner, anseende, etc. Lägg till det en ständigt växande statlig övervakning av allt och alla så ser det lite tveksamt ut för liberal-demokratin framöver – och för demokrati överhuvud taget.

Jag skrev att staten ”basar över ett samhälle”. Det är ju klart att om staten vill förfölja alla människor som enligt dess mening säger något fel så har den inte resurser till det. Då är det ekonomiskt att ha gäng av inpiskare som ställer upp gratis som hetsare i media, som mötesstörare, och som kanske ibland är redo att gå utanför lagens råmärken för att klämma åt motståndare. Den sortens folk kan man gott kalla ”torpeder”. Med tanke på att en hel del av dem anser sig vara vänster, men ändå springer ärenden åt en stat som är deras fiende, kan man ju klämma dit med ”nyttiga idioter” också.

Det har ju förekommit mycket otrevligt när torpederna varit i verksamhet de senaste åren. (Jo, jag vet att det hänt otrevligheter från andra grupper också, men detta är inte ämnet för just den här artikeln.) Bokmässan i Göteborg verkar vara aktuell som exempel just nu. När Nya Tider utestängdes så blev svaret att ordna en egen mässa. Den stoppades, och som jag uppfattar det var skälet att om den hölls så skulle torpederna dyka upp och ställa till bråk, och det ville inte polisen vara med om. Med andra ord en ganska typisk svensk lösning: om skolelev A svårt mobbar skolelev B så är det B som får flytta! Man kan ju tänka sig att en totalitär stat, som ändå försöker hålla en snygg fasad utåt, tar till lösningar av den här sorten, i stället för att låta polisen gå in och gripa deltagarna.

Nu hände det sig att redaktör Súk från Nya Tider fick hålla någon sorts anförande i FIB/k:s monter på den ordinarie bokmässan. Jag antar att det rimmar med FIB/k:s officiella syn på yttrandefrihet. Efter vad jag sett hittills (vilket i och för sig är rätt begränsat) sade inte Súk något som var lagstridigt, hot mot folkgrupp eller liknande. Hade han gjort det borde det redan ha kommit ut. – Men vad var då så upprörande enligt somliga? Det tycks vara att han överhuvud taget fick tala. Initiativet att bjuda in honom verkar ha tagits av lokala fibbare i Göteborg. Men FIB/k centralt fick någon sorts panik och har tagit avstånd från detta.

Beslutet att låta Suk utnyttja vår monter för att försvara Nya Tiders rätt att delta i Bokmässan var inte förankrat i Folket i Bild/Kulturfronts styrelse och vi kände inte till denna s k inbjudan…

… skriver man. Notera uttrycket ”denna s k inbjudan”. Antingen är det väl en inbjudan eller inte? Vad indikerar ”s k”? Skrevs detta för att styrelsen var ängslig för att själv få torpederna på halsen? Det är nog inte så smart, för ger man efter blir de ännu mer aggressiva. Något liknande drabbade ju Ordfront för en del år sedan när man publicerade icke officiellt godkänt material om kriget på Balkan, tidskriften backade och blev väl bara en skugga av sitt forna jag. 

För övrigt bör Kommunistiska Partiet ha lärt sig en läxa: under många år har man velat förbjuda nazisterna. Men så fort liberal-totalitärerna fått ut Nya Tider från bokmässan hände det som man kunde räkna med: nu skriks det om att tidningen Proletären inte skall få vara där! Liberal-totalitärerna må larma om nazister, men deras verkliga motståndare som de inte kan leva med, de finns till vänster. Förhoppningsvis lär sig KP att undvika att ikläda sig torpedrollen framöver. Den projektil man avfyrar mot motståndarna kan ju visa sig vara en bumerang som kommer tillbaka med fruktansvärd kraft. Och det är en varning som många andra bör ta till sig.

—-

PS. Som det bör sig har FIB/k-grundaren Jan Myrdal vissa synpunkter på vad som händer. Vad ”Matti-affären” handlar om har jag glömt. ”Bowdlerisera” handlar om att sudda olämpliga ord, kanske framförallt i populära barn- och ungdomsböcker. Kopierat från Stefan Lindgrens blogg:

Jag anser uttalandet mot att Göteborgsavdelningen inbjudit Vávra Suk att framträda på FIB/K:s monter suddigt och olyckligt och i strid med vår tradition och våra paroller. Vi har när det gällt yttrandefrihetsparollen genom åren stått för principfasta och långt mer kontroversiella ståndpunkter än den at värna Vávra Suks yttrandefrihet.

Kan bara påminna om vår korrekta hållning när det gäller Matti-affären. För att inte tala om att vi faktiskt hävdade Faurissons yttrandefrihet när han besökte Stockholm. Vi måste stå fast vid principerna och parollerna också i en tid när bibliotek bowdleriserar och bränner böcker och allmänna ”vänstern” medvetet arbetar för censur och förbud.

Står de i kö för att förbjudas?

Om man nu tycker att ”gatukonstnären” Dan Park är jättehemsk är det väl synd att stoppa argumenten i munnen på honom.

Du har väl hört att en bokmässa, detta år hållen under parollen ”Yttrandefrihet”, har kastat ut en tidigare godkänd deltagare? Det är ju andra som inte gillar denne deltagares (riktiga eller påstådda) åsikter. Ett slående sätt att fira att den svenska tryckfrihetsförordningen är 250 år i år, eller hur? Kommer vi att kunna fira 260-årsdagen också? Eller kommer de fantastiska ‘vänster’-tomtarna att först avskaffa yttrandefrihet för sina motståndare, och sedan till sin häpnad upptäcka att de står näst på tur? För även de har ett ‘förflutet’ som kan grävas upp och tas till intäkt för munkavle. Hotet  gäller inte bara Nya tider. Nu närmar sig hundraårsjubileet för Oktoberrevolutionen, och då lär reaktionen jobbar övertid för att klämma åt och helst tysta ner obehagliga vänsteråsikter. En del tycker att ‘vänster’ är ”nyttiga idioter”. Jag tycker inte att de är ‘vänster’. De ställer sig bara i kön för att själva få ett slag i skallen och förvirrat undra vad som hände.

Konst ska provocera … eller …?

Här ovan: klotter som jag fotograferade på en trappa på Söder i Stockholm förra året, i september. Det var då flyktinghysterin hade börjat.

Det var alltså en kladdversion av den här bilden, som inte helt korrekt visar hur migrationsströmmen ser ut. Ett mindre antal kvinnor och barn, mest yngre män, så är det snarare än denna idealbild av en flyktingfamilj. Men nu kommer ett problem: bilder kan ändras, göras narr av. Det är vad ”gatukonstnären” Dan Park i Malmö har gjort:

Och på grund av detta har han återigen fått problem med myndigheterna. (Och det gäller inte grammatiken, där det väl borde ha stått ”terrorists”.) Det är anklagelser om hets mot folkgrupp som åter är på tapeten. Ett par reflexioner från min sida:

1. Rättvisan skall vara opartisk men har en tendens att känna hur vindarna blåser. Under andra världskriget tog svenska polisen mest västmaktsspioner före utgången av slaget vid Stalingrad. Efter slaget upptäckte man att det ju var tyskarna som spionerade! Jag undrar hur gårdagens bomber i Bryssel kommer att påverka vad åklagare tänker om Parks nya alster. Kommer man att bortse från att det verkligen kan finnas mycket farliga typer bland de massor av människor som nu rör sig i Europa, vare sig dessa är asylsökande eller ej? I det aktuella läget kan det vara känsligt att klippa till med ett åtal, med tanke på att terrorn nog inte är slut med Brysselsmällarna och det kan komma negativa reaktioner om att åklageriet daltar med terrorister. Men man vet ju aldrig, det kanske känns politiskt viktigt att bura in Park igen.

2. Till och från predikas det att ”konst skall provocera”. Men gäller det även i Sverige? Och vad som helst? Park kanske inte är så rolig och trevlig (i konstutövningen, menar jag, privat kanske det är en kul kille) men uppenbarligen provocerar han ju. Eller är det möjligen inte konst han sysslar med? Vem drar gränsen? Måste man ha examen från någon konstskola för att erkännas som konstnär? Hade en erkänd konstnär som Billström gjort ovanstående bildparodi kanske det hade passerat som konst utan protester om att det skulle röra sig om ”hets mot folkgrupp”? Om det här med Park fortsätter får vi ju en konstscen vars innehåll bestäms av domstolar, och det låter ju egendomligt.

Eller handlar det om vem som antas bli provocerad, eller ämnet för provokationen? Om Elisabet Ohlsson Wallins fotografier föreställande någon sorts bög-Jesus provocerar kristna kanske det inte spelar någon roll, eftersom kristna är löjliga? Samma sak om några personer står och skriker i en kyrka i Moskva och därmed kränker ortodoxa kristna – det får man väl acceptera som en provokation som dock inte får bemötas på något sätt? Även ortodoxa kristna får väl anses som löjliga? Det kan bero av att svenska protestanter eller ryska ortodoxa inte är så snara att gripa till våld om de känner sig kränkta – löjliga med andra ord. Det finns ju andra som svarar på riktiga eller inbillade provokationer på annat sätt …!

3. Det är märkligt att den tidigare domen mot Park, som inkluderade polisräden mot ett galleri, inte väckte större uppmärksamhet och protester än vad som verkligen skedde. Kan det ha att göra med att ”antirasism” ses som en närmast religiös dogm, och bryter man (eller påstås bryta) mot den så är man i praktiken fredlös? Problemet som ”vänstern” inte ser här är att om man ignorerar Park idag så kanske man själv åker dit i morgon, om det passar de styrande.

4. Om man inte försvarar yttrandefrihet för åsikter man inte tycker om, hur stor vän av yttrandefriheten är man då?

5. Är flyktingar (falska eller äkta) en folkgrupp? Hur definieras ”folkgrupp”? Hetsade inte Mark Levengood mot folkgrupp den gången han sade på radion att finska arbetare ser sura ut och har fula kläder?

6. Etc. Fyll gärna på i kommentarerna om du känner för det.

Yttrandefrihet?

Den gamla politiskt vassa engelska gruppen The Clash gjorde en låt som heter Know your rights. Där räknas diverse rättigheter upp, bland annat friheten att tala … så länge du inte är dum nog att utnyttja den.

Croneman skriver i DN om hur självcensuren kryper in, ”Det har blivit svårare att vara modig och frispråkig”. 

PEN-klubben, den internationella författarsammanslutningen, kom nyligen med en rapport om hur självcensuren kryper in bland skribenter även i länder där man antar att ‘ordet är fritt’. Omnämns på Juan Coles blogg. Det handlar om verkan av övervakningsstaten i USA. Författare blir försiktigare.

På tal om USA och yttrandefrihet, så titta på Jinges blogg (den borde för övrigt byta namn i och med att Jinge härjar på annat håll). I det här inlägget citeras bland annat en USAmerikansk skribent som hävdar angående Charlie Hebdo:

If they had tried to publish their satirical newspaper on any American university campus over the last two decades it wouldn’t have lasted 30 seconds. Student and faculty groups would have accused them of hate speech. The administration would have cut financing and shut them down.

Överhuvud taget är man väl rätt glad i censur i USA. Finns Mark Twains böcker kvar i skolbiblioteken längre, exempelvis? Även andra böcker ryker när en konstig koalition av högerbigotter och pk-liberaler rensar ut olämplig litteratur.

Här är ett citat från bloggaren Sofia Lilly Jönsson på nättidskriften Evangelium (min kursivering):

Kritik som träffar målet möts oftare med tystnad än med fördömelse. Det gäller för normala förhållanden. Om jag inte träffar målet med min kritik så är jag mindre farlig och kan hållas upp som ett exempel på hur illvillig och dålig kritiken är. I en kapitalism där överlevnad bygger på att man lyckas att få pengar för det man gör är maktens tystnad mot sina kritiker ett vapen, det ska man komma ihåg – jag förminskar inte morden i Paris, men jag säger att ett effektivare sätt att hedra de döda satirikernas minne än att ta avstånd från terrorhandlingar är att stärka de levande satirikernas och kritikernas villkor.

(Här en uppföljning till föregående bloggpost, där Jönsson visar hur Svenska kyrkan inte gillar en kritisk bloggare.) Citatet visar på behovet av oberoende media som inte finansieras av kapitalintressen. Problemet med det är ju, som en marxist bör ha klart för sig, att kapitalisterna har en statsapparat som på olika sätt kan inskrida även mot fria media om läget hårdnar. – Och man kan ju inte befria sig från misstanken att det redan nu finns en kraftfull dirigering av media över hela världen. Tänk på den pågående vansinniga hetsen mot Ryssland och dess president, understött av förolämpningar av människor som har andra synpunkter.

Nu finns det ju ingen anledning att besvara varje konstigt påhitt, förolämpning eller knasteori som kastas efter en. Tror det var Sven Hedin som hävdade att om ett fyllo står på gatan och skriker ovett efter en stannar man inte för att diskutera med denne (detta gällde personliga påhopp på Hedin från Strindberg). Men när även vettiga frågor och kritik bemöts med tystnad är något fel. Då kan faktiskt hån som svar vara bättre, för då kan allmänheten åtminstone få reda på att det pågår någon sorts diskussion. Du vet: ”Först tiger dom ihjäl oss, sedan hånar de oss … och till slut har vi vunnit.”

Det finns andra aspekter av detta. Men det får jag kanske återkomma till någon gång. Kan man inte generellt säga att klassamhälle inte är bra för yttrandefrihet – åtminstone när det gäller yttranden som ‘kränker’ de härskande?

Yttrandefrihet? Nassepolisgrisar?

Som kommentar till föregående inlägg fick jag den här kommentaren från läsare Martin med intressanta aspekter på yttrandefrihet:

Nja, frågan är på en helt annan nivå. Det spelar ingen roll vem som slog vem först eller hårdast, vem som fick respektive inte fick slå folk. Det är det vanliga att grotta ned sig i detaljerna. Backa lite.

Det är det här som gäller:

Har man en manifestation på allmän plats, då är alla välkomna. Hela allmänheten är välkomna oavsett vad de tycker om mig. Vill jag att bara speciellt utvalda skall komma till mitt möte, då är det inte det allmänna rummet som det skall hållas i, då skall det hållas som slutet sällskap i lokal eller på någon privata tomt. Vakterna vid det slutna sällskapets tillställning betalar anordnaren själv.

Problemet är att polisen har bestämt sig för att för speciellt nazister, så skall de agera dörrvakter åt en privat tillställning. De står runt platsen timmar innan och garanterar att endast de som är godkända nazister får komma in och se mötet. De kränker då majoritetens yttrandefrihet, mötesfrihet och rörelsefrihet i det offentliga rummet, redan med sättet de visar sin närvaro. Med sättet de agerar har de redan gjort kränkningar på folks demokratiska rättigheter. Yttrandefrihet är som alla vet, rätten att få säga sin åsikt, inte rätten att få höras, inte rätten att få stå oemotsagd, inte rätten att vara fri från alla former av konsekvenser av ens glappande trut.

Utan detta häpnadsväckande agerande för polisens sida, så skulle vi inte ha några som helst problem med nazistiska demonstrationer i Sverige. Vi skulle sannolikt inte ha haft nazister i riksdagen, utan polisens hjälp att kväsa alla som väljer att använda sin yttrandefrihet, mötesfrihet och rörelsefrihet i det offentliga.

Polisen kränkte bort emot 2000 människors demokratiska rättigheter, med, skall tilläggas, häpnadsväckande mycket våld. En 50 åring skadad för livet av polis. För vadå? För att Ordföranden i SvP skulle höras för de 4-5 tillresta funktionärerna. Det är varesig demokratiskt, proportionellt eller rimligt.

Det rör sig om en paramilitär grupp, som förutom när de slösar med skattebetelarnas pengar, ägnar kvällar och helger åt att gå runt på stan och skrämma invandrare, hota oliktänkande och misshandla homosexuella. Det är inte nazister som definierar demokrati, det är inte nazister som definierar nazismen, det är inte rasister som definierar rasism.

På sajten Politism finns den här teckningen av Lisa Ewald (samt en bloggpost med statistik):

Eftersom jag har bloggpaus lägger jag inte några större egna synpunkter på detta just nu. Kan ju bara säga att gatubataljerna var mycket värre i Tyskland på sin tid – och nassarna vann.

sd tar poäng

Enligt Aftonlövet:

Nattens skottlossning blev den tjugonde i Göteborg i år, skriver GP. Förra året dödades åtta personer i 56 skjutningar i staden. 30 personer skadades.

Enligt vad gamle Frank Baude skrev när han hoppade av från sin skapelse KP så syndade partiet bland annat vad det gällde inställningen till… :

Göteborg – gangsterstaden

Över femtio skottlossningar med flera dödsoffer som följd ägde rum i Göteborg 2013. Det finns bara en enda tidning i Sveriges land som inte med ett ord berört frågan. Det är tidningen Proletären, som har Göteborg som utgivningsort. Flera av skjutningarna skedde i stadsdelen Biskopsgården. Kanske var det därför Proletären gjorde ett reportage därifrån, där en partimedlem och några invånare i staden fick uttala sig. Det hela var politiskt korrekt enligt den småborgerliga kutymen, och andades Mona Sahlin över hela stuket. Det som fattas är en partilinje i frågan och ett offentligt klargörande av partiets uppfattning, vilka ekonomiska intressen som ligger bakom skjutandet.

Inte undra på att sverigedemokraterna samlar poäng, när det etablerade politiska gänget (KP vill ju gärna vara med där som det verkar) inte kan ta itu med gangsterupptågen i förorterna.

På tal om poäng för sd: en liten flicka omkom vid en brand i Rosengård, Malmö, för någon vecka sedan. Det var tragiskt. Men vi vet också hur en del invånare där och i andra förorter bemöter brandkår och ambulanser, och det är sannerligen inte välkomnande. Stenkastning och andra angrepp mot räddningspersonal kan inte ses som en vänlighet. Sd har naturligtvis tagit upp det i sin propaganda (se Avpixlat!). Med anledning av tragedin i Malmö dök det upp någon facebook-grupp som hävdade att brandmän stått bredvid och skrattat när den döda flickan bars ut. Låter det troligt? Den där fb-gruppen kan naturligtvis vara en provokation, men tyvärr är det så att det finns tvättäkta idioter som kan häva ur sig sånt. Och sd kan lugnt luta sig tillbaka och låta skandalen rulla vidare. Det här är nästan lika mycket värt som friska pengar i partikassan. ‘Titta vad det är för typer som bor i ‘invandrartäta’ Rosengård: först slänger de sten på brandkåren och sedan ljuger de om att brandmännen hånskrattar åt ett dött barn.’

Jag såg uppgifter om att brandkåren försenats eftersom det stod felparkerade bilar i vägen. Vet inte om det stämmer. Minns däremot ett reportage i DN av journalisten Bye tidigare i år (från Rinkeby kanske?): där framgick det att lokala ligister hånskrattade åt poliser som sa åt dem att parkera ordentligt. På det sättet skolar man fram storligister ur de små odrägliga ynglen.

En extrapoäng för sd blir naturligtvis att en del brandmän tidigare inte velat ställa upp när Åkesson gjort arbetsplatsbesök. Nu har de fått sig en läxa! Det tyckte i alla fall en hel del personer i Avpixlats kommentariat, och var så uppåt över det att någon överkommentator fick säga åt dem att lugna ned sig. Även sjukvårdspersonal har protesterat mot Åkesson-besök, men vad händer nästa gång det blir storslagsmål på någon akutmottagning?

Och därmed är vi över till frågan om hur sd skall bemötas. Några synpunkter:

Genom att koncentrerar uppmärksamheten på sd uppnår man just att … uppmärksamheten koncentreras på sd. Denna koncentration sker eftersom det politiska etablissemanget inte har någon positiv egen politik att komma med. Hade man det skulle uppmärksamheten koncentreras där, och sd skulle åka ut i marginalen igen. Men nyliberalerna föredrar att larma om sd eftersom det drar uppmärksamheten från deras egna skurkstreck som de sannerligen inte vill prata så mycket om. Och den mer eller mindre hjärndöda ‘vänstern’ traskar efter. Törs man nämna att aktiv klasskamp underifrån kunde vara ett alternativ … nähä, inte det. Men gayparader går ju bra som ersättning!

Vänstern, ja, som visar sig duktiga genom att larma på sd-möten. Hur bra är det? Om det är så att inte så många skulle gå och lyssna till Åkessons och andra sd-ares torgmöten, varför skall man då blåsa upp dem till jätteföreställningar? Varför föra oväsen för att talet inte skall höras? Är inte det en sorts censur som i morgon mycket väl kan riktas åt annat håll? Om någon säger till motdemonstranterna att vara tysta eftersom hen vill höra vad sd har att säga, hur skall det bemötas? Med ett kärnfullt ‘håll käften’, eller kanske en smäll på käften? – Om det är acceptabelt att störa ut Åkesson idag, är det också acceptabelt att störa ut Sjöstedt eller Löfven, om man nu inte tycker om vad de säger? ”Vi bestämmer vem som får tala, och det får du finna dig i!”

En tös på danska tv illustrerade faktiskt en del av det här genom en ‘intervju’ med en aktivist som med intensivt visslande hade stört ett politiskt möte.

Jag kanske är överdrivet pessimistiskt, men det här kan sluta illa. Under syndikalisternas Första maj i Stockholm fotograferade jag den här demonstranten som åtminstone tidvis gick mot strömmen i tåget. Problemet uppstår när man slarvar med etiketterna. Det finns grupper utanför sd som definitivt är odemokratiska och dessutom våldsamma. I direkta konfrontationer med dem fungerar inte alltid icke-våld. Våldsamt självförsvar mot dem är helt godtagbart. Men sd, är det samma sak? – Det förhållande att partiet innehåller diverse olika tendenser, varav en del inte är trevliga, gör inte att det automatiskt bör buntas ihop med slagsmåls-nassarna. Om man verkligen buntar ihop dem blir det ytterligare gratispoäng till sd. För det är ju uppenbart att sd inte är brunmålade nazister, och därmed blir kritik i den riktningen svårbegriplig och negativ för alla utanför de mest entusiastiska grupperna av anti-rasister och anti-nazister. Medan de rätt- eller godtrogna kör sina kampanjer mot sd fortsätter det nyliberala etablissemanget sitt förstörelseverk. En del av detta kan sd utnyttja i sin kritik. Vem tjänar på det?

Rätt till uttryck och det socialt mediala

De här bilderna fotograferade jag från en bildskärm på en utställning för flera år sedan. De känns aktuella på något sätt. Hur är det med rätten att uttrycka sig, exempelvis? Den var ju i ropet ännu för några tiotal år sedan när hemska Sovjet var ett land där ”man inte får säga vad man vill”, och även nyligen vad det gäller länder som är i konflikt med ”världssamfundet” (detta är ungefär lika med USA och dess pudlar à la Bildt). Där måste man få uttrycka sig. Men när kris och oro kryper in även i ”världssamfundet” och dess lydstater minskar intresset för yttrandefrihet och personlig integritet. Och X-et i expression blir plötsligt till övertejpade munnar och ögon. Vi skall inte få se, vi skall inte få tala!

I den följande bilden skojar artisten med det moderna community-begreppet. Folk går där med hörlurar i öronen och är kopplade snarare till cyberrymden än till den högst påtagliga människan bredvid. Men vi vet ju att även dessa sociala media har en betydelse i den moderna rörelsen: det var upprop via sociala media som startade aktionerna jag skrev om här i England. (Och i andra sammanhang har sociala media visat sig utmärkta exempelvis för att få fram information i katastrofer, som vid jordbävningen på Haiti.)

Den aktuella uppmaningen till ”bank run” i några länder, som protest mot alla dessa parasiterande banker (”för stora för att gå i konkurs”) är också ett fenomen som kommit den vägen. Här har vi ett förhållande som Marx skrev om i Kommunistiska Manifestet för länge sedan: med bättre kommunikationer går det snabbare för folk att organisera sig till kamp. Därför kan man fråga sig hur länge oberoende sociala media kommer att överleva när överklassen blir desperat. Kan man tåla att enskilda medborgare går förbi alla etablerade institutioner och vädjar direkt till sina medmänniskor? Den gamla arbetarklassen är till stora delar sönderslagen, demoraliserad, nedtryckt av sina numera odugliga organisationer – men via sociala media kan ett nytt klassmedvetande växa fram. Och det kan bli något vassare än hos de trötta socialdemokrater som för femtioelfte gången försöker rädda ett sönderfallande samhällssystem.

Skift i upphovsrätten redan innan internet kom

Det är ju lätt att tro att frågan om ägande av och kontroll över upphovsrättsskyddat material kom ungefär samtidigt som internet slog igenom i full skala och fildelarrörelsen brakade loss. Enligt den här artikeln skedde skiftet tidigare, åtminstone i USA. Författaren hävdar att fram till 1950-talet var det upphovsrättsägarens sak att bevisa att någon hade gjort intrång på dennes rättigheter, men vid den tiden började domstolarna i USA av någon anledning (”money talks” kanske?) att flytta över bevisbördan till den som använde skyddat material. Och det var alltså minst 40 år innan vi hade en dator hemma på bordet med direktuppkoppling till hela världen!

Så nu är vi i ett läge, enligt denna artikel, att ett mediabolag kan hoppa på mamman till ett litet barn som lägger upp några sekunders film på YouTube som visar barnet skuttande runt med lite musik av Prince i bakgrunden! (Prince: hur många bra låtar har han gjort? En kanske?)

Detta må vara en detalj, men i artikeln hävdas att hela yttrandefriheten faktiskt kommer i fara. För det här gäller inte bara några ungdomar med skakig moral som vill ladda ner vad som helst gratis. Det kan gälla vem som helst som vill använda något som är digitaliserat och är åtkomligt på nätet eller via något USB-minne eller CD kanske, exempelvis vetenskapligt material. För hur många privatpersoner har möjlighet att gå till domstol och tvista med mediabolagens härskaror av högbetalda advokater? – Inte många, och då utbreder sig tystnaden. Och det tycker nog rätt många höjdare är skönt.

Leve Open Access-rörelsen är mitt slutord här!

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Vilka finansiella muskler?, andread0ria skriver Efterspelet till Salem – någon förvånad?, Neoviolence skriver Svartfötter och polis, Kaj Raving skriver “Jag står kvar!” – Strejken på Lagena fortsätter, clausewitz skriver Strejkens andra dag

Nya påbud om korrekt historieskrivning?

Sovjetisk stridsvagn T34, ett vapen som gjorde segern över fascismen möjlig från Stalingrad till Berlin. Det var nog rimligare att sätta skylten ”this machine kills fascists” på den här pansarkolossen än på Woody Guthries gitarr. Bilden kommer härifrån.

Förbudsivrarna är i farten igen. Jag tillhör den grupp som är milt sagt skeptisk mot statlig styrning av den historievetenskapliga forskningen och lagstiftade historiska ”sanningar”. I vissa länder sätter man folk som förnekar nazisternas folkförintelser i fängelse, Turkiet tystar kritik om vad tidigare regimer gjort mot armenier eller kurder, indiska nationalister försöker svamla ihop en urgammal indisk historia som inte finns, här i Sverige finns en statlig institution (Forum för Levande Historia) som skall bedriva upplysning om det ena och det andra men inte klarar av det. Inget av det där är bra.

Här är ytterligare ett fall (hämtat från Ryska Posten). I Ryssland finns det starka krafter som är på gång för att reglera vad som är ”historisk sanning”.

President Dmitrij Medvedev har beordrat bildandet av en ny kommission med uppgift att motverka försök att skriva om historien på bekostnad av Rysslands intressen, uppgav Kreml i tisdags.

Att Sovjetunionen spelade huvudrollen för att besegra Tyskland, och därmed spelade huvudrollen i segern i Andra världskriget, är faktiskt en historisk sanning. Att folk i olika länder kan ha berättigad kritik av ett och annat som Sovjet gjorde under den processen är också riktigt. Det går att påvisa med hjälp av historiska källor. Men är det vettigt att med lagstiftning förbjuda andra synpunkter, även om de är dumma och/eller felaktiga:

En opinionsundersökning av VTsIOM förra månaden konstaterade att nästan två tredjedelar av ryssarna vill förbjuda försök att ”förneka Sovjetunionens seger i det stora fosterländska kriget” (andra världskriget)

Jag har en känsla av att om ryssarna fullföljer linjen med förbud och med repressalier mot andra stater som pratar dumheter om deras stolta stund, segern över den tyska fascismen, kommer den typen av historierevisionistiska förvanskningar som de vill bekämpa bara att växa sig starkare. Dessutom tycker man sig ana gammal tråkig storrysk chauvinism bakom det här, och sådan är inte trevlig.

Undrar vad våra förbudsivrande liberaler i väst säger om det här?

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Gängen i nordöstra Göteborg, Björn Nilsson skriver Om Uppsalakravallerna 1943 och annat intressant, Haninge skriver Nu ska alla få osäkra anställningar, acidtrunk skriver Jinge visar rövhålet, Jinge skriver Kvinnomordet i Linköping har paralleller till dubbelmord?, Baskien Information skriver ETA uttalar sig i Gara och nyheter

Mötesstörningar – bra politik?

Jag lyssnade nyss till en debatt i P1 angående störningar av Sverigedemokraternas möten i Malmö. Ung vänster har tydligen varit i gång, och jag sätter ett frågetecken i kanten för det. För det är tvivelaktigt att mötesstörningar kan fungera särskilt bra. Kanske det går om det handlar om öppet nazistiska smågrupper som uppträder hotfullt, men knappast mot en mer etablerad och putsad organisation som Sverigedemokraterna.

Kan det vara så att mötesstörningarna har blivit en ersättning för en praktiskt och fungerande politik? Vi vet ju hur det är. ”Om du inte accepterar globaliseringen är du rasist, dum i huvudet, främlingsfientlig”! skränar det officiella Sverige åt oss. (Officiellt gör de ju det inte, men det finns en underton åt det hållet. De som inte sväljer ”den enda vägen” måste ju definitionsmässigt vara dumma, eller hur?) Det bör alltså finnas utrymme för en politisk rörelse som stenhårt dissar den globalisering som sker på de härskande eliternas villkor utan att därför ramla in i gnället på ”invandrarna”.

”Bör finnas …” var det ja. Och det finns ju folk som tänker så, men Vänsterpartiet står där och tvekar. Ledningen vill in i värmen hos Sahlin, en person som måste sägas företräda den officiella linjen och som med mycket låg sannolikhet kan tänkas utvecklas i positiv riktning ur V:s (och de egna vänsterinriktade medlemmarnas) synpunkt. Och en del i Ung vänster stör möten.

Jag försökte forska lite mer genom att titta på Ung vänsters hemsida. Det stod ingenting om mötestaktik mot SD. Läste det här inlägget och dess kommentarer men blev inte så mycket klokare. Möjligen finns där tankar som pekar i rätt riktning i alla fall.

Att försöka övertyga den hårda kärnan i SD om brister i deras politik är förmodligen hopplöst, de är nog inte intellektuellt tillgängliga. Det finns någon undersökning från USA (har kanske skrivit om den men hittar inte inlägget) som antyder att en viss typ av människor som har en oriktig uppfattning om något sakförhållande blir ännu mer övertygade om sin uppfattning när det påvisas att de faktiskt har fel. En del SD-are kan vara åt det hållet.

Däremot står striden om de människor som kan dras till SD, och det är många fler. Om de tycker att viktiga delar i SD:s politik som rör den egna vardagen är bra medan de insuttna partierna skiter i dem, ja då är nog en hel del människor benägna att överse med vissa mindre trevliga idéer och personer i SD om det är förhållanden som inte verkar ha så stor betydelse för vad som händer idag. Med andra ord: om man inom Vänstern tycker att SD är ett problem kan prioriteringarna både i toppen och i ungdomsförbundet för att möta problemet vara tvivelaktiga. Båda kan ju vara fördelaktiga ur SD:s synpunkt.

Avslutningsvis: Ida Gabrielsson från Ung vänster fick i alla fall in en poäng i debatten när hon pekade på liberalernas oförmåga att tidigare ta avstånd från ett våldsamt överfall på ett UV-möte i Farsta.

Är man på riktigt dåligt humör skulle man kunna fråga om vissa liberalgrupper tänker sig att använda nazi-influerade gäng som stormtrupper mot den politiska vänstern? Ur liberal synpunkt kanske det är bättre att UV är sysselsatt mer med att bekämpa SD:s gatumöten än liberalernas politik? Då kan man ju också säga att ”jamen de är ju för våld, de får skylla sig själva” om det blir vidare otrevligheter.