Att sälja ett nederlag – men vems nederlag?

Ja, det syns väl att Putin givit upp: han håller ju på att höja händerna i luften!

Från Sveriges Radio 12 maj:

I Kreml uppges en plan ha tagits fram för att sälja in ett eventuellt krigsslut i Ukraina som en rysk seger, trots att Rysslands ursprungliga mål med kriget inte har uppnåtts.

Journalisten Ilja Rozjdestvenskij, som tagit del av dokumentet, säger till Ekot att det här speglar en växande oro bland tjänstemännen i Kreml över att krigets följder börjar bli alltför kostsamma.

Enligt dokumentet ska ett framtida krigsslut beskrivas som i första hand en seger över det ”kollektiva väst” snarare än över Ukraina.

Här kan man nog lägga till en del kommentarer. Som att om man lyssnar på ljudfilen så är det inte alls säkert att Putin själv håller med om det här, det är oroliga tjänstemän på lägre nivå som författar dokument om olika saker. Putin tror fortfarande på seger. Och den hårda linjens män i Moskva torde hålla med.

Angående att det är ”det kollektiva väst” som åkt på pumpen behöver det väl inte vara en kontroversiell tanke. NATO+EU+några andra frifräsare är ju ett ganska avsevärt kollektiv, och där öser medlemmarna in vapen och pengar och militära specialister/legoknektar i Ukraina, bedriver propaganda och underrättelsearbete, och hotar stater och individer som inte deltar i deras antiryska kampanjer mot exempelvis rysk utrikeshandel.

Att starta illa genomtänkta militära operationer, hamna i ett utdraget krig som aldrig verkar ta slut, och till slut ta till flykten samtidigt som man påstår sig ha segrat – det verkar mer som ett USAmerikanskt tilltag än ett ryskt. Herr Trump har drivit den politiken till rent fantastiska nivåer, när Irans nederlag inte utspelas på slagfälten utan i Trumpens egen fantasivärld.

Nu är det ju svårt att sia, speciellt om framtiden, men om vi skulle få ett verkligt fall av PACO (Putin Always Chicken Out) så är det frågan om han skulle överleva politiskt. Han är ju ingen allsmäktig diktator, även om en del verkar tro det. Den sortens kritik för undfallenhet har funnits hela tiden mot honom i Ryssland, men vad jag vet varit ganska begränsad. Och vem skulle ersätta honom? – En av den hårda linjens grabbar, kan man gissa. En som inte håller på med förhandlingar, diplomati, vapenvilor, kompromisser, och annan tjafs, utan som bryskt driver igenom de ursprungliga målen för den speciella militära operationen! Jag gissar att ur europeisk synvinkel är det lugnare om Putin får sitta kvar i ledningen – det fattas bara att de europeiska ledarna börjar fatta det. Med eller utan Putin kommer Ryssland med hög sannolikhet att vinna segern i det här kriget, och ”det kollektiva väst” får acceptera ett nesligt nederlag.

Reflexioner & lärdomar från Persiska viken

Utvecklingen är knappast oväntad. För kanske ett par år sedan var det en tänkare (minns inte vem eller var) som påpekade att de baser som USA satt upp runt Iran kunde bli problem i stället för tillgångar: iranierna skulle ju kunna angripa USA:s fasta positioner med allt bättre raketvapen.

Det kanske var vid samma tid som en iransk talesman hävdade att USA:s hangarfartyg inte längre ses som hot – de ses som mål. Kan det vara den självsäkra attityden som gjorde att Iran var senfärdigt vad det gällde militär hjälp från Ryssland och Kina? Trodde man att Iran var starkt nog inom vapenproduktion för att klara sig utan ”a little help from my friends”?

Angående hangarfartygen så verkar den kaxiga attityden stämma. De hålls borta från Irans kust, kanske utom räckhåll för iranska robotar. Påståenden om att hangarfartyg träffats har vad jag vet inte verifierats. Jemeniterna kunde skrämma hangarfartyg så de tappade flygplan i undanmanövrerna undan raketer (om det nu inte var så att planen blev nedskjutna). Då bör iranierna med sina mycket större resurser kunna skrämmas ännu mer. Men att allvarligt skada eller till och med sänka ett hangarfartyg – det vore förvisso en stor seger för Iran, men vad skulle desperata USAmerikaner göra i det läget? Börja vifta med kärnvapen?

Åter till baserna på Arabiska halvön som Iran angriper. Baser som nyttjas av USA, placerade i Saudi och småstaterna vid Persiska viken, och därmed fungerar som hotfulla plattformar mot Iran. Staterna som tillät sådana anläggningar på sina territorier trodde nog att det var riskfritt (och kunde fungera som stöd för lokala härskare om undersåtarna blev bråkiga). Men i och med Irans ökande förmåga att slå till på avstånd blev fördelen till belastning. När staterna som upplåtit land till baser inte har någon kontroll över vad som händer där, samtidigt som Iran kan angripa utan något effektivt motstånd vare sig från arabstater eller USA, ligger sådana stater som Katar väldigt illa till…

… vilket gör att vi avslutningsvis kan nämna ett problem när oss i Sverige. När Sverige tillåter utländska baser och militära rörelser på svenskt territorium utan kontroll av svenska myndigheter kan det leda till att så kallad främmande makt kommer att ha synpunkter. Blir det en krigsliknande situation kan dessa främlingar understryka synpunkterna med hypersoniska missiler, svärmar av drönare, eller andra företeelser som är väldigt svåra eller omöjliga att få stopp på. Bara en tanke, alltså .. .

Om rånare skrev lagen …

… så skulle rån bli lagliga.

Här är ett läsvärt inlägg av Simplicius the Thinker som handlar om hur lagarna som styr folkrätten respektive EU behandlas i våra dagar. Man kanske kan kalla det lagvrängeri också. Äldre bestämmelser knuffas iväg i en riktning som inte var avsedd från början – rån (eller folkrättsbrott) blir plötsligt lagligt. Jag håller mig till frågan om folkrätten

Simplicius använder en artikel av en professor någonstans ifrån som underlag för hur vissa krafter försöker ändra folkrätten så att den kommer att fastställa att vad ‘far gör’ (pappa i USA, enligt NATO-Rutte) alltid är rätt. Exempelvis oprovocerade angreppskrig. Men vi kan ju plocka fram ett exempel från Sverige.

Två riksdagsledamöter från Liberalerna har skrivit i SvD den 3 mars 2026 om att folkrätten måste göras om. Jaha, det kanske behövs nya vässade paragrafer för att undvika att sorgliga historier som Serbien, Irak, Afghanistan, Libyen, Syrien, Venezuela, Kuba etc. upprepas. Men på något konstigt vis får jag förnimmelsen av att Storhegemonens nya försök i Iran, som definitivt är mot folkrätten, gör att lagreformisterna träder fram. Eftersom angreppet mot Iran verkar bli katastrofalt inte bara för den angripne, utan än mer för angriparna, gäller det att rädda vad som räddas kan. Till och med nazistkortet måste spelas ut:

När de allierade besegrade Nazityskland gjorde de det med metoder som i dag sannolikt skulle bedömas som brott mot folkrätten. Om de inte gjort det hade Europa kunnat se helt annorlunda ut. Även om dagens folkrätt inte fanns då säger detta något om hur vi kan tänka på dagens juridiks moraliska grund. Tänk om de allierade haft möjlighet att precisions­bomba villan där Wannsee­konferensen hölls eller slå ut Hitlers bunker och därmed eliminera den nazistiska ledningen i stället för de brutala bombningarna av exempelvis Dresden. Det hade självklart varit moraliskt bättre. Tekniken fanns inte då. I dag gör den det. Därför kan riktade angrepp mot diktatoriska ledare och deras maktcentrum i många fall vara mer etiskt försvarbara än storskalig förstörelse.

Ständigt denne Hitler! Nu skall Hitler var motivet för lönnmord mot personer som Storhegemonen inte gillar. Resultatet kan bli märkligt om vi ser till vår samtid. För att hindra Iran att skaffa kärnvapen mördades gamle högsteledaren som stoppade utvecklingen av kärnvapen i Iran, och i stället kommer det nye högsteledaren som kan antas vilja utveckla just kärnvapen. Smart, Donald!

I övrigt är motsatserna i liberalernas kria något märklig: hade folkrättsbrott inte kunnat begås hade nassarna varit omöjliga att stoppa, och kunde man inte ägna sig åt riktade mord mot ledare var alternativet att bomba sönder tyska städer. Varför inte sikta på industrier, kommunikationer och annan infrastruktur, militära mål ..? För övrigt: hade Hitler mördats hade tomrummet raskt fyllts ut av någon av hans makthungriga underhuggare. Tyskland hade kunnat fortsätta med vad de nu hade för sig. Några stater som i vår tid utsatts för ‘regimförändringar’ av Storhegemonen har däremot fallit samman och verkar knappt återhämta sig. Är det önskvärt enligt någon sorts uppdaterad/urvattnad folkrätt? Har berörda folk något att säga om det enligt ‘rätten’?

Storhegemonen struntar i folkrätten, makt är rätt, regler bara tjafs. Hegemonens stödtrupper vill skriva om folkrätten så att den kan kringgås utan besvär och pinsamma frågor. De vill göra rånarens rån lagliga.

Groda eller anka?

Oskyldig! Vanlig svensk åkergroda!

Från idet hörs gamle Björnbrum muttra något. Det låter ungefär som …

… tror man att den där skälmen Navalny dödades av grodgift har man allt gått på en präktig tidningsanka …

Blanda inte in mej, jag är bara ute och simmar!

… och grodor hoppar ur ministerns mun … gäsp … tror jag sover ett tag till (snark).

Att finansiera med lån, skatter, eller vad?

Det här är en fortsättning på föregående inlägg om Reformisterna, den radikala (?) grenen av socialdemokraterna. Reformisterna antas ha nått vissa framgångar med att peta partiet lite vänsterut. Från SvD:s artikel 13/2:

I partiets riktlinjer står det nu att de ”allra mest förmögna ska bidra mer”. Dessutom öppnar man för att lånefinansiera samhällsinvesteringar, och därför ”kan också skuldankarets nivå behöva höjas”.
Det här är saker som partiledningen från början motsatt sig.

Det finns flera saker att fundera på. Exempelvis: hur mycket pengar kommer en återinförd förmögenhetsskatt ge, kan den finansiera storskaliga investeringar i samhället? Är det bra med lån, måste staten alltid lita till skatter och lån?

Vad jag förstått så finns det en rejäl ”underhållsskuld”(behov av att underhålla och reparera vägar, järnvägar, vattenförsörjning med mera) att ta hand om. Finns det folk och materiel för att ta hand om detta är det inget problem, för då kan man fixa fram pengar. Finns inte resurserna i form av folk och grejor är det meningslöst att diskutera reparationer av gammalt och bygge av nytt. Men antag att resurser finns men att det inte räcker att plocka pengar av rikingarna (som förmodligen har otaliga knep att smita från skatten ändå). Är lån det enda verkliga alternativet för finansiering?

Jag tänker inte fördjupa mig så mycket i MMT, Modern Monetary Theory, men där finns goda möjligheter om man man handlar rätt. Möjligheterna kan vara skrämmande för bankerna, och för de partigängare inom socialdemokraterna som tänker sig en karriär inom bank eller finans när de lämnar politiken. Det är den svenska staten som producerar den svenska kronan, det officiella betalmedlet i det här landet. Det är onödigt att blanda in bankerna, och det lär skrämma dem rejält – det här är en maktfråga.

Om Flärphyttans kommun med dålig ekonomi inte har möjlighet att reparera den hålfyllda vägen mellan Grötebo och Kallvattnet kan staten placera ett belopp på kommunens konto. Det skall täcka kostnaderna för X personal och Y maskiner och material, resurser som finns tillgängliga. Och det är alltså en överföring som sker direkt till slutanvändaren, utan att passera banklån eller obligationsmarknad. Lån och obligationer med banker inblandade medför ju som bekant kostnader för att betala räntor, och de slipper man.

Minns jag rätt fanns det inslag åt det här hållet i tidigare socialdemokratisk politik på 1950-talet. Inte att gå direkt från sedeltryckeri till produktiva verksamheter, men att ha idéer om vad som kan göras i form av konkreta projekt i händelse av outnyttjade resurser (då avsåg det väl arbetslöshet). Just det där att ha en ”lista av bra investeringar att göra i händelse av behov” finns med i boken Underskottsmyten av USAmerikanska ekonomen Stephanie Kelton (på svenska 2020). Skall kolla om jag hittar igen ett speciellt projekt på 50-talet som syns över stora delar av södra Stockholm, och som kom till under dessa förutsättningar (det var nog första lågkonjunkturen efter andra världskriget, med viss arbetslöshet).

Och snälla, kom inte och gnäll om att ”trycka pengar” eller ”inflation”. Det gör ett så pinsamt intryck.

Brumbjörnen vaknar …

Glesa snöflingor vimsar runt därute. Kylan håller sitt grepp, och skridskoåkare gläds åt stora blanka isar mitt i Stockholm. Björnen sover nog fortfarande i sitt lugna bo, men kanske en aning om kommande vår stör sömnen. Har något hänt ute i lingonskogen sedan i höstas? Nya glädjeämnen, sorger, eller skandaler? Eller är det samma tjafs som vanligt? – Vi kan väl ta några axplock:

En muthistoria inom Stockholms Lokaltrafik SL har gjort att några personer häktats. De är alltså inte fällda för något brott ännu, bara anklagade, och kanske frikänns i domstolen. Men skulle de befinnas skyldiga, vad kan straffet bli? De kanske kunde åläggas att stå till förfogande när det är vinter och tågtrafikens växlar måste rensas från is och snö? Eller rycka ut med spadar och ta bort de besvärliga snövallarna som ofta finns vid busshållplatserna direkt efter plogning?

SvD ägnar idag 13/2 ett helt uppslag åt Reformisterna. Denna grupp inom socialdemokratin uppges ha 5000 medlemmar. Deras parti, SAP, har numera drygt 70 000 medlemmar. Om Reformisterna utgör omkring 7 procent av partiets hela medlemskår så kan man undra vad resterande procent är för individer i detta reformistiska parti? Eller om det nu är ‘före detta’ reformistparti? Partiet verkar inte ha några fräscha idéer, eller knappt idéer över huvud taget, numera. Min misstanke: det finns inte mycket utrymme för progressiv reformism längre, det kapitalistiska systemet har i stort sett nått sina möjliga gränser vad det gäller reformer och klasskompromisser, och om man inte har ambitioner att spränga gränsen så är det lika bra att ge upp.

Varför detta intresse från SvD? Anas ett potentiellt hot från denna grupp som vill driva SAP vänsterut? – Jag undrar. Det som händer nu är att Reformisterna skall välja ny ordförande. Om medlemmarna har ungefär samma mentalitet (fast lite mer ‘vänster’) som SAP-folket i stort, alltså att man inte jagar ledningen för att tvinga fram resultat, så lär inte så mycket hända.

Reformisterna har krympt en del sedan sitt bildande. Jag undrar om inte en av kandidaterna till ny ordförande sätter fingret på varför:

Föreningen står inför ett avgörande vägskäl, enligt henne [Linn Svansbo]. Hon är rädd för att partivänstern är på väg att blekna – och vill inte att Reformisterna ska bli ”socialdemokratisk mellanmjölk”.
– Jag tycker att det bubblar lite: vad hände med er reformister, vart tog ni vägen? Vi måste våga sticka ut hakan, vara vassa, säga ”det här duger inte”

Ja, där har vi det. Reformisterna stannar innanför gränsen, vågar inte gå till riktig attack. Och då lär många tröttna när det inte händer något. (Jo, det lär väl bli hysteriska utbrott från liberalerna om man talar om högre skatter för rika eller att det offentliga bör ta tillbaka vissa privatiserade offentliga tjänster, men det tillhör väl yrkesliberalernas yrkesbeskrivning och är inte något att bry sig så mycket om. Hur vore det med paroller som ”Sverige ut ur NATO”, eller ”förstatliga bankerna”, för att ge hysterien lite extra skjuts!)

Att det finns skäl att tröttna visar väl det tidsperspektiv som den andre ordförandekandidaten, Annie Ross, drar fram:

Min tydliga vision är att Reformisternas politik ska vara Socialdemokraternas politik och ha genomförts till 2040. Vi har redan visat att vi kan förändra, säger Annie Ross.
Varför just 2040?
– Ja men vi är ju reformister, det tar tid att anta och genomföra ny politik.

Tja, hur många av SAP:s trogna väljare och medlemmar är ens vid liv framåt 2040? Hur mycket av det här som Reformisterna förespråkar är ens ny politik? Och hur ser världen ut om säg ett eller två år? Kommer kapitalismen vara på väg att bryta samman exempelvis 2030?

Jag vill väl inte säga att de här människorna är skojare, de tror nog på vad de håller på med, men hur mycket av verkligt hållbar politik har de att komma med?

Gott nytt år!

I skrivande stund hotas det med snösmockor och slikt elände. Men det kommer (får vi hoppas) soligare tider.

Soligt var det i alla fall på det här fotot som jag tog någon gång under senare delen av 1970-talet. Minns inte detaljerna, men privattjänstemännen var i konflikt och demonstrerade utanför L M Ericssons grindar i Midsommarkransen. Eventuellt var orsaken en lockout som SAF hade dragit igång i samband med en avtalsrörelse. Hur som helst: vare sig det är ljuvlig sommar eller iskall vargavinter, så tar inte klasskampen semester.

Det här året har jag inte skrivit så mycket i bloggen. Det beror inte av att det är för lite att skriva om. Tvärtom är det för mycket att skriva och filosofera omkring. Det kan ju ge upphov till viss skrivkramp när hela världen är i omvandling i expressfart.

Och med detta säger jag

GOTT NYTT ÅR

och så får vi se om jag hittar på något nästa år!

Två böcker om kulturrevolutionen

Charles Bettelheim (2013-2006) var en fransk marxistisk ekonom. Jag hade redan några böcker av honom när jag uppmärksammade att Oktoberförlaget gett ut hans Kulturrevolution och industriell organisering i Kina, och beställde ett exemplar. (Oktoberförlaget har nedsatta priser, 20%, fram till julafton, så passa på att handla!)

Bettelheims bok bygger på anteckningar gjorda i Kina 1971. Det var hans fjärde besök i landet, efter 1958, 1964 och 1967. Beroende på hur man ser på saken så var Bettelheims besök 1971 mitt i, eller i slutet av, kulturrevolutionen. Att den började 1966 är självklart, men var den över efter ett par år, eller fortsatte den till Maos död? – Omdiskuterat!

En annan bok från Oktober som jag beställde samtidigt är Thomas Bergs Den stora proletära kulturrevolutionen. Det framgår inte av texten om Berg själv varit i Kina under de aktuella åren, men han har i alla fall skrivit en kortfattad historik. Om det ens är möjligt att skriva en heltäckande sådan måste vara tveksamt. Så många människor, grupper, händelser, tolkningar – nja, knappast.

Jag skriver ingen regelrätt recension av böckerna, bara några små reflexioner. På senare tid har jag läst (men minns tyvärr inte var) om hur kineserna idag föredrar att experimentera sig fram, exempelvis att först pröva en speciell politik i ett begränsat område. Om resultatet ser bra kan man blåsa på över hela landet. På sidan 14-15 nämner Bettelheim ändringar i hur fabrikerna styrdes under kulturrevolutionen. Den historiskt intresserade noterar hans anmärkning som visar att det nuvarande sättet att genomföra reformer har rötter bak i tiden:

Hur som helst får man aldrig glömma att ett av de utmärkande dragen för Kinas kommunistiska partis politik är att fortlöpande dra lärdomar av erfarenheten och följaktligen att låta skilda initiativ utvecklas innan man allmänt förespråkar den ena eller andra organisationsformen.

När man läser de här böckerna är det bra att ha den marxska modellen för samhället i åtanke: i botten människorna och deras produktion med givna produktivkrafter, över dem produktionsförhållandena med styrning av produktionen och fördelningen av dess resultat, och överst en överbyggnad som innehåller kultur, lagar, konst etc. (Se Marx förord till Kritiken av den politiska ekonomin.)

Kulturrevolutionen var en attack på alla dessa fronter. Dess fiender pratar givetvis mest om de olämpliga eller löjliga uppträden som förekom, blodiga fraktionsstrider etc. Men Bettelheim behandlar vad som hände på basplanet i några fabriker. Produktionsförhållandena ändrades genom att arbetarna fick större makt i ledningen gentemot tidigare enväldiga chefer. Produktivkrafterna ändrades på ett par intressanta punkter:

  • Arbetarna fick större möjligheter att själva utveckla produktionen exempelvis genom tekniska förbättringar och medverkan i planeringen. (Här kom jag att tänka på den så kallade Horndalseffekten. En svensk ekonom som studerade järnverket i Horndal upptäckte att produktionen ökade trots att inga investeringar gjordes – detta för att personalen över tid lärde sig att använda utrustningen allt bättre.)
  • Samarbetet mellan olika företag ökade. Det trodde jag var självklart i en planekonomi, men tydligen var sådana horisontella förbindelser mindre vanliga än de vertikala mot överordnade enheter. (Kan man kalla det för en maoistisk Gnosjöanda när arbetare ryckte ut för att hjälpa andra företag?) Detta handlar också om produktionsförhållandenas betydelse för fördelning av produktionen. När arbetarna tar över styret av företagen ändras produktionsförhållandena radikalt. Man kan undra om de ändras så radikalt att de smälter samman med produktivkrafterna (arbetarna i sig är ju produktivkrafter). I stället för att koncentrera företagens mål till högsta vinst ändras fokus till vad som är bäst för folket.

Ovanstående, som beskrivs i böckerna, pekar på syftet med kulturrevolutionen – hur ekonomin måste förskjutas från profitmål till att tjäna folkets behov. Från nästan-kapitalism, till socialism och kommunism alltså.

Skulle denna operation verkligen vara möjlig, i det som 1966 ännu var världens största u-land? I första förordet till Kapitalet I 1867 säger Marx att det inte går att hoppa över faser i ”det moderna samhällets ekonomiska rörelselag” … man kan ”varken hoppa över eller dekretera bort naturenliga utvecklingsfaser.” Men man ”kan avkorta och mildra födelsevåndorna.” – Kan det möjligen vara så att den moderna ledningen för Kinas Kommunistiska Parti under Xi Jingping har åtminstone delvis funnit en lösning på problemet att bygga basen för att flytta Kinas utveckling från kapitalism till socialism? Man tillåter riktiga kapitalister, men de hålls i korta tyglar. Man öppnar sig för omvärlden, men tillåter inte omvärlden att komma in och stöka. Korrupta funktionärer i stat och parti röks ut. Den som är med 2049 kanske får vara med och se om målet uppnås.

Är det möjligt att ta ett kulturrevolutionärt språng framåt och lösa de avgörande problemen? Mao trodde på massrörelsen, men slutgiltig problemlösning var revolutionen inte. Hade en rörelse varit avgörande hade inte Mao hävdat att det skulle behövas nya kulturrevolutioner i framtiden. Det torde grunda sig i hans filosofiska uppfattning att motsättningar alltid kommer att finnas. Det kommer alltid att finnas element som måste störtas när de sätter sig över folket.

Är en ”stor proletär kulturrevolution” generellt giltig överallt? En del av dagens maoister hävdar det, på samma sätt som när de hävdar att ”utdraget folkkrig” gäller överallt. – Att man måste så att säga ta hand om förtryckande storpampar håller jag med om. Däremot kan nog inte kinesiska metoder och mentalitet utan vidare transplanteras till andra länder. En hel del säregenheter i Kinas kulturrevolution verkar hänga på Maos erfarenheter av de stora massrörelserna i Kina i slutet av 1910-talet. Och de kan ju inte upprepas i andra länder.

In i en ny värld

Igår 9/12 började ledaren i Svenska dagbladet med följande sorgsna anslag:

Genom USA:s nya nationella säkerhetsstrategi kan vi nu med säkerhet säga att Europa inte längre har en allierad på andra sidan Atlanten.

Sista meningen i ledaren var inte gladare:

Europa står politiskt ensamt, klämt mellan en aggressiv fiende i öster och en illvillig supermakt i väster. Den fria världen har förlorat sin ledare, och bara vi kan plocka upp den fallna manteln.

Stackars övergivna Europa! Här kanske vi kan minnas en sorgsen ‘Negro spiritual’: Sometimes I fell like a motherless child .. .

Jag ser i dagens SvD att Sveriges försvarsminister (borde han inte efter högt föredöme kallas ‘krigsminister’?) har varit i USA och rabblade upp innantillläxan om Ukraina. Fast nu har ju Mr. Trump och hans regim tröttnat på kriget i Ukraina. Det är förlorat. Krigs-Pålle kan inte köra den gamla läxan längre, även om han och den europeiska politikerklassen kommer att försöka. Att försöka hålla den igång betyder bara att ytterligare en massa människoliv ödeläggs – ukrainska sådana, vilket bör framhållas. Det är ett märkligt sätt att ”stödja Ukraina” genom att förvandla landet till en demografisk katastrof.

Nu finns det ju en stor värld bortom ”Amerika”, men den glömmer man bort, eller förvandlar till små obegripliga notiser i media. Men det gäller att plocka fram diplomaterna, förhandlarna, brobyggarna, experterna, om vi skall kunna orientera oss i en växande multipolär värld. Såg i en annan artikel i SvD idag klagomål på bristen på rysslandsexpertis i Sverige. Tydligen försvann intresset för Ryssland när Sovjet upplöstes. Och därmed blir det …

… ‘film-tajm’. Här följer ett par filmer med en man som jag inte observerat så mycket tidigare, men när jag bladade igenom YouTube kom några monologer av professor John Mearsheimer upp. (Se mina källkritiska funderingar nedanför filmerna.)

Den första handlar om att avancerade ryska missiler upptäckts i Venezuela. De antas kunna täcka Karibien och sydöstra USA. Mycket verkar oklart (bland annat klara bevis på att historien är sann). Men professorn påpekar att utplaceringen kan vara ett svar på USA:s robotbaser i Polen och Rumänien, med förmåga att skjuta långt in i Ryssland. Det är väl lätt att tänka även på Kubakrisen 1962, som ledde till att sovjetiska raketer drogs bort från Kuba och att USA-raketer i Turkiet också drogs bort. Sedan är ju frågan vilka som bemannar de påstådda robotstationerna i Venezuela: lokala militärer, eller ryska experter? Det sista låter väl mest troligt, hantering av avancerad utrustning kräver förmodligen lång utbildning. Men vågar USA bomba avskjutningsplattformarna om det finns ryssar där? Och sedan har vi aspekten att det kan röra sig om robotar som kan bära antingen konventionella stridsspetsar – eller kärnvapen. De flyger väldigt fort upp till USA:s sydöstra delar, och då hamnar USA i samma läge som Ryssland: om tomahawkraketer skjuts mot Moskva så tar det inte många minuter innan de kommer fram, men ryssarna måste fråga sig vilken sorts laddning som är på väg. – Många frågor. Men jag skulle tro att om Venezuela får anledning att skjuta iväg robotar ligger åtminstone USA:s flotta i Karibiska havet illa till.

Vad jag minns så har folk skojat om att Mexico kan återta förlorade områden i norr helt enkelt genom inflyttning och att den spansktalande befolkningen ökar och kanske blir majoritet där. Här är Mearsheimer med ännu en uppseendeväckande prata om förhållandet mellan USA och dess största granne i söder:

Det handlar om att Mexico blir starkare, USA svagare. Med allt prat om narkotikakarteller med nära nog militär styrka kan man tro att båda skulle bli svagare, men så resonerar inte Mearsheimer (och andra).

Till slut lite källkritik. Jag tyckte Mearsheimer låter lite konstgjord i sista filmen. Notera rutan om ”Modifierat eller syntetiskt innehåll”. Nu kan man ju totalförfalska folk på nätet numera, men jag tror inte det här handlar om total förfalskning. Han finns, och har vad jag vet synpunkter åt det här hållet. Har man tagit delar av föredrag som verkligen hållits av professorn, fixat till en pratande skalle som ser naturlig ut, och sedan mixat ihop ord och bild till en helhet? Ur sträng källkritisk synpunkt undrar jag om det är acceptabelt även om det framgår att något sådant har gjorts för att skapa filmen.