Det måste vara kineserna!

Kolla, det här är ju drönare med vingar! Och de där drönarna som smyger (?) omkring i svenska luftrummet uppges ju vara vingförsedda, så då måste det ju helt enkelt vara kinesiska drönare som tittar ner på våra kärnkraftverk, slott, flygplatser etc!

Xi blir filosofisk

Den 17 januari talade Xi Jinping till Davos-gänget i Schweiz. Man kan säga både det ena och det andra om talets innehåll, men jag fastnade för något som pekade på att Xi faktiskt studerat sin gamle föregångare Mao.

The world is always developing through the movement of contradictions; without contradiction, nothing would exist. The history of humanity is a history of achieving growth by meeting various tests and of developing by overcoming various crises. We need to move forward by following the logic of historical progress, and develop by riding the tide of development of our times.

Motsättningar, och hur de utvecklar sig, var kärnan i hur Mao uppfattade den dialektiska filosofin. Det var en finjustering av dialektiken sedan Hegels och Marx/Engels tid. Bort med det stela schemat tes-antites-syntes, i stället en ständig rörelse av motsättningar, och hur människor med hjälp av produktion, vetenskap och klasskamp försöker behärska rörelsen. (Fast ‘klasskamp’ verkar inte ingå i Xis repertoar för närvarande.)

Ja, sedan finns det ju annat i talet som förmodligen gamle ordföranden Mao hade satt en bock i kanten för, men det kan kanske avhandlas någon annan gång.

Rysslands BNP?

Man ser ofta påståenden av typen ‘Rysslands ekonomi är på gränsen till sammanbrott’ och ‘Ryssland har mindre BNP än Italien’. Stämmer det? I en artikel som innehåller en mängd intressanta observationer får vi också veta följande:

… the head of the CIA has allowed the CIA Fact Book to be published publicly showing that China and Russia are much higher-ranked in GDP than most politicians and pundits in the US give them credit for. China is significantly out in front, and Russia is sixth and closing in on fifth place.

Det är ju ganska stort, alltså. Inte ett konkursbo som är på väg mot kollaps. En anledning kan ju vara att Ryssland lyckats motverka sanktionerna.

… to institute sanctions on Russia [is] an attempt to slow down or prevent future positive development in that country. Some current proposed sanctions include those on smartphones, machine tools, aircraft parts, and what ever else is traded with Russia. Many experts, however, feel that these sanctions are a lost cause because Russia has already decoupled from the West to a great degree. Previous sanctions on aircraft parts and composite materials led Russia to develop its domestic industry to produce engines and composite wings for the the MC-21 passenger aircraft. Both of these efforts have been successful and the plane is on schedule to be delivered to Russian airlines. The plane will compete with the Boeing 737MAX of recent fame, and the Airbus A320 family. The MC-21 has a more modern and advanced design than either of the Western models.

Alltså, ekonomin tuffar på bland annat genom att bygga egna industrier som ersätter det man tidigare importerat. Men just för flygplan bör det ha funnits en avancerad industri med rötter i sovjettiden att bygga på, så man kan knappt ha börjat från noll just där. Och USA köper väl fortfarande raketer för sitt rymdprogram från Ryssland? – Hursomhelst, sanktionsvapnet fungerar inte längre som tänkt. Det gör bara att de som utsätts för sanktionerna arbetar än hårdare för att undvika dem och vända dem till egen fördel. Om Tyskland krånglar i all evighet med gasen från Yamalhalvön så finns det ju gasledningar som går till intresserade kunde i Kina i stället, bara för att ta ett exempel. Moskva behöver inte vänta på Berlin.

***

Somliga ryssar är ju bra på datorer också. Men det betyder ju inte automatiskt att dagens kraftiga nätattacker i Ukraina just har ryskt ursprung. Visserligen har Moskva fällt dunkla uttalanden om att det kan komma tuffare påtryckningar om inte USA/NATO skärper sig och fattar att Ryssland menar allvar, men det finns ju andra som är aktiva vad det gäller Ukraina. Dels lokala fraktioner, dels USA, Israel och några stater i Europa. Och egentligen skräms väl inte USA av hackade datorer just i Ukraina (det är väl snarare något man kan använda i propagandakriget), men om ryska krigsmakten kommer in med flyg, raketvapen och båtar i Karibien ..? Ungefär som en ny version av Kubakrisen 1962, som slutade med att sovjetiska robotar lämnade Kuba och USA-robotar försvann från Turkiet och Italien. Men ryssarna skulle ju kunna utrusta sina vänner i Karibien med häftiga hypersoniska robotar som USA har väldigt svårt att försvara sig mot, och de behöver inte vara utrustade med kärnvapen. En rejäl konventionell laddning torde räcka långt. – Ryssarna har ju dock visat sig vara överraskningens mästare de senaste åren, så det kan ju hända något helt annat.

Sidenvägen blir längre

Det sker stora saker mitt i mediabruset, och annat lite mer i bakgrunden. Men det är inte säkert att de stora skrällarna är mer viktiga än de små viskningarna på lång sikt. Nu håller alltså Syrien på att anslutas till Kinas BRI, Belt and Road Iniative, eller om man vill kalla det ‘den nya sidenvägen’. Och då blir det ju en anknytning till historien, till ‘den gamla sidenvägen’, med knutpunkter som i de uråldriga städerna Damaskus och Aleppo och de länder där den mänskliga civilisationen har några av sina djupaste rötter. Europa anknyts till östra Asien via ‘den bördiga halvmånens’ länder. Är inte det stort?

Och så kan man ju se på alternativen i historien: bygga upp, eller förstöra. Kineserna bygger upp. I delar av Syrien förstör USA och Turkiet (och deras islamistiska hjälptrupper). Vem vinner? Kan syrierna äntligen få fred och återuppbyggnad i hela landet? Kina kan hjälpa till med det (det officiella Sverige kan och vill det inte).

Egna beslut?

Några synpunkter från en iakttagare: Om en stat vill fatta egna beslut under en kris kan man göra två saker och samtidigt behålla värdigheten. Antingen verkligen avvisa yttre påverkan och själv ta besluten efter vad man anser är bäst för det egna landet. Eller också ta ett samtal med alla de viktiga parterna i krisen, och sedan drar sina slutsatser och göra det egna beslutet. – Om Sverige säger sig fatta egna beslut, men samtidigt skickar iväg folk för att prata med USA och NATO – men inte med Ryssland – har man i praktiken talat om att det inte blir något eget med det där beslutet. Någon annan beslutar, någon som struntar i våra intressen.

Den gamle humoristen H B Palmaer föreslog som devis att sätta upp på Sveriges Riksdag: Här fattas visa beslut. Notera att detta kan läsas och förstås på två sätt! Ett högtidligt och ett ironiskt. Palmaer tänkte nog på det sistnämnda. Om vi inte på allvar tar våra egna beslut kommer visa beslut att fattas, med möjligen katastrofala följder.

USA förargat – jaha?

Jo, så skriver den indiske veterandiplomaten Bhadrakumar i en färsk bloggpost: ”CSTO in Kazakhstan annoys US”. Men, som han skriver:

The CSTO is recognised by the UN and has acted under international law. The US has no locus standii [har ingen talan] in the decisions of the CSTO.

Då är den diplomatiska juridiken avklarad. CSTO fattar egna beslut, oavsett vad USA tycker om det, och om internationella lagar. Vidare:

It stands to reason that [president] Tokayev has purged the pro-Western elements in the Kazakh ruling elite who would have acted as collaborators of the US in the current volatile situation. These comprador elements are highly susceptible to US blackmail, as  they keep their ill-begotten wealth in properties and bank accounts in the Western countries. 

Här verkar ”pro-västlig” vara liktydigt med tjuvar, förskingrare med utländska konton, och mutkolvar. En sorts människor som säkert är extra mottagliga för hot och mutor. Den person som uppges vara den kazakiska oppositionens ledare (ännu en värdelös ”oppositionsledare” som älskas av västmakterna!) verkar vara den typen. Fast nu bor han inte i hemlandet, och är efterlyst av myndigheterna i både Ryssland och Ukraina. Men vad det gäller sådana element som finns i Kazakstan torde nuvarande regering, med hjälp av CSTO, kunna rensa ut dem. En aspekt som kanske gör situationen mer knepig är att det, enligt somliga, är en konflikt mellan två klaner: den nya presidentens klan, och den gamles. Då blir det mer personligt, och egentligen om vem som skall ha första tjing på att plundra statskassan.

Intressant att uttrycket ‘comprador’ förekommer. Det var ju kapitalister i Kina före revolutionen som arbetade för utlänningarna. Revolutionen gjorde slut på deras verksamhet.

Nå, att ”den parasitära eliten” vänt sig mot väst är inget som Ryssland uppskattar, så där kan det bli korrigeringar:

Kazakhstan had shown dangerous tendencies in the most recent years of gravitating toward the Western orbit, thanks to the shenanigans of the parasitic elite in the power structure. To be sure, Moscow will expect a course correction.

Några noteringar om vad USA har försökt organisera i Kazakstan:

Washington has been building pockets of influence especially among the youth and ethnic Kazakh nationalists, and fuelling latent tensions between the Kazakh and ethnic Russian population. Equally, the US diplomats worked hard to create negative perceptions regarding China in the Kazakh public opinion.

Att elda på underliggande etniska spänningar mellan ryssar och kazaker låter potentiellt väldigt oroande – eller skall vi säga ‘ondskefullt’? Är man beredd från USA:s sida att driva fram massakrer folkgrupperna emellan för att ställa till det för ryska regeringen? Det finns ju ett tryck på Moskva att ingripa för att skydda ryska före detta medborgare i grannländerna.

Angående Kina så är det ‘sidenvägarna’ mot Europa som det handlar om. Flera av de viktiga rutterna går över Kazakstan, och där vill nog USA gärna klippa av dem.

Avslutningsvis: Under gamle presidenten Nasarbajev lutade landet västerut, var medlem i Partnership for Peace, skickade trupper till Afghanistan, var på väg mot NATO-medlemskap. Detta torde vara definitivt bortspelat nu. Inte undra på att USA:s utrikesminister surar.

***

Tillägg: Bhadrakumar nämner att befälhavaren för CSTO-trupperna i Kazakstan, general Andrej Serdjukov, tidigare varit aktiv på ukrainska fronten, Krim, samt i Syrien. Intressant. Han har alltså haft befäl i heta områden samtidigt som Rysslands position mot omvärlden blivit allt mer uttalad: vi tar inte skit från er! Vi backar inte längre! – En man som tillhör den här epoken, när USA blir alltmer osäkert och får allt svårare att behärska världen, eller ens sig själv. Om upploppen i Kazakstan var menade att besvära Ryssland kanske det blir tvärtom. Landet kommer närmare Ryssland. USA får en lång näsa som tack för besväret. Och Serdjukov leder ‘stövlarna på marken’ som ser till att det genomförs. Vi får se.

Tillägg 2: Det var val i Kazakstan 2021. Det väckte inte något större intresse i vår del av världen, men en nordbo var där: Pål Steigan, Norge. Här är ett färskt inlägg på hans blogg som leder vidare till det han skrev om landet därborta 2021.

Tillägg 3: Mycket läsning hos Moon of Alabama om vem som kuppat vem (oklart) och om ”oppositionsledaren”.

Recension – Anders Perssons ‘Ryssland 1917’

Anders Persson Ryssland 1917, lindelöf.nu, Uppsala 2021, 340 sidor.

Anders Persson avled 2021. Han var meteorolog, men också utmärkt amatörhistoriker och skribent. En tidigare bok av honom som jag har i hyllan är 1808. Gerillakriget i Finland.

Bakgrunden till Ryssland 1917 är en lång serie artiklar som publicerades på bloggen lindelöf.nu och som avsåg att täcka utvecklingen i Ryssland från februarirevolutionen 1917 och fram till oktober/november samma år. Alltså ungefär från tsarens störtande till bolsjevikernas maktövertagande. Men Anders Persson hann inte längre fram än till juli, just när det nästan såg ut som bolsjevikerna var uträknade. Många spännande saker hann dock ändå hända i Petrograd (nuvarande Sankt Petersburg) under detta halvår som boken behandlar. Den är en lätt modifierad version av artikelserien, utgiven till hans minne.

Allmänt om boken

Den är snyggt formgiven. Av korrekturfel kan man peka på några fotnoter som hamnat på fel sidor, och att kartor som skulle ha färgmarkeringar inte har det. Annars inte mycket att klaga på i texten. Har bara kollat några namn, men det verkar däremot som om registret (som annars är väldigt bra att ha i en bok som vimlar av namn) har en hel del fel. Tråkigt. Det är nog bokens största minus. Annars är själva läsningen inget problem, Anders Persson skriver medryckande och lättläst, utan att bli ytlig.

Lite om innehållet

Var det så att Lenin knäppte med fingrarna och utropade: ”Varde revolution!”, och så blev det revolution? – Nej. Tvärtom så fick han kämpa hårt, inte bara mot andra partier och grupper som var starkare än bolsjevikerna, han måste kämpa mot partikamrater som inte var med om hans idéer. Bolsjevikerna kunde inte kontrollera utvecklingen, man fick följa med händelserna, försöka tolka dem och sedan slå fast vilken politik som var den bästa. Ibland hade även Lenin svårt att se vad som var lämpligast att göra när det var som mest förvirrat. Och ett tag verkade bolsjevikerna ha förlorat kampen, och han själv fick gömma sig på Karelska näset. Hade inte motståndarna hjälpt till genom upprepade felgrepp hade nog inte bolsjevikerna lyckats med den socialistiska revolutionen. I bästa fall hade de kanske blivit socialistisk opposition och pådrivare i en borgerlig revolution. Somliga bolsjeviker, och delar av den övriga vänstern, ansåg ju att Ryssland först måste avsluta den borgerliga revolutionen för att sedan gå mot socialism.

Hur följde Anders Persson utvecklingen då? – Han utnyttjade bland annat ett material som inte använts så mycket av proffshistorikerna, nämligen de samtida rapporterna i svensk, finsk (svensk- och finskspråkig), rysk och estnisk press. Många av dessa tidningar finns numera digitalt tillgängliga, och bör vara en guldgruva för historiker (som behärskar finska, svenska, ryska och estniska). De ger oss reportage av folk som var på plats när saker hände. Det gör att framställningen blir extra levande, och man kommer ner på ögonblicksnivån när det skjuts eller demonstreras på gatorna.

När man läser historiens utveckling i stora drag ramlar så mycket väsentligt bort, alla de små och kanske tillsynes oväsentliga händelserna som ändå kan ha oerhörd betydelse. Går man ner på nivån vecka för vecka, kanske dag för dag, eller till och med timmar eller minuter, kan bilden bli en helt annan än i de stora dragens historia. (Det är ju en lärdom vi kan dra idag, när media larmar om än det ena, än det andra en dag, men kommer med något annat nästa dag.)

Persson plockar i sammanhanget bort en del felaktiga uppgifter som cirkulerar, exempelvis att bröddemonstrationen i Petrograd i februari 1917, i revolutionens startskede, inträffade på Internationella kvinnodagen. Datum stämmer, men kvinnodagen var ännu inte instiftad! Men som meteorolog plockar han fram uppgifter som visar att varmare väder under dessa dagar i februari kunde ha bidragit till viljan för folk att gå ut och demonstrera.

En ny uppgift för mig var att Lenin hade försökt resa från Schweiz till Ryssland via Frankrike och Storbritannien, men nekats detta. Så via Tyskland fick det bli, varpå Lenin beskylldes för att vara tysk agent. Men Persson visar också på vilka bevekelsegrunder Tyskland hade för att släppa igenom honom, och vem som stod för argumentationen (en viss herr Parvus).

Nytt för mig var också förhållandet mellan bolsjeviker och anarkister. De senare verkar ha spelat en större roll än vad som senare varit känt. Det tycks som om den ideologiska gränsen mellan de två tendenserna inte var glasklar heller. Både ville ju störta den kapitalistiska staten, men hade skilda åsikter om hur det skulle bli sedan. När bolsjevikpartiet började snabbväxa så fick det förmodligen in en del element som var starkt influerade av anarkism snarare än marxism i partiet, eller helt enkelt var politiskt ganska oskolade.

För vem kan boken vara av intresse?

Bra läsning om du är intresserad av historia, 1900-talshistoria, Ryssland, revolutioner, socialism. Men också om intresset gäller historiegrafi (historia om hur historia skrivs under olika epoker och samhälleliga förhållanden), metod- och källhantering i historieforskning. (Hade det inte varit för problemet med registret hade jag hävdat att boken borde vara med i historiekurser på akademisk nivå.)

Om du är intresserad (och det är du väl?) så följ den här länken!

På väg mot Kazakstan

Ryska rymdflyg-styrkor bordar ett plan för att delta i uppdraget i Kazakstan. Det gör de tillsammans med vitryssar, armenier, tajiker och kirgiser.

Några klipp om Kazakstan

Pål Steigan skriver att det som händer i Kazakstan nu inte påminner om det vanliga standardformuläret för ‘färgrevolutioner’:

Rapportene fra Kasakhstan, og særlig fra Almaty, tyder på at opprøret var velorganisert og at det må ha vært forberedt i god tid. Det er blitt kalt et forsøk på «fargerevolusjon», men det har ikke fulgt den vanlige dreieboka for en slik bevegelse. En «fargerevolusjon» tar også utgangspunkt i misnøye, men bygges alltid opp gjennom fredelige protester til å begynne med. Den første delen av en «fargerevolusjon», som gjerne er organisert av NGOer som får støtte av CIA og andre vestlige etterretningsorganisasjoner, samt av stiftelser som Open Society Foundation, bruker den første perioden på å bygge sin merkevare, Roserevolusjonen, Oransjerevolusjonen, og så videre, og til å vinne internasjonal mediesympati. Deretter pleier de å gjennomføre provokasjoner som har til hensikt å utløse en voldelig overreaksjon fra myndighetene, for så å kunne erklære statsministeren eller presidenten for «månedens Hitler» og kreve internasjonal intervensjon.

Men, det finns ett stort men:

Men i Kasakhstan hoppet man over hele forspillet og gikk rett på volden og provokasjonene.

Min tanke om detta är att tiden kanske börjar bli knapp, om det nu är anstiftan av en ‘färgrevolution’ som önskas av utländska makter. Ryssland visar inga tecken på att försvagas, och ur ‘makternas’ synpunkt vore det bra om ett nytt kaos av typen Ukraina kunde skapas i Centralasien så snabbt det bara går. Allt för att besvära Ryssland, och väl även Kina som är mycket intresserat av vad som händer i området väster om Xinkiang.

Startskottet för krisen var problem med kazakisk inrikespolitik. Vilka ‘makterna’ som eventuellt står för utländsk inblandning kan vara är ännu oklart, men USA, Ukraina och Turkiet finns på listan. Kanske också Storbritannien via MI-6, spionorganisationen. Andrej Martyanov (ryss boende i USA) skriver på sin blogg angående att Kazakstans president bett om fredsbevarande trupper:

Rumor has it that the forces will be from Belarus and Russia. If so, Russia has her fast reaction forces build around several paratroop brigades and divisions, and if I would have been an MI-6 agent I would try to get the hell out of there before those forces and intel and signint units attached to them get there, because after that that would be problematic because the whole organization and plot will be outed and many people will be interrogated not in Astana (or Nur-Sultan) but in Moscow and that will change the perspective completely. 

En allmän lärdom för alla regeringar som blir oense med USA-imperiet är hur som helst att man bör sköta inrikespolitiken ordentligt och inte bara låta missnöje med vanskötsel sprida sig utan åtgärder. Tar man hänsyn till folkets problem så dränerar man också marknaden för ‘färgrevolutioner’. – Och var det inte det som skedde i Vitryssland?