Västliga krigslager sinar

(Från SvD 20221130)

Det här är lustigt. Efter månaders tjat om att Ryssland har slut på raketer, soldater, stridsmoral, dittan&dattan, kommer detta. Ett förhållande som inte är okänt för den som läser lite annat än USA/NATO-styrda media, nämligen att ”väst” får allt svårare att få fram leveranser till Ukraina. Lagren är på upphällning, industrikapacitet för att spruta ut granater etc. är långt ifrån tillräcklig. Dessutom finns det ‘lilla’ problemet att mycket av leveranserna till Ukraina försvinner i ett stort svart korrupt hål.

Leveranser, ja – och ett finare ord för materialförsörjning är ‘logistik’. Material skall inte bara tillverkas, den skall levereras i rätt tid till rätt plats. En armé med dålig logistik kommer att få det svårt att utkämpa ett långvarigt krig. Brakar den samman med en krigsmakt med goda logistiker kommer det att gå illa.

Och då kan vi ta en titt på situationen omkring Kherson i Ukraina. Den ryska armén drog sig tillbaka från Kherson vid Dniepr, och Kievgänget utropade en stor seger. Men var det en seger för ‘gänget’? Jag tror det handlar om två saker:

Dels att ‘gänget’ måste sluta att försöka spränga en damm längre uppför floden. Hade de lyckats med det hade stora områden vid Dnieprs nedre lopp, inklusive Kherson, översvämmats. I och med att de ryska styrkorna flyttat på sig och ersatts av ukrainare försvann motiveringen för dammsabotage.

Dels, och det kanske är mycket viktigare, så är det frågan om Kherson som en fälla. Det har diskuterats på olika fora under hösten. Somliga har tänkt sig att ryssarna skulle släppa in fienden i staden, bara för att slå tillbaka direkt.

Men det kan vara listigare än så: ryssarna släpper in fienden i staden Kherson och dess omland för att neutralisera dem, få dem att bara stå där. Förutsättningen är att kievtrupperna inte kan ta sig över Dniepr och skapa ett brohuvud på ryska sidan, alltså röra sig österut. Men än mer viktigt: de har svårt att flytta sig åt andra håll också. Exempelvis nordöst mot Donbass, där Kievs front verkar vackla och skulle behöva kraftiga förstärkningar. Inte bara manskap, utan en massa tung utrustning, måste förflyttas. Samt alla möjliga andra små och stora prylar som hör till en armé. Till det krävs fungerande järnvägslinjer. Några lämpliga linjer finns, men ryssarna har kapacitet att bomba bort trafik som de inte gillar. Och de har verkligen inte slut på granater, bomber och raketer!

Det dröjde ett tag innan den sista, men kanske bästa, förklaringen kom fram. Stora ukrainska styrkor tycks vara låsta utan att kunna göra något från den låsta positionen. Men det visar bara att man skall inte skall dra väldigt snabba slutsatser om krigsutvecklingen i Ukraina.

EU bråkar med Kina medan USA knycker EU:s industrier

Upplägget är ju känt sedan månader, men det kan vara bra med en enkel sammanfattning. Så här ungefär: västra och centrala Europa är beroende av billig energitillförsel från Ryssland, samt import av billiga produkter från Kina (och att sälja till både Ryssland och Kina). Utan dessa fördelar kommer Europas ekonomi att krisa sönder. Nu har USA lyckas skära av energitillförseln. Återstår att förstöra relationerna mellan Kina och EU och antingen totalkrascha eller ta över EU:s industrier. Det sista är på gång, och märkligt nog finns det ledande européer som är med på det.

Lästips: den här artikeln, EU Gets Tough on China as US Steals European Industry, kan ge mer information.

EU-ledarnas brist på egen kraftfull och oberoende industripolitik kommer att drabba de europeiska folken hårt, om det inte sker en uppryckning i sista stund. Men det är tvivelaktigt.

Politiska notiser

För några dagar sedan kom det här inlägget på SvD:s debattsida:

(SvD:s sida har så att säga förbättrats lite av mig/Björnbrum)

Det är ett par personer från ”Det fackliga idéinstitutet Katalys” som framför denna ödmjuka önskan:

Katalys: Det går inte att sitta still i båten och hoppas på att ett borgerligt sönderfall ska vinna nästa val åt Social­demokraterna. Nu krävs mod och en offensiv reform­politik.

Om vi struntar i artikelns faktiska innehåll och förslag så finns det andra detaljer som borde väcka undran. Varför framförs detta i en borgerlig tidning? Man kan ju tänka sig att en borgerlig politiker som nuvarande S-ledaren bara läser borgarpressen för att hon gillar den, men jag undrar … Detta borde framföras internt inom partiet i första hand. – Varför? – Ja, man kan ju tänka sig att det finns några partimedlemmar kvar (även om väl SAP inte har så mycket mer än omkring 90000 medlemmar numera), och det är faktiskt medlemmarnas rätt och skyldighet att ställa krav på partiledningen om vad som bör göras. Eller är de nöjda med att betala medlemsavgiften och hålla käft, vad än ledningen tar sig för, medan partiet har sjunkit så djupt i dyn att det knappast ens syns längre?

I en annan del av det politiska spektret noteras att Kommunistiska Föreningen, efter den påstått gonzalistiska kuppen nu håller på att göra om sin hemsida. Till skillnad mot SAP finns det uppenbarligen några medlemmar som är engagerade och gör något (vi kanske inte bör bedöma kvalitén på det gjorda ännu). Tidigare hade KF en facklig linje som väl i stort sett byggde på vad KFML/SKP propagerade för på 1970-talet: ”Gör facket till en kamporganisation”. Undrar om den finns kvar under det nya styret. Eller om det är bara den tvivelaktiga linjen om det ”militariserade partiet” som gäller framöver?

Intressanta synpunkter

I en debattartikel i SvD den 18 november framförde en av centerns partiledarkandidater, Elisabeth Thand Ringqvist, några intressanta observationer.

Valet 2022 var ett underkännande av de borgerliga partiernas förmåga att formulera balansen mellan trygghet och frihet. I stället växte partier till höger och vänster som båda ensidigt betonat trygghet och bidrag framför ansvar och entreprenörskap. …

De traditionellt borgerliga partierna samlade i höstens val bara 35 procent av väljarna, en dryg tredjedel, bakom sig. Det är ett faktum som mer eller mindre kommit bort i eftervals­debatten … Vad är det som gör att nästan två av tre väljare valde bort traditionella borgerliga värderingar om personlig frihet, personligt ansvar och företagsamhet?

Vi kan väl bortse från vissa formuleringar här och i stället notera att de mest ivriga marknadsliberalerna har svårt i opinionen. Med drygt en tredjedel av väljarna bakom sig har man svårt att vinna mot den/de partier som har två tredjedelar av väljarna på sin sida. Många väljare kanske inte ser trygghet och frihet som motsatser, utan faktiskt att de är ömsesidigt beroende.

Jag har skrivit om det för tio år sedan på bloggen, att stödet för privatiseringspolitiken inte är särskilt stort bland folket. Däremot är välfärdsstaten uppskattad, och så har det varit trots den långvariga och aggressiva marknadsliberala offensiven. Så uppskattad är välfärdspolitiken att om den så kallade vänstern kunde göra politik av de data som forskare i Umeå och Göteborg tagit fram under årtionden, så skulle den bli oövervinnerlig i val. Men nu gör den inte det. Frågan ”varför?” har ältats under många år. Är det månne så att politikerna på toppnivå, med få undantag åt olika håll, är ungefär samma slätstrukna och korrupta liberalmaffia hela gänget? Finns det inga vanliga partimedlemmar kvar som reagerar? Eller har de tröttnat och lagt av?

Unik staty

Jag läser hos min indiske pensionerade favoritdiplomat Bhadrakumar att en unik staty just invigts i Moskva av Rysslands och Kubas presidenter, nämligen den här:

Varför unik? – Därför att mannen i brons, Kubas historiske ledare Fidel Castro, motsatte sig allt som luktade personkult. Statyer, det egna namnet på platser, på gator etc – det var ett stort No No för Fidel. Det finns ingen staty av honom på Kuba eller någon annan stans. Den här statyn är alltså världsunik.

Men varför skulle det kapitalistiska Ryssland hylla en av Tredje världens största socialistiska ledare? Bhadrakumar är nog inte den förste som pekar på en rysk radikalisering under senare år, där den inåtvända ryska politiken bytts mot en ledande position i världsmajoritetens kamp för oberoende från de gamla kolonialisterna och imperialisterna. Kubas och Rysslands intressen i kampen mot USA sammanfaller, det markeras av bronsmannen Fidel. Och nu åker Kubas president vidare till det åtminstone nominellt socialistiska Kina.

Dessutom har vi ju en situation som enligt Bhadra på ett otäckt sätt påminner om Kubakrisen 1962. Då försökte USA placera ut kärnvapenraketer riktade om Sovjet i Turkiet. Idag kan man skönja ett liknande mönster vad det gäller USA/NATO:s agerande i bland annat Ukraina. 1962 svarade Sovjet med hot om egna kärnvapen på Kuba. USA backade och det blev inga raketer riktade mot centrala Sovjet på baser i Turkiet.

Mina kompletterande funderingar: Idag är USA (NATO behöver knappast diskuteras, den organisationen saknar egen vilja) svagare och osäkrare än i början av 1960-talet. Det kan innebära att USA faktiskt backar innan det händer något verkligt farligt … eller att man desperat försöker utdela ett förstaslag med kärnvapen mot Ryssland. Men i det läget har Ryssland numera tillgångar som nog slår hårdare som hot mot USA än raketbaser på Kuba: undervattensdrönare utrustade med kärnvapen, eventuellt utplacerade omkring USA:s kuster. Svåra eller kanske omöjliga att spåra, och med ohygglig sprängverkan.

En reflexion till, med anknytning till vad jag skrev om gonzaloiterna i gårdagens bloggpost: Fidel Castro fanns tillsammans med Venezuelas Hugo Chávez högt på de sydamerikanska gonzaloiternas hatlista. Kritik går ju an, men det rent djävla hatet fick en ju att undra om de där figurerna bad om USAmerikanska invasioner av Kuba och Venezuela. Och vems ärenden de egentligen gick.

Gonzalister kuppar egen förening?

Nyligen fick jag ett meddelande: ”Ett tips till dig som brukar kommentera den maoistiska rörelsen. Nu rör det på sig…” – Tja, varför inte, tänkte jag. Det kanske kan pigga upp i novembermörkret med en titt på en av våra minsta politiska vänstergrupper! Jag antar för övrigt att de anser sig vara de enda som är riktig vänster, och alla andra – vad de än säger om sig själva – är borgare och höger av sämsta sort. Men vi kommer att se att vissa är finare än andra även inne i förningen!

Nåväl. Studiematerial för den här bloggposten är dels ett dokument från Kommunistiska Föreningen med den pampiga titeln Leve den Andra Svenska Maoistiska Enhetskonferensen!

”Enhet” låter ju trevligt, men det har kommit mothugg från en eller flera personer som inte känner sig eniga. Detta i en artikel på nätet, publicerad i Nya Arbetartidningen och betitlad En gonzalistisk riktning har tagit över Kommunistiska Föreningen. Detta låter som gammal hederlig vänster-polemik, där folk skäller på varandra av hjärtans lust och bombarderar motståndaren med klassikercitat. Men här finns också en del intressanta principfrågor som har direkt inverkan på dagspolitiken.

Att mothugg kommer i Nya Arbetartidningen är knappast förvånande (samma kritik har rests på KF:s hemsida tidigare, men nu syns inget av det längre). Där har det publicerats flera artiklar med direkt kritik mot den politik som följdes av Perus Kommunistiska Parti när det leddes av Gonzalo, pseudonym för Abimael Guzmán. Denne man uppges ha lett det första partiet i världen som kallade sig ‘maoistiskt’, det var omkring 1980. Han omfattades av en närmast religiös personkult, och lyckades leda ett inledningsvis rätt framgångsrikt uppror till totalt nederlag. Hittills har jag uppfattat deras svenska gren som de personer (har väl kallats ”Peru-maoister” eller ”Malmö-maoister”) som publicerar sig i Maoistiskt forum på nätet, men det kanske sker något nytt nu. Peru-maoisternas ofta ganska uppjagade och messianska tonläge förefaller ha spridit sig till Kommunistiska Föreningen. Om det är detta min förslagsställare menar med att ”Nu rör det på sig …” så blir jag något undrande.

Ett exempel på uppjagat språk från Leve … Enhetskonferensen:

Revisionismen hotade föreningens fortsatta existens och överlevnad, dess arbete och dess framtid, vilket krävde uppgörelse. Kampen mellan den röda, proletära, marxist-leninist-maoistiska linjen och den svarta, borgerliga, revisionistiska linjen, finns alltid inbyggd i det kommunistiska partiet, likaså i vår förening. Det är kampen mellan proletariatet och borgerskapet som återspeglas inom partiet.

Inte helt fel, men ändå. Det låter som en frireligiös som hetsar mot hotet från Djefvulen som stryker omkring överallt med sina intriger. Och därmed tappar man en del lärdomar från maoismens store lärare och ledare, vilken råkar vara ordförande Mao. Diskussioner och kamp om rätt politisk linje är en del av varje allvarligt syftande partis inre liv. Kampen stimulerar förhoppningsvis till bättre politik och klarare uppfattning om hur partiet bör agera. Men när det drar iväg mot extrema uteslutningsmekanismer och hårt drabbar personer som råkar ha fel uppfattning vid fel tillfälle utan att mena något illa, då kan man ju med gamle Mao säga att ”om man behandlar kamrater som fiender ställer man sig på fiendens ståndpunkt”. (Förresten, det finns ju fler grupper i samhället som kan dra in sin världsbild i organisationen – ta trasproletariatet, exempelvis!)

Det är självfallet att det borgerliga samhällets tankar också finns i Kommunistiska Föreningen. Marx skrev ju att de härskande tankarna i ett samhälle är den härskande klassens tankar. De påverkar oss alla. Men hur hanteras motsättningarna? Hur hjälper man fram de uppfattningar som omfattas av många i folket, som inte är härskande nu, men som kan bli det? Genom att försöka samtala och ta fram det brukbara och progressiva hos de som inte härskar, eller genom att skrika och slå folk i huvudet?

Efter den något bombastiska inledningen följer argumentation på några punkter. Jag tänker inte citera dem – du får läsa dem själv om du är intresserad – utan bara omnämna dem och tillfoga egna kommentarer.

Legalt politiskt arbete avfärdas. Ett militariserat parti skall byggas ”ett parti byggt som en krigsmaskin, för gripandet av makten genom revolutionärt våld”, och inleda väpnad kamp så fort det går. Det verkar vara snudd på ‘nu’, så där kan man undra hur de tänker. Å ena sidan finns det ett citat från Enver Hoxha som KF-maoisterna kan stödja sig på. 1960 sade Enver ungefär att ‘bourgeoisin låter dig prata [om fredligt legalt arbete], men sedan får du ett fascistiskt slag i huvudet och krossas när du inte har organisation för att möta hotet’. Fast jag undrar om maoisterna gillar Enver? – Och å andra sidan undrar jag om en styrka bestående mest av förorts-kids kommer att ha så stora möjligheter? Jag såg en bild av en sådan liten styrka (utrikes) någon gång, och undrade hur allmänheten skulle kunna se skillnad på poliser, bankrånare/lokalt bus, och revolutionär milis, när alla verkar bestå av snubbar i skidmasker, civila kläder och med automatvapen.

Angående idén om ‘militariserat parti’ undrar jag om det kan finnas element av den latinamerikanska foco-teorin i den? Ungefär att en grupp väpnade militanter slår sig ner någonstans, skapar en revolutionär ‘brännpunkt’ och därifrån sprider sig upproret och dess politik. Vad jag vet har detta aldrig lyckats i Latinamerika trots ett antal försök, och vi vet ju vad som hände med Ché Guevaras projekt i Bolivia.

Revisionisterna i Föreningen. Jag anar också en generationsmotsättning här, fast den döljs i politiska termer. Mycket av kritiken mot Gonzalo-linjen som publicerats tidigare såväl på Kommunistiska Föreningens hemsida samt i Nya Arbetartidningen kommer som jag förstår från en äldre militant som var med redan på KFML/SKP-tiden, alltså från tidigt 1970-tal. Då kan det kanske vara bekvämt för mindre politiskt erfarna yngre personer att dra fram revisionistkortet i stället för sakfrågor. Enligt den länkade artikeln i Nya AT består gruppen av ” … kamrater, som till helt nyligen tillhört revisionistiska och anti-maoistiska organisationer som Ung Vänster och RKU efter något år i föreningen framträder som fullblods-gonzalister. I själva verket fortsätter de bara sin anti-maoistiska politik, men i ny förklädnad.”

Tja, före detta kamrater kanske? Det är i alla fall dessa personer som genom en intern kupp, beskriven i Nya AT, gjort att KF officiellt blivit en gonzalitisk grupp, enligt Nya AT. Då blir ju KF bara ytterligare en av dessa småsekter som kan propagera och klottra, eventuellt fixa något gatuslagsmål, men knappast få något märkbart inflytande på klasskampen. – Eller ur borgerlig synpunkt: några möjliga fiender har oskadliggjorts, ungefär som när sekteristerna i KFML bröt sig ur, skadade organisationen och bildade KFMLr som uppsamlingsplats för politiska brushuvuden på vänsterkanten. Intressant nog tillhör ju RKU efterföljaren till KFMLr, idag KP. KFML/SKP hade ju vettiga åsikter i olika frågor och verkade i en svensk organisationstradition. Ett tag såg det ut som om KF tänkte föra den vidare, exempelvis genom att återuppliva parollen ”gör facket till en kamporganisation”. Men ‘tack vare’ gonzalisternas torpedverksamhet kanske fackpamparna slipper att tampas med arga maoister på arbetsplatserna framöver. Skönt för pamparna i alla fall!

Vad är sanning?” kan man fråga sig. KF-maoisterna har en sanning, nämligen: ”… marxismen-leninismen-maoismen som proletariatets allsmäktiga ideologi, allsmäktig för att den är sann, bevisad i praktiken”. Men är den bevisad i praktiken? Det finns två stora maoistiska partier som kämpar väl och ibland framgångsrikt (i Indien och på Filippinerna), men KF ansluter sig till en annan linje som dessutom kraschade totalt i hemlandet. Det verkar allt lite konstigt. Indiernas och filippinarnas maoism omfattar i alla fall inte Gonzalos linje. Om politiska ‘sanningar’ kan bevisas är oklart, men kanadensaren Moufawad-Paul har i alla fall hävdat att de ryska respektive kinesiska revolutionernas segrar bevisade först marxismens och sedan marxismen-leninismens riktighet. Följer man det tänkandet har MLM, marxismen-leninismen-maoismens sanning ännu inte bevisats.

Slutord: när jag tänker på saken skulle rubriken jag satt till den här bloggposten kunna fungera som rubrik i Grönköpings veckoblad också! Den här affären är väl nästan på den nivån av komik!

Blått blir rött

De här kartorna har synts till i webbflödena de senaste dagarna. Vi ser hur många stater som handlar mer med USA än med Kina, de är blåa. Och så hur många stater som handlar mer med Kina än USA, de är röda.

Och så ser vi förändringen mellan 2000 och 2020, och den är sannerligen slående. Jag läste den här artikeln som (tillsammans med kommentarerna) ger en hel del intressanta upplysningar, bland annat om hur Kina avancerar i Latinamerika. Det där med ”Amerikas bakgård” glider mer och mer in i det förflutna, alltmed fler stater går med i Kinas nya sidenvägar och vill gå med i BRICS.

Och om man vill så kan man också se det stora sammanhanget inom vilket smärre kriser, i stil med Ukraina, utspelar sig. Det blå fältet trycks samman alltmer. Gamle Spengler kan väl titta upp ur graven och muttra något i stil med ”vad var det jag sa, nu kommer västerlandets undergång …”

Lästips: Marx om falsk sympati, och lite om Ukraina (igen)

Det är dåligt med uppdateringar här på bloggen. Får väl skylla på att jag sitter och läser en massa som andra har skrivit på nätet.

Nåväl. Här är två lästips.

Det första tipset kan förefalla märkligt eftersom det kommer från en höger- (eller bör den kallas ‘identitär’?) nätsida vid namn Motpol. Många av artiklarna är inte så intressanta för min del, men så finns det en person som uppges heta Joakim Andersen (vet inte om det är riktiga namnet, det finns dryga tjoget personer i Sverige som har variationer på det namnet) och som skriver en del riktigt bra saker. Han till och med drar in Marx i diskussionerna, och verkar ha läst en del verk av Marx som dagens marxister inte ens vet existerar. Och vet de så kanske de inte vill erkänna det.

Till saken! Andersens artikel i Motpol hittar man här. Den artikel från 1853 av Marx som Andersen i Motpol diskuterar finns i sin helhet här (den skrevs ursprungligen för en tidning i New York). Den handlar om en tendens som märks även i våra tider: förtryckare här hemma kan vara väldigt känsliga vad det gäller vanligt folks lidanden … om det är folk som bor långt bort i världen. Det blir till en etisk fråga: varför skall en person som av vinstskäl jagat bort tiotusentals människor från de skotska markerna där de bor tycka synd om negerslavar i Amerika? – Fundera på det!

Och så andra lästipset. En gammal CIA-gubbe vid namn Johnson bloggar och har en del intressanta uppslag. Som i det här, som börjar med en fråga om Sovjet kunnat slå Tyskland under andra världskriget om dagens sociala medier funnits då. Det är givetvis en fråga att ställa om man jämför med dagens hysteriska vrål från dessa ‘sociala media’, där upprörda fåtöljgeneraler skriker åt Putin och Sjojgu att de ‘måste’ göra det eller det för att vinna kriget, och smärre reträtter utan större militär betydelse förvandlas till Jordens undergång. Sådana finns också i Ryssland. Eller kanske till och med särskilt i Ryssland, vilket låter märkligt med tanke på att landet uppges vara en diktatur. – Johnson är dock inte uppjagad, och han tillhör den lilla grupp av mer eller mindre kompetenta bloggare som hävdar att Ryssland vinner. Och Kreml tror nog fortfarande att ett rejält bombardemang slår hårdare än en twitterstorm!

Tack, sir Väs …

… du har ju, som det heter, ”satt Sverige på kartan”!

Världen blickar mot oss, och mot sir Väs. All publicitet (nästan) är god publicitet!

Notera att det i twittret ovan korrekt anges att den kungliga kobran själv återvände till sitt gemak, och inte ”blev infångad”, som okunniga människor har påstått.