Från SvD:s morgonutskick:
I dag är det valborgsmässoafton. Det traditionsenliga firandet bland studenter drog dock i gång redan på fredagen. Under skvalborgsnatten i Uppsala var polisens fylleceller fulla. Lördagens kvalborgsfirande blev dock desto lugnare.
Ja ja, kan man inte göra något vettigt kan man väl supa skallen av sig, tycker väl en del.
Inte så stor. Man undrar var vänsterpartister och oppositionella socialdemokrater höll hus?
”En gnista kan tända en präriebrand” hävdade gamle ordföranden Mao 1930 (alltså redan innan han hunnit bli ordförande).
I slutet av 1969 hävdade revolutionärer i Sverige (tror det rörde sig om sådana som Nils Holmberg) att en ganska liten strejk bland hamnarbetare i Göteborg var förebud om något större. Socialdemokratin hade via Gunnar Sträng meddelat att arbetarna inte var skäggiga bråkmakare – några senare kom svaret på det med den stora strejken i malmfälten. Åtminstone en gruvarbetare minns jag var bråkig och hade skägg.
Alltså: en liten orsak kan få en stor verkan. Detta kommenteras nu även i SvD, där Torbjörn Nilsson skriver en helsida under rubriken En liten vild tågstrejk är blott en föraning. Undrar om han studerat den dialektiskt-materialistiska filosofin, särskilt när det handlar om små kvantitativa förändringar som så småningom leder till en radikal kvalitativ smäll. Hur som helst, han pekar på att strejkfrekvensen varit väldigt låg i Sverige de senaste åren, samtidigt som grunden för missnöje bara växer. Han frågar:
Vilken politisk entreprenör tar tillfället i akt att utnyttja missnöjet för sina egna syften?
Min gissning är att det åtminstone inte är SD, med tanke på hur snabbt och omfattande Åkessongänget låtit sig korrumperas in i borgerligheten. För att SD skulle omfatta vilt strejkande arbetare låter numera väldigt otroligt. Men samma sak gäller det socialdemokratiska partiet och facket.
Vilda strejker, som i Kiruna 1969 eller på Stockholms pendeltåg i veckan, har partiet aldrig gillat. Att Maria Arkeby, biträdande chef på det som nu blivit tankesmedjan Tiden, ifrågasätter lokförarna är inte förvånande.
Men argumentationen är intressant.
”Vi kan inte ha en ordning där folk går ut i vild strejk när förhandlingskapitalet är fredsplikt”, twittrade Arkeby.
Det lät logiskt och stringent. Folk kan inte lägga ner arbetet under löpande avtal, det sänker värdet på det löfte om arbetsfred som man säljer vid varje avtalsförhandling.
Fast lika logiskt är det att vända på saken.
Vilket förhandlingskapital får arbetstagarna om de aldrig tar konflikt?
Bra fråga. Risken som Torbjörn N pekar på är att det byggs upp en kritisk massa av frustration. Folk kommer att bli allt argare när de inte kommer att ha råd på samma sätt som under de senaste åren, de kommer att ha mindre pengar, till och med så man inte kan köpa mat. (Men mest liv lär det bli på den talföra så kallade medelklassen, alltså bättre betalda knegare som får dra in på diverse inte helt nödvändiga utgifter.)
Alltså:
… stigande räntor, hög inflation, en sparsam finanspolitik och en avtalsrörelse som liknöjt levererar reallönesänkningar, det låter i mina öron som en giftig cocktail.
Läget framöver ser besvärligt ut:
När de här avtalen löper ut om två år kommer trycket på kompensation från löntagare vara högt. Vid samma tidpunkt ska en borgerlig regering som inte lyckats tillfredsställa medlemsbasens krav på skattesänkningar leverera en expansiv budget. Och regeringsunderlagets största parti – missnöjespartiet – ska förbereda sig för val.
Politikerna driver nu en inflationsbekämpning som kan leda till en missnöjeskris senare, men att bekämpa just lönehöjningar kanske inte är smartaste sättet:
Inflationens drivkrafter är inte så simpla. Europeiska centralbanken för nu resonemang om att det är företagens höga vinster snarare än arbetstagarnas löner som bär skulden. Att pengarullningen under pandemin slutade i redan välfyllda fickor, som passade på att höja sina priser när kriget kom. Ytterkanter till såväl höger som vänster kan finna argument här.
Nå, som jag skrev tidigare är det mindre troligt att högerkanten går in och driver klasskamp på de arbetandes sidor. Och vänstern är ju så ynkligt svag, snudd på obefintlig. Och om något LO-förbund ändå skulle blåsa till kamp så kanske det går så här:
Kommunalstrejken 2003, minns du den? Vårdbiträden och undersköterskor och barnskötare som la ner arbetet. De hade kanske folkets sympatier, men saknade stöd från LO, de tog strid mot själva systemet, och tvingades ge upp utan löneökningar.
Det är senast det var en stor strejk i Sverige.
Och den slutade i fiasko.
Vilken känsla av egenmakt gav det? Vilka möjligheter att förändra sin tillvaro till det bättre upplever människor nu?
Jo, lite minns jag. Gick förbi en förskola och hojtade något uppmuntrande till damerna som stod strejkvakt. Men facket svek alltså.
För säkerhets skull har Torbjörn N:s artikel den här redaktionella etiketten:
Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Tja, det vore ju hemskt om folk skulle få ‘idéer”.
Följande märkliga information fanns i ett nyhets-mejl från SvD i morse:
| Växter låter när de plågas |
| Växter lider inte i tystnad – utan ger ifrån sig klickande ljud som vi människor inte kan uppfatta. Det menar forskare från Israel som spelat in läten från plantor som de skurit i, eller utsatt för torka. Det visade sig att välmående plantor gav ifrån sig något enstaka läte per timme i genomsnitt. Men hos plantor som mådde dåligt handlade det om runt 35 läten per timme. |
Ja, vad kan man säga om detta? – Vi plågar djuren för att få mat, vi plågar växterna av samma orsak, kan vi möjligen leva av luft allena för att vara snälla mot våra medvarelser från flora och fauna?
Här är inledningen till en artikel i dagens SvD:
Vi har fått allt mer pengar i plånboken sedan 50-talet och fler utbildar sig till det de vill. Ändå mår vi inte bättre. Handlar vår strävan om att vi inte klarar att se oss som medelmåttor?
På engelska kallas det koinophobia, rädslan för att vara en medelmåtta, att leva ett genomsnittligt liv
Ja, det låter ju lite trist. I artikeln pekas på de kampanjer av typ ”Satsa på dig själv” som drevs från slutet av 1970-talet av Svenska Arbetsgivarföreningen SAF.
Att det här var massutbildningens gyllene tider påpekas också, mängder av ungdomar från arbetarbakgrund började ta högre examina och måste slåss för en plats på arbetsmarknaden. Nu gällde det att individens egen kamp skulle sättas i centrum. Det gällde, enligt artikeln, att vara bättre än de andra, därav koinofobin, rädslan att inte vara bättre. Och därför ökar missnöjet , trots att så många får det bättre materiellt sett.
Sedan får några forskare säga vad de tycker om saken. En tar ett helt annat grepp på frågan. Han säger inte rent ut ‘kapitalism’, men det är detta det handlar om. Ordet över till Tom Currant, forskare i socialpsykologi vid London School of Economics:
– Vi är inte nöjda för att vi inte får vara nöjda. Om vi vore det så skulle vi inte konsumera, vi skulle inte jobba. Och det ekonomiska systemet skulle bryta samman, säger Tom Currant. Ingen vill vara en medelmåtta helt enkelt.
– Average – det har blivit ett smutsigt ord. Ingen vill vara genomsnittlig, även om de flesta av oss rent statistiskt är det.
Men det handlar inte om biologi, anser Currant. Inte om att de starkaste överlever.
– Det där är ett av Darwins största missförstånd. Vi lever i dag tack vare att våra förfäder hittade sätt att överleva, och det gjorde de genom att samarbeta. Det ligger inte i människans natur att konstant pressa sig hårdare för att få mer pengar, eller högre status. Det hela hänger i stället, anser Tom Currant, ihop med marknadsekonomin och länders krav på ständig tillväxt.
– I dag har vi till stor del en tjänstebaserad och konsumtionsdriven ekonomi. Och när tillväxten saktar ner måste vi hitta sätt att få den att fortsätta växa. Med reklam och marknadsföring skapas behov vi egentligen inte har, resonerar han. Resultatet blir att vi fortsätter att konsumera fast vi inte behöver. Parallellt har osäkerheten på arbetsmarknaden ökat, påpekar han.
Med några få ord får Mr. Currant väldigt mycket sagt om hur systemet fungerar i stora drag. Om inte massorna ställer upp och konsumerar (och ”satsar på sig själva”) packar systemet ihop. Och då faller överklassen ohjälpligt. Så propagandan måste skruvas upp mer, och hjälper inte det så kanske kraftigare tvångsmetoder får tillgripas.
Har en känsla av att jag skrivit på bloggen för länge sedan om det ökande missnöjet. Folk var mer nöjda under ‘rekordåren’ efter andra världskriget, och det är väl inte så konstigt. Landet verkade ju gå framåt, och gjorde verkligen det, även om de flesta hade en levnadsstandard som inte kan jämföras med hur det är idag. Men: framsteg skapar optimism, systemet ‘levererar’ som det heter på nusvenska. Går det trögare med leveranserna, även om det är från en hög nivå, är det lätt att bli missnöjd. – Lägg till lite mer ekonomisk och sociologisk analys, inklusive klasskamp, så blir undersökningen mer komplett.
Ett utdrag från en bloggkommentar av vår favorit-veteran-indiske diplomat Bhadrakumar:
Finland’s NATO membership would extend NATO’s frontline with Russia by 1,300 kilometers (length of border Finland shares with Russia), which will put more pressure on Russia’s northwestern regions. Don’t be surprised if NATO missiles are deployed to Finland at some point, leaving Russia no option but to deploy its nuclear weapons close to the Baltic region and Scandinavia.
Suffice to say, the military confrontation between NATO and Russia is set to deteriorate further and the possibility of a nuclear conflict is on the rise. It is hard to see Russia failing to preserve its second strike capability at any cost or prevent the US from gaining nuclear superiority, and maintain the global strategic balance.
Det verkar ju inte så positivt. Undrar vad som händer med Finland och Estland om de länderna ställer upp på något NATO-projekt att stänga Finska viken för rysk sjöfart? Från Estland har det väl redan kommit signaler åt det hållet, vad det gäller att störa ryska fartyg. Kanske kan det ingå i ett större projekt att blockera Kaliningrad, och man kan bara be en bön om att Sverige inte blandar sig i det. Om det nu hjälper. I stället för NATO-avtal har ju Sverige som (en antagen) ersättning en jäkla massa separatavtal i militära frågor med alla stater som kan bli inblandade på NATO-sidan i en kris i Finska viken och Östersjön. Det känns inte bra.
Björnbrum 