Månad: juni 2023

Kommer ni ihåg Prigozjin ännu?

Ja, affären med killen som påstås ha försökt en kupp mot Moskva med hjälp av ”sina” legosoldater i Wagnergruppen? Den sjunker redan bort i nyhetsflödet när diverse ”rysslandskännare/rysslandsexperter” och kommentatorer i största allmänhet knappt längre orkar med att koka soppa på denna rostiga spik.

Många olika tankar om orsak och verkan har luftats. För några dagar sedan skrev jag själv en kommentar på bloggen Global Politics:

Det är för många lösa trådar för att ge en bra förklaring av den här historien. Här är en:

Alexander Mercouris uppger sig ha trovärdig information att Wagnergruppen ursprungligen grundades av ett par ryska underrättelsetjänster, och att ”Prigge” senare togs in som någon sorts galjonsfigur för en i övrigt rätt anonym firma. Är det då troligt att Wagners ansikte utåt skulle kunna ha förberett myteri utan att information gick vidare till ryska regeringen? Hade de verkliga ledarna order om att inget göra? Varför ingrep inte regeringen för att stoppa myteriförsöket innan det inleddes? Även om Putins regering tycks ha skött det hela elegant så gör ju det hela ett något egendomligt intryck. Vill man bli av med legosoldater borde det finnas mindre uppseendeväckande metoder än ett tveksamt myteri för att bli av med dem.

Efter det har det ändå blivit lite klarare med en del detaljer. Videon ovan är från 28/6 och inleds med ett nytt resonemang av Mercouris om Prigozjin. (Mercouris verkar för övrigt rätt trött på denna fars och vill prata om viktigare saker.) Wagnergruppen skapades av folk från två underrättelseorganisationer i Ryssland, varav den ena är GRU och den andra så hemlig så att den inte får nämnas. Detta var innan Prigge kom med i bilden. Nu får vi veta att Wagner har finansierats helt från ryska försvarsdepartementet. Med Prigge som galjonsfigur kom inga privata pengar in i gruppen, men denne företagsamme före detta fängelsekund har kunnat tjäna grova pengar på att leverera mat (cateringtjänst) till krigsmakten. Nu har han visst förlorat kontraktet .. .

Vad är det viktiga här? Vi kan lägga till den viktiga upplysningen om att inga befäl i Wagner (jo, möjligen en gubbe) anslöt sig till kuppförsöket. Stödet fanns bland delar av det förmodligen rätt oinformerade fotfolket (alltså soldater som inte hade klart för sig vem som verkligen var chef för Wagner). Även om en del soldater verkligen uppskattade Prigge kan man väl misstänka att de befäl som skickats till Wagner hade klart för sig vem som betalade deras lön.

Jag tycker detta förstärker misstanken om att kuppen inte var något okänt för ledningen i Moskva, och detta långt innan den utlöstes. I stort sett hela ledningen, från högsta nivån och ner till befälen ute i fält, bör ha haft skäl att rapportera uppåt. Visste Wagners ledning om kupplanerna så bör regeringen och försvarsdepartementet också ha varit informerade. Frågan är då varför den inte stoppades i förtid. Prigge kunde väl ha råkat ramla ut från toppen på en skyskrapa, drabbats av novitjok i aftongroggen, eller någon annan helt naturlig dödsorsak. Eller snabbt landsförvisats som lokalansvarig i Burkina Faso. Eller avlivats i efterhand som tack för att några ryska flygare dödades av Wagnermän. – Men icke. Kanske man kan se det här som en ny bekräftelse på Putins judokonster. Fienden kommer rusande, Putin gör en liten förflyttning och låter angriparen falla nästan som av sig själv.

Dessutom antar jag att den ryska ledningen har förmågan att tänka flera tankar samtidigt, och vrida till problem så de förvandlas till tillgångar. Prigge är oskadliggjord i Vitryssland, han får med sig den opålitliga (ur Moskvas synvinkel) delen av Wagner, resten integreras i ryska krigsmakten eller åker hem, Wagnerfolket i Vitryssland kan användas som extra kampresurser i norra Ukraina eller om polackerna börjar bråka, en del kanske kan skeppas över till Afrika för att slåss mot jihadister, Putins popularitet åker upp från 80% till 90%, och så vidare … Den dåliga pressen i NATO-medierna kan Moskva strunta i. Resten av världen gör väl i stor utsträckning det också.

Grattis på hundraårsdagen!

Just det, idag firar Stockholms stadshus hundraårsdagen av invigningen 1923. Ännu är det en pampig byggnad, trots att annan mindre rolig men mer förväxt arkitektur har tillåtits inkräkta på området. Så, ett fyrfaldigt leve för Mälardrottningen!

Här är för övrigt en av mina bilder från 1970-talet, föreställande uppställning för gruppbild vid Stadshuset. En grupp turister (kan ha varit japaner) har ställt upp sig framför en av skulpturerna framme vid kajen mot Riddarfjärden. Det måste ha varit en disig dag: man ser bara Söder som en grå strimma i bakgrunden.

Liberalism -> fascism?

Har inte jag skrivit tidigare om hur liberalism kan övergå till fascism? Det var en tanke som jag först betvivlade, men för några år sedan gick det upp en talgdank även för mig.

Angående ryska förluster i Ukraina

Hur stora förlusterna är vet vi inte. Men här är en länk till BBC som möjligen kan ge rimliga siffror.

Man får anta att det döljs/ljugs om förluster på båda sidor, men Kievregimen verkar som jag ser det vara mer inställd på dölja/ljuga både om egna och motståndarens förluster. Detsamma gäller givetvis de media i Väst som skriver av kommunikéerna från Kiev.

Därmed får man en situation där media måste mixtra lite grann med rubriker och annat, som här från TT och SvD 19/3 2023:

Stora förluster för båda sidor i Ukraina

TT-AP

Ryssland och Ukraina lider båda stora förluster i de intensiva strider som rasar i kriget just nu. Den bedömningen gör det brittiska försvarsdepartementet i sin senaste snabbanalys av utvecklingen på marken.

Striderna är särskilt intensiva i länen Zaporizjzja och västra Donetsk samt kring staden Bachmut. De ryska förlusterna bedöms vara de högsta sedan kulmen på striderna kring Bachmut i mars.

Att det är förluster på båda sidor kan man ju räkna med, men såväl antalsuppgifter som relationerna mellan de två sidorna är intressant. Exempelvis om ena sidan förlorar hundratals man per dag, medan den andra förlorar något tiotal soldater. Möjligen kan denna ”snabbanalys” antyda att Kievs förluster är jättestora, och det måste man dölja genom att skriva att ryska armén har minsann också (några stycken per dag) döda.

Sedan, om man skall vara petig, så pågår knappast några strider ”kring staden Bachmut”. ”Väster om” torde vara mer korrekt.

Hjärtligt handslag?

Wang Yi tvingas alltså å yrkets vägnar att skaka hand med en barbar från bortre utlandet som envisas med att blanda sig i Asiens inre angelägenheter. Man kan väl säga att den så kallade personkemin mellan dessa herrar inte verkar vara så god. Kanske Wang Yi undrar om det är dags att kila iväg och tvätta händerna efter detta handslag. Man vet ju aldrig vilken ohyra de där barbarerna drar med sig!

PS. En rolig rubrik + inledning till artikel, upphittad på Naked Capitalism:

Blinken-Qin Talks in Beijing: US and China Agree to Keep Talking Past Each Other

The press in both the US and China seem to be doing their best in applying porcine maquillage to the meeting between Anthony Blinken and China’s foreign minister Qin Gang yesterday. The session ran to seven and a half hours, longer than planned, which is seen as a good sign since neither party emerged with visible bruises.

Xiplomatin jobbar för Palestina

Läget för palestinierna har sett hopplöst ut i många år, och värre har det blivit. Men kanske en lösning är på väg enligt den här artikeln. Palestiniernas president Abbas (borde inte han egentligen ha avgått för väldigt länge sedan?) är i Kina och har mött Xi Jinping, och kineserna har en del godbitar att erbjuda. Frågan är vad de israeliska extremisterna och deras uppbackare i USA tycker om denna allt starkare ‘Xiplomati’?

Bland annat erbjöds medlemskap i Shanghai Cooperation Organization, SCO. Översta kartan nedan visar det aktuella antalet intressenter i SCO. Mörkt gröna är medlemmar, ljusgröna är observatörer och gula dialogpartners. Detta var läget efter senaste toppmötet i Samarkand, och nu finns det alltså tankar om att Palestina skall komma med i gänget. Som jämförelse har jag lagt in kartan från 2015, och man ser att tungviktarna Saudiarabien och Egypten kommit med sedan dess, samt nästan alla småstaterna på västra sidan av Persiska viken. Notera att Iran numera är fullvärdig medlem. Israel har ansökt om observatörsstatus, så från den sidan borde man inte klaga om Palestina kommer med (såvida man nu inte helt har avskrivit den tvåstatslösning som Israel aldrig ärligt ställt upp för).

SCO idag

SCO 2015

Här följer en lista över punkter som kineserna vill genomföra. Frågan om Jerusalem som huvudstad i en palestinsk självständig och helt suverän stat torde vara svårsmält för de israeliska extremister. Samma sak om Israel tvingas evakuera platser som ockuperats sedan 1967 och som dessutom fyllts med ‘nybyggare’.

The Egyptian “Evening News” reported on Beijing’s commitments to Palestine as announced in a joint statement after the meeting between Abbas and Xi.

1. China expressed its unfaltering backing for the establishment of an independent and fully sovereign state of Palestine on the basis of 1967 borders, with East Jerusalem as its capital.

2. Beijing also supported the historical understandings that constitute the “status quo” agreements about the holy places of Jerusalem.

3. China supports the full membership of Palestine in the United Nations. (At the moment it is a non-state observer, in the same category as the Vatican.)

4. China wants to see the achievement of Palestinian internal unity (i.e. ending the faction-fighting between Hamas and the PLO).

5. China supports a two-state solution through peace negotiations with Israel on the basis of “land for peace” and UN Security Council resolutions.

Men kanske bland annat pengar kan tala. Kina handlar för bara 158 miljoner dollar årligen med Palestina , men handeln med Israel uppgår till 21 miljarder dollar. Dessutom tror jag det finns stora kinesiska investeringar i Israel, och att åtminstone en del israeler skulle vilja hänga på sidenvägsprojektet som väl nu förväntas få en gren via Syrien.

Men i grunden kan det vara så att kineser inte är en invasiv art i västra Asien, och att de därför skulle kunna uppträda (till skillnad mot USA och dess underhuggare) som en ”honest broker”, en hederlig och principfast medlare, mellan Israel och Palestina. En annan sak är att Israel inte riktigt kan lita på att USA kommer med stöd i alla väder längre, och att Saudi ser alltmer österut i stället för att gå ihop med Israel i någon sorts USA-dikterad överenskommelse. Åt vilket håll skall Israel då vända sig för att säkra någon sorts överlevnad?

Kina lyckades fixa avspänning mellan Saudi och Iran, vilket får ses som ett diplomatiskt kraftprov. Kan Kinas ‘Xiplomati’ leda till något liknande? Och hur mycket våld kommer vi att bevittna innan det eventuellt blir ett riktigt fredsavtal?

När Världen börjar höras av … vad blir slutsatsen?

Tre sydamerikanska presidenter.

Jag uppmärksammade ett par SvD-artiklar (eller rättare: en artikel och en opinionsyttring) som publicerades i början av juni. De tyder på att ett fenomen som läsare av media utanför huvudströmmen observerat länge nu faktiskt börjas noteras även i gammelmedia. En stor del av staterna på denna planet är mer eller mindre öppet sympatiskt inställda till Ryssland – men inte till Rysslands fiender. Somliga kan faktiskt se Rysslands ‘Speciella militära operation’ i Ukraina som en viktig del i upproret mot den globala hackordning där USA och dess vasaller varit överordnade. En del stater vill sluta använda USA-dollar i sitt handelsutbyte, de ansluter sig till internationella grupperingar som utmanar USA:s hegemoni – de vill helt enkelt bli självständiga på riktigt, utan pekpinnar, påtryckningar, hot och sanktioner från stofilerna i Washington eller deras underhuggare i Europa.

Nu börjar man i väst mer öppet konstatera fakta i den här rörelsen, men frågan är vilka slutsatser som dras av dessa fakta. Några exempel:

Det här är SvD den 1/6 2023. En ‘rysslandsexpert’ vid namn Fiona Hill intervjuas. Engelska, men med USA-medborgarskap och höga politiska poster därborta. På en säkerhetskonferens 2023 i Estland talar hon om Ukraina (bör vara den här föreläsningen):

Publiken har fått höra att resultatet av det ryska anfallet utanför västvärlden inte blivit att Ryssland ses som skyldigt. I stället ses det som ”ännu ett europeiskt krig” där båda sidor bär skuld och där det riktas en stor ilska mot USA.

Hon talar till och med om en ”revolt mot USA” i det som ofta kallas det globala syd.

– Det finns en stark känsla utanför västvärlden att kriget i Ukraina inte är som USA och Europa framställer det. Att det inte handlar om värderingar eller om autokrati mot demokrati. Så fort Ukraina nämns börjar det i stället talas om Irak och hur illa USA betedde sig där.

– Det här är otroligt skadligt för Ukraina, som sammankopplas med USA och ses som medskyldig på grund av det amerikanska militärstödet, säger Fiona Hill.

Hur i Herrans namn är det möjligt att inte sammankoppla Ukraina med USA? Det är ju USA som drar i tömmarna, direkt eller via NATO och i synnerhet Storbritannien! Som när ett möjligt avtal mellan Ryssland och Ukraina saboterades via Boris Johnsons inhopp i mars 2022. Det fanns ju en mängd icke-europeiska studenter i Ukraina när striderna började. De fick inte samma preferensbehandling som vita ukrainare när det gällde att fly landet, vilket torde ha uppmärksammats i Afrika bland annat.- Vidare:

Enligt henne har många europeiska diplomater och tjänstemän chockats när de talat med motparter i länder som Saudiarabien, Sydafrika eller Brasilien, och de inte fått medhåll i synen att det är Rysslands krig. [Har dessa diplomater och tjänstemän, som väl borde vara välorienterade i världspolitiken, bott under en sten de senaste åren eftersom de inte kände till de här åsikterna? Eller har de helt enkelt inte läst alternativmedia där saken har beskrivits länge? Björnbrums anmärkning.]

Hon förklarar att förutom USA:s beteende efter 11 september 2001 och kriget i Irak så grundar sig ilskan i att amerikanerna bara upplevs engagera sig i omvärlden när det passar dem. Något hon ofta hör på tankesmedjan Brookings där hon numera arbetar.

– När vi möter kollegor från övriga världen frågar de var USA är när saker går fel i deras länder? Varför bryr vi oss inte om deras problem, varför har de fortfarande inte tillgång till covidvaccin och varför blundade vi exempelvis när Saudiarabien anföll Jemen?

– De här länderna tar tillfället i akt att ta upp vad de är arga för, nu när västvärlden lyssnar, säger Fiona Hill. [Västvärlden börjar lyssna svagt, men ännu är det en bit kvar till full uppmärksamhet. Björnbrums anmärkning.]

Hon menar att världen håller på att förändras i grunden eftersom många länder inte längre tänker bli tillsagda vad de ska göra utan vill vara med och bestämma.

– I USA ser man sig fortfarande som ”ledare av den fria världen”. Det är absurt, vilken fri värld? 6,5 miljarder människor är inte del av västvärlden. Men Washington är alldeles för upptaget av inrikespolitik för att engagera sig, även om vissa noterar vad som händer.

Ja, här kommer en insikt: länder vill bestämma själva, inte bli bestämda av någon annan. Här står ”The West” mot ”The Rest”!

Sedan kommer några ganska vaga idéer om vad som kan göras, men hur hållbara är de? Som det ser ut nu håller ju BRICS och andra själva på att flytta maktbalansen i världen, utan reformer av FN eller andra internationella organ som kontrolleras av USA och som kanske bör krossas snarare än reformeras.

Här är ett annat exempel, mer av typen ‘sur uppstötning’, i SvD den 4/6 2023:

Sergej Lavrov från Ryssland verkar ha det trevligt med Sydafrikas utrikesminister, som förmodligen tycker det är trevligt med någon som trycker till sydafrikanernas gamla fiender i Europa och Amerika.

”Nymornat” kan ju tolkas som ‘återuppväckt’ , att en del stater varit sovande ett tag, men nu vaknar och upptäcker vem och vad de tycker riktigt illa om. Och det kanske är så. Det var någon som sa ungefär att ”när kineserna har varit här ger de oss en ny flygplats, när amerikanerna är här ger de oss en föreläsning”. Jag tror inte framgick vad föreläsningen handlade om, men möjligen var det plundring och låneslaveri, dolt bakom en snygg fasad av mänskliga rättigheter.

Till sist en snabb blick på en artikel i Washington Post som berör samma ämne. Hittade den via twittret som jag kopierade in överst. Artikeln, av Fareed Zakaria, är kanske mest intressant för att den förmodligen har en större läsekrets än exempelvis SvD. Turkiet, Brasilien, Sydafrika och Indien räknas upp som stater som i varierande grad tar sig ton mot USA och inte vill delta i kampen mot Ryssland och Kina.

Countries want independence, nations want liberation, people want revolution! Det sade man från kinesiskt håll en gång i tiden. Åtminstone det första torde de fortfarande hålla med om, och vara ledande i kampen för. Det ser ut som om Ryssland och Kina har lyckats förverkliga en idé som kom fram i Kina under Maos tid: ”Förena de många för att besegra de få”. Det är mycket olika stater som är i opposition till det rådande världssystemet och vill förändra det, men om de ser till de gemensamma intressena och avslöjar splittringsförsök har de god chans att lyckas. USA kan lyckas med ‘regimförändring’ i enstaka stater, men inte om man har hela kontinenter emot sig.

Ämnet är naturligtvis av högsta intresse för kineserna. Som avslutning: en artikel på Xinhua som hakar på bland annat vad Washington Post skrev. För att inte skrämma USA håller man med Zakaria om att det inte är USA som blir svagare, utan det är de andra som blir starkare. Men det är nog den förändringen som ändå skrämmer på sina håll, i USA och bland det mindre antal stater som fortfarande hänger USA i rockskörten.

”The West” är en skakig samling som måste lära sig att förhålla sig på ett vettigt sätt till ”The Rest” (är det sant att Frankrike är ute efter medlemskap i BRICS!?). Detta tror jag är huvudfrågan. De femhundra åren av världsherravälde av några länder omkring norra Atlanten är över. För de gamla härskarna kanske det känns som om barbarerna står och bankar på dörren. Att det fortfarande går att anklaga andra för brutalitet när de inte gör värre saker än vad de själva gjort tidigare. Att det går att förakta miljarderna därute. För andra är det frihetens vindar som börjar blåsa, blåsa in respekt och människovärde. Eller att lokala eliter vill exploatera sina länder utan att skicka bytet vidare till de gamla imperiemakterna. (Fast då bör de tänka på risken att people want revolution.)

Att det kommer fram artiklar av den sort jag hänvisat till ovan visar att lärprocessen om en ny värld har börjat, men det kommer att ta tid och kräva offer innan lärdomarna verkligen sjunker in, skapar slutsatser och blir vettig politik. Vi är inte där ännu, men utvecklingen drar åt det hållet och på sina håll går det fort. Om nu inte ett storkrig omkring Taiwan kommer emellan. Eller det kanske gör att det går ännu fortare med imperiemaktens fall.

Lite lördagsspekulationer om kampen i Ukraina

Här har vi Alexander Mercouris som ofta har mycket intressant att berätta. Det gör han en timme ungefär varenda kväll, så jag undrar hur han orkar (han har ju andra engagemang också). Hur som helst, i går kväll visslade en uppgift förbi i förbigående: en av de stridsfordon som Sverige skickat till Kievgängets styrkor har förstörts i deras pågående offensiv. (Glömde notera vilken tid detta skedde.) Undrar om det blir fler?

Ett förstört pansarfordon från Sverige är givetvis inte en lika stor nyhet som att några tyska super-duper-stridsvagnar Leopard 2 har slagits ut, men något att begrunda ändå. Somliga vill ju skicka det mesta vi har av militära resurser till Kiev, men är det verkligen läge för det?

Alexander M gjorde några mer grundläggande iakttagelser. Dels att försöken till offensiv inte ens nått fram till de ryska befästningslinjer som skulle genomträngas och orsaka rysk panik och kollaps. Ukrainarna verkar mest röra sig i den ”grå zonen” där det inte finns några ryska trupper, men där det ryska artilleriet kan skjuta mycket dödligt och effektivt. Att ryssarna i stort sett har luftherravälde medan Kievs luftvärn inte har mycket att sätta emot det ryska flyget, och att ryssarna som vanligt har ett övermäktigt artilleri, gör att infanteri- och pansarangrepp över öppna fält har väldigt dåliga utsikter att lyckas.

Dels kvalitén på de ryska styrkor som bemannar befästningarna och som ligger i reserv bakom dem. Under en stor del av den speciella militära operationen har förband av lägre eller mer begränsad förmåga spelat en stor roll i striderna. Tänk på miliserna från Donetsk och Lugansk, smärre grupper av marinsoldater och fallskärmsjägare, eller Wagnergruppen. (Tjetjenerna nämndes inte nu, men jag uppfattar dem som rätt kvalificerade.) I och med mobilisering och extra träning av de inkallade reservisterna kommer nu Kievs offensivförsök att springa rätt in i en vägg bestående av den ryska federationens väpnade styrkor.

Det har ju på sina håll varit väldigt uppskruvade förväntningar på vad denna offensiv skulle kunna uppnå. Nu vågar somliga förespråkare inte ens kalla den för ‘offensiv’, för om man gör det och misslyckas grovt så kan det tolkas som att hela idén med krig mot Ryssland är fel. Och det kan leda till flera tråkigheter: utlandets vilja att hjälpa regimen i Kiev kan minska radikalt, och regimen som sådan kan krascha. Ledande företrädare för Ryssland har redan uttryckt sig i termer av ‘the state formerly known as Ukraine’ (inget exakt citat, men ungefär vad de menar). Ukraina förvandlas till ett område runt Kiev, och resten av landet delas upp av grannarna. Detta skrev före presidenten och premiärministern Medvedjev om redan förra året på nätet, inklusive en karta på hur styckningen skulle kunna ske.

Man skulle ju kunna ta ett par rader från Bellman för att beskriva detta:

Ukraina är straffat
Dess öde utmätt

Fast på Bellmans tid var det ju Polen och dess öde att styckas av grannarna som beskrevs och omdebatterades. Det framgår av Bellmans visa att en del folk här i Sverige tyckte att Polen fick vad det förtjänade.

Nåväl, en fråga att fundera på är denna: vad gör ryssarna om Kievs offensiv misslyckas?

En annan fråga att fundera på är denna: kommer enskilda NATO-stater att skicka in större förband för att stötta en vacklande kievarmé? (Mindre grupper av NATO-folk finns givetvis på plats.)

Och det leder väl till frågan om ryssarna kommer att nöja sig med att ännu ett tag göra mest små framryckningar, men i stället fortsätta att mala sönder motståndarens styrkor varje gång de försöker anfalla. Eller om det plötsligt kommer en rysk storoffensiv som syftar till att definitivt krossa Kievs förmåga att fortsätta striderna och skrämma bort eventuella hjälpare från NATO? Det måste ju närma sig en punkt där Kiev knappast kan få fram några nya trupper, och de som man ändå får tag på inte är särskilt militärt dugliga. Tillgången på dugliga befäl måste ha reducerats kraftigt, och utan bra truppbefäl fungerar inte armén.

Om nu utvecklingen går så att det är omöjligt att längre säga att ”kriget går dåligt för Ryssland”, kommer då exempelvis Polen våga att sända in trupper i Ukraina? – Möjligen för att ockupera tidigare polska områden i västra Ukraina, men att skicka soldater mot ryska fronten? – där är jag tveksam. Skulle man försöka något mot Kaliningrad i stället låter det som om man får en rasande björn på halsen, och det är nog inte så roligt det heller.

Här spekulerar jag, och kanske något helt annat händer.

Trevlig vän?

En bild från Xinhuas (nyhetsbyrån Nya Kina) twitterflöde. Notera en hotfull Uncle Sam, men också vem som är hotad: han har påskriften ”Ally”, alltså allierad.

Det är välkänt att USA är huvudmisstänkt för att ha sprängt gasledningar i Östersjön och därmed angripit sin allierade Tyskland. Men för några dagar sedan försökte ukrainarna att angripa ett ryskt fartyg i Svarta havet inom den turkiska ekonomiska zonen. Ryssen bevakade en annan gasledning, där Ungern är en viktig köpare. Här angreps alltså två stater som åtminstone formellt är allierade med USA (man kan gissa att angreppet bör ha stämts av mellan Kiev och USA). Man kan gissa att stämningen i NATO bakom kulisserna inte alltid är så vänlig.

Sedan har ju USA hotat företag i Europa som har affärer med stater som USA har sanktioner emot, exempelvis Iran. Och det är ju den verksamheten som Xinhuas teckning pekar på. Inte bara Iran, utan också många europeiska företag och stater förlorar på detta. För att inte tala om EU-sanktionerna mot Ryssland – de skulle knappast finnas om inte USA drog i tåtarna och hotade de motsträviga.

Vad är det för vänskap och ömsesidig hjälp det finns i NATO? NATO omfattar ett antal stater, men stater har ju som någon påpekade inte vänner utan intressen. Dessa kan skära sig mot varandra, och i det läget visar det sig vems intressen som är styrande, och vilka som får maka åt sig även om det svider och de lider skada.