Måsar i gråskala som skriker och bråkar med varandra, menar jag. I originalet till den här lilla filmen som jag tog tidigare i år hör man silltruten på kajen föra ett jädrans liv. Fast jag har tydligen inte behörighet att lägga upp filer med ljud här, så du får väl tänka dig lite måsskrik själv då.
Hur som helst, det här är årets sista inlägg på den här bloggen. Hoppas att kommande år blir lite mindre av gråskala, skrik och skrän och flygattacker. Och med detta säger jag:
… när jag ser det!
Nåväl, det är svårt att spå, särskilt om framtiden. Men låt oss hoppas på det bästa, i en ny multipolär värld utan alltför många hotande kriser!
Och därmed säger Björnbrum
Gott Nytt År
och hoppas på återseende år 2024.
(Den här bloggposten kan ses som en fortsättning på vad jag skrev här, fast med en del andra perspektiv.)
Vad har vi här på inledande bild då? – Jo, det är ena parten av tecknade filmduon Gråben och Hjulben (de heter Coyote and Road Runner i USAmerikanskt original). Det brukar inte gå så bra (går aldrig bra, rättare sagt!) för Gråben som i all evighet jagar Hjulben. Här ser vi hur Gråben i jaktens iver springer iväg över klippkanten och ut i tomma luften. Det roliga (?) är att Gråben springer en bit ut i denna tomma luft innan han upptäcker vad som skett, nämligen att han kommer att få uppleva ett hårt fall mot marken som befinner sig långt nedanför. (Men var lugn: Eftersom detta är tecknad film kommer han efter en stund att kunna resa sig och traska bort och försöka hitta något annat sätt att komma åt Hjulben.)
Som en del smarta personer redan har påpekat så kan mycket i dagens världspolitik liknas vid Gråbens rusch ut i luften, omedveten om att markkontakten tagit slut. En annan term, kanske bara delvis överensstämmande, för detta fenomen kan vara ‘stigberoende’ (av ‘path dependent’). Det betyder att om du av någon anledning slagit in på en viss väg är det svårt att komma av den. Väg kan avse praktisk verksamhet, eller rena tankekonstruktioner. Det kan vara för att man på något sätt investerat i en särskild färdriktning. Det kan bero av att man inte fattar att förutsättningarna har förändrats, att vägen håller på att försvinna under ens fötter. Då har man förmodligen fastnat i någon sorts ideologi, tankemönster som inte ändras även om verkligheten runt omkring gör det. Ibland talas om ‘grupptänkande’ (groupthink) när ett gäng samlas omkring ett visst tänkande och inte kan bryta sig loss från det – men gärna tystar eller sparkar ut folk som antyder att gruppen kan vara på fel stråt.
Till slut kanske tankarna påverkas ändå, men det kan vara en plågsam process att växla över från ett spår till ett annat. Och som stackars Gråben kan man drabbas av upprepade smärtsamma haverier som man ändå inte lär sig något av. Gråbens existens hänger ju på att han alltid misslyckas.
Vad säger den här suddiga bilden, tagen i största hast, av en löpsedel? Min tolkning är att det här är ögonblicket innan Gråben fullständigt har förstått att han inte har fast mark under fötterna – men han börjar ana det … Här kommer en oroande insikt: Ryssland kan segra i sin speciella militära operation! Vi är på väg bort från den nästan religiösa förvissningen om att Kiev kommer att vinna och Ryssland förlora och gå under. Men den gamla propagandan ekar fortfarande nerför åsiktskorridoren. (Och dessa ‘experter’ som citeras stup i kvarten, suck. De är väl inte mer trovärdiga än gänget med ‘experternas bästa aktietips’, eller pajsaren som i januari förutspår hur sommarvädret kommer att bli.)
Det börjar dyka upp fler sådana blänkare om möjlig rysk seger även i svenska gammelmedia, fast ännu inte rent ut att Kiev&NATO håller på att förlora. Ibland blir det via omvägar. Exempelvis intervjuas en tysk statsvetare i SvD den 12/12 2023. Han räknar upp fem tänkbara makter i en framtida multipolär värld. Dessa är USA, Europa, Kina, Indien, Ryssland. – Vänta, Ryssland! Var det inte meningen att Ryssland skall slås ned på alla områden? Hur kan det då vara en av de fem stora i en framtida multipolär värld? Särskilt inte för den som förväntar sig att USA skall vara den enda supermakten i all evighet! (Detta gäller inte bara USA själv, utan diverse småstater utan egen ryggrad som vill hänga upp sin säkerhet på ‘den transatlantiska länken’.)
För att vara stormakt bör man ha välfyllda arsenaler och supermoderna vapen. Kapprustningen leds av Ryssland sägs det här, i SvD 11/12 2023. Nu kan man ju trösta sig med att om NATO får jobba med sina krigsindustrier och nya smarta vapen under några år framåt så kommer de ikapp, eller till och med förbi Ryssland. Men tänk om Ryssland fortsätter utan att slå av på takten – då hinner ju NATO inte ikapp! För 5-6 år sedan blev Putin först utskrattad när han talade om nya hypersoniska vapen. Sedan har skrattet tystnat. Har han inte antytt nya fantastiska vapen igen på senare tid?
Nu talas det om att skapa ett ”militärt Schengen”. I det gamla kända Schengen antas folk som befinner sig inom EU kunna resa fritt över alla statliga gränser utan att vifta med diverse handlingar. Nu handlar det om att kunna flytta militära resurser över EU utan krångel vid gränserna.
Military Mobility is one of the initial projects launched under the European Union‘s (EU) Permanent Structured Cooperation in Defence (PESCO) facility. It is commonly termed a ”Military Schengen” as it is inspired by the EU’s Schengen Area, but designated to aid the free movement of military units and assets throughout Europe via removal of bureaucratic barriers and improvement of infrastructure.
Detta kan uppfattas som att en militär byråkrati styrd av USA, och med hållhakar på politikerna, springer i luften och vill fortsätta och utveckla en befintlig politik trots att dess förutsättningar faller i bitar. När det är föga troligt att Ryssland go full världserövrare, samtidigt som Ryssland är fullt kapabelt att försvara sig om NATO knasar till sig, ändras de gamla förutsättningarna rejält. Ryska stridsvagnsarmador kommer inte att välla ner genom Fuldagapet i Tyskland på väg mot Atlanten. Men det finns ett enormt vinstdrivet militärindustriellt komplex som driver politiker till att låta som om detta ännu är fallet.
Man kan också se det som stigberoende i NATO: vi har vissa möjligheter, måste fortsätta i en bestämd riktning (annars riskerar vi att tappa existensberättigande). Stigberoendet går via ständiga krig och krigsliknande förhållanden. Att det finns baser att nyttja överallt i de olika NATO-staterna, inklusive i Skandinavien, förstärker den viljan. Det är en möjlighet som måste utnyttjas!
Hangarfartyg kan också tas som exempel på stigberoende och dålig anpassning till nya omständigheter. Har en stormakt byggt hangarfartyg till oerhörda kostnader så måste de naturligtvis användas! Knappt hade den senaste omgången mellan Israel och Palestina brutit ut så skickade USA två hangarfartygsgrupper till området. Det var väl en automatisk reaktion att göra det, inte mycket eftertanke. Men något har hänt. Om ett hangarfartyg råkar träffa en eller några hypersoniska missiler på ett olyckligt sätt kommer det att gå till botten snabbt, tillsammans med flera tusen sjömän och flygare. Samma gäller exempelvis USA:s flotta i Stilla havet – den trycks allt längre bort från Kinas kust på grund av hotet från kinesiska sjömålsrobotar. Att USA:s hangarfartyg skulle köra in i Östersjön vid en kris som kan medföra ”skarpt läge” är mindre troligt. Det ser ryska hypersoniska missiler till. Och det gäller faktiskt även om hangarfartygsgrupperna ligger kvar i hemmahamnarna. ”Hangarfartygsdödarna” fungerar globalt. Hangarfartyg kan kanske ännu användas mot dåligt beväpnade stater i den globala södern som inte har stöd av stater som råkar ha hypersoniska godsaker. I övrigt är det historia. Att jemenitiska stamkrigare med sjövärnsrobotar kan strypa icke önskvärd sjöfart i Röda havet trots att hangarfartyg ligger i närheten är ännu ett tecken i tiden.
Frågan om byråkrati är intressant. Ett alternativ hade varit att de stora militära byråkratierna i Europa (främst Warszawapakten och NATO) hade avvecklats samtidigt. Den första försvann, den andra stod plötsligt utan motståndare. Vad göra? – Logikern säger ”lägg ner då!” Men byråkraten gör något annat. Om den uppgift som berättigar hans organisation försvinner så gäller det att hitta på nya problem som kräver att just hans organisation finns kvar och helst fortsätter växa. Att kriga utanför Europa var en tillfällig lösning, att dra in nya medlemmar i NATO en annan, att försöka ställa till bråk i före detta medlemsstater i Sovjetunionen en tredje. Då gick det att springa i luften ett tag, men sedan göra en mjuklandning och tuffa på ett tag till. Men kraschen närmar sig.
Gäller inte detta för övrigt också de svenska politiker som gradvis orienterat sig in i NATO, ifrån mer eller mindre osynliga relationer till strävan efter öppet medlemskap, i en organisation som försämrar vår säkerhet, som inte kan ge skydd: notera aktuell skrämselpropaganda som säger att ”om Putin besegrar Ukraina så kommer han att fortsätta in i Europa!” – med andra ord kommer Putin att angripa NATO-medlemmar, utan att någon paragraf fem utlöses, för kommer USA att riskera Washington eller New York för att rädda Tallinn eller Riga? Vad har man då NATO till som europeisk småstat?
Nu har det blivit lite väl långt igen igen. Dags att sluta.
Slut: militära byråkratin NATO försöker göra sig bred (även på andra sidan Jorden) men tappar alltmer av trovärdighet militärt, ekonomiskt, kulturellt. Att breda ut sin verksamhet över allt större områden kan betyda att basen blir svagare. Ett svagt NATO (USA) kan betyda två väldigt olika saker: antingen viker man ner sig och erkänner en multipolär värld, eller också gör man något dumt och desperat för att åter bli herre på täppan. Det sista kan i värsta fall betyda slutet för oss alla. Ryssland och dess vänner världen runt är inte på humör längre, och har nu resurserna för att inte behöva vika ner sig. Putin har klargjort det. ”Vi kommer till himlen, och ni dör bara”, sade han vid något tillfälle. Något för ansvariga (?) politiker i Sverige att tänka på.
Jag vågar ändå vara försiktigt positiv att det inte går åt helvete. Men då krävs det bland annat att svenska politiker visar lite ryggrad och sätter svenska intressen först.
… har lite kläm på engelska och på fåglar så hajar du poängen här:
Är USA vår vän? Beskyddare? Hjälpare om någon (= Ryssland) angriper Sverige? (Sidoanmärkning: under hela 1900-talet var hotet från Ryssland/Sovjetunionen på tapeten. Men när det verkligen drog ihop sig till krig och hotfulla situationer var det, förutom en kortvarig episod 1914, från syd och väst som hoten kom.)
Nå, ”stater har inga vänner, bara intressen” som någon påpekade. Tillåter man USA eller UK att ha baser i Sverige är det deras intressen på svensk mark man tillåter. Och deras intressen behöver inte vara våra.
Men ”beskyddare” då? Låter väl fint? Men om man utvecklar ordet till ”beskyddarverksamhet” blir det något annat. ”Du har ett trevligt litet land här, vore väl tråkigt om någon stygging skulle komma och störa dej, vi kan skydda dej från det, och vill du inte ha den hjälpen kanske vi råkar tappa en bomb på dej …”. Är USA den ädle riddaren som beskyddar änkor, fattiga och faderlösa – eller snarare den som gladeligen bombar ihjäl sagda skyddsvärda grupper, som struntar i det utlovade skyddet om andra ”intressen” så kräver?
Och så var det detta ”om Ryssland anfaller”. Detta har vad jag vet inte utvecklats vidare, exempelvis med en trovärdig förklaring varför. Det bör utgå från en undersökning av vad som kan vara Rysslands intressen som stat (och alltså inte kufiska fjärranalyser av Putins psyke). Men jag resonerar hur ett ryskt intresse beträffande Sverige och NATO-baser kan se ut:
Har för mig att jag skrev för många år sedan att kriserna i Västasien och runt Svarta havet riskerar att flytta norrut, mot Östersjöområdet. Eller att man formulerar det så att om NATO (avser alltså i synnerhet USA och UK) lyckas dåligt med att underhålla kriser på ett ställe flyttar man till ett annat. När kriget via ombud i Ukraina slutar med att Kievregimen krossas kompenseras den förlusten på annat håll genom nya kriser.Förutsättningen är bara att man kan hitta lokala motsättningar som kan utnyttjas, och lokala grupper och/eller politiker som låter sig utnyttjas som ombud. Sådana förutsättningar finns i vår region. Och det kanske går att operera här utan att drabbas av ett förnedrande nederlag som i Ukraina.
Det där med att flytta mellan kriser måste preciseras närmare i NATO-sammanhanget. NATO avser i stort sett USA och UK – de övriga är mer eller mindre lydiga underhuggare. De senare dras med i de förstnämndas upptåg (och särskilt USA:s, jag undrar om UK kan ställa till så mycket global oreda på egen hand numera).
Det finns olika idéer för att förklara den globala aggressivitet som särskilt USA uppvisar. Kanske ser vi ett åldrande kapitalistiskt samhälle som slår vilt omkring sig för att hålla ställningarna mot nya uppstickare, och som även försöker trycka ner allierade och ”vänner”. Eller om det nu är Mackinders tankar om hur sjömakterna skall kunna dominera den eurasiska landmassan genom att behärska även central/östeuropa (ofärdig wiki-artikel här). Månne det militärindustriella komplexets behov av ständigt krigstillstånd? – Jag lämnar förklaringarna åt sidan just nu, och går från orsaker in på verkningar.
Verkningarna av viljan (eller till och med nödvändigheten) att dominera syns i dagspolitiken, hela vägen från fullständiga krig, hybridkrig, militärmanövrar och upprustning, kultur-, politik-, propaganda- och ekonomikrig. Mängder av militära baser är strödda över hela planeten, särskilt i Rysslands och Kinas närområden. En oerhörd mängd aktiviteter som måste hålla en oerhörd mängd människor sysselsatta, en global rörelse med lokala verkningar. Kommer människorna hit från USA så driver de USA:s intressen på svensk mark.
Och vad är USA:s intressen här? Man kan misstänka att så dåliga relationer som möjligt mellan Sverige och Ryssland, samt antagligen också Kina, står högt på önskelistan. När USA:s maktpolitik kraschar i Ukraina och Västasien kan alternativet vara att flytta störningarna till Östersjön, Arktis och Kinesiska sjön. I det första fallet kan det vara nyttigt för USA att ha diverse stödjepunkter i Skandinavien.
Låt oss minnas ytterligare en viktig detalj: det är svårare att skapa fredsopinioner i stater där krigsmakten är värvad, än när den till största delen består av värnpliktiga. Att bli sprängd i luften eller stympad för livet ingår liksom i jobbet, liksom att följa idiotorder och dra iväg till ställen du aldrig har hört talas om – det är legosoldatens villkor, men inte den stackars värnpliktige. Men det kan vara förenat med viss politisk risk för supermakten att skicka ut även sina anställda krigare att förintas i oändliga krig. Vad gör man då? – Skickar ut andra länders yrkessoldater och även värnpliktiga till masslakt. Ukraina är ett hemskt exempel. Lärdomen från krigen i Ukraina m.fl. ställen är att USA inte är en pålitlig hjälpare. När USA tröttnar så drar man sig ur och lämnar de tidigare allierade att klara sig själva. Var det inte den nyligen äntligen avlidne Henry Kissinger som påpekade att det är livsfarligt att vara vän till USA?
Men med det sagt börjar vi närma oss det farliga.
Vilken vänskaplig hjälp kan vi ge NATO (= USA)? Spionage i olika former tror jag ryssarna inte bryr sig så mycket om – de är ju själva framstående i branschen. Politiskt maktspråk från små svenska politiker, militärer eller ämbetsmän lär inte skrämma dem (förmodligen snarare rycka på axlarna eller skratta åt de korkade svenskarna).
Men det finns en farligare nivå, om USA finner det lämpligt att skruva upp från ord- och sanktionskrig till en mer handgriplig nivå genom att aktivera sina lydiga allierade. Det kan exempelvis vara försök att stänga Östersjön för rysk sjöfart, vilket bland annat skulle innebära att Kaliningrad blockeras. Ryssland skulle då kunna försöka bryta blockaden sjövägen, eller öppna landvägen till Kaliningrad genom en operation landvägen via Vitryssland. Eller att det dras igång kampanjer av de baltiska småstaterna mot deras ryska minoriteter, och det besvaras av Ryssland som försvarare av landsmän som hamnade i utlandet år 1991 utan att flytta en meter. Lettland är väl mest misstänkt i det här fallet, och där kan ju Ryssland gå över gränsen direkt. Vad gör svenska staten då, när den verklige anstiftaren har positioner i Sverige? En anstiftare som helst vill vara en bit i bakgrunden och i stället låter andra, ”vännerna”, ställa upp med människor att massakreras.
Det finns nog ytterligare uppslag om farliga skeenden i vårt närområde som ligger på gränsen till krig. Sedan kan man ju fundera över om svenska trupper ingår i de skandinaviska förband som USA anser skall ingå i en attack mot norra Ryssland, bland annat mot Kolahalvön med alla dess baser. Men det vill jag knappast tänka på, för då kan totalscenariot vara att det tredje och sista världskriget bryter ut. Men, som en hoppfull tanke: i dagens tekniska landskap är det inte möjligt att samla stora invasionstrupper (eller ens mindre grupper) utan att de förmodligen upptäcks av motståndaren innan de ens hunnit korsa gränsen. Satelliter, spaningsflyg, signalspaning, drönare, kanske till och med hederliga gammaldags agenter på marken – detta gör att förbanden kommer att förlora alla möjligheter till överraskning. Och på andra sidan gränsen … tja, försöker de ändå så blir det inte roligt! Och då är det bäst att inte ens försöka!
En vidare aspekt av vad som skrevs i föregående stycke är att Ryssland inte kommer att skicka sina arméer västerut heller – de syns ju också för ”västs” underrättelseorgan. Men det finns saker de kan göra i alla fall, exempelvis om det blir en situation nära krig som jag gissade om ovan. Om NATO-flyg tillåts använda svenska baser och uppträder hotfullt kanske ryssarna får för sig att markera mot baserna. Samma om svenska hamnar nyttjas för maina operationer. Hypersoniska missiler, kryssningsmissiler, drönarsvärmar kan vara alternativ såvida ryssarna inte vill skicka bemannat flyg hela vägen.
Gotland har kallats ”osänkbart hangarfartyg” av någon NATO-general. Då bör man betänka att även om ”kalkstens-hawaii” inte är sänkbart så kan mycket av det som finns hangarfartygets däck sopas bort av ryskt bombardemang. Kan det innefatta insats av kärnvapen? – Våra ansvariga (?) politiker bör studera den ryska kärnvapendoktrinen. Gäller det fortfarande att kärnvapen bara tillgrips om Rysslands själva existens är hotad? I så fall kanske vi ”bara” behöver oroa oss för nedslag av vanliga explosiva ämnen.
Eller oroa oss för att ”någon” klipper av elnäten och därmed stänger hela eller delar av Sverige, mitt i en kall vinter kanske. En sådan händelse kommer att välta vårt samhälle överände, det blir döda och skadade, kanske panik. Men det rör väl inte NATO-baserna här. De kör igång sin reservkraft och kan fortsätta att kröka på mässen och skratta åt de dumma svenskarna.
Eller om det händer något annat otrevligt. Man vet ju inte. Men nu har jag varit för mångordig igen.
Här är några citat från ett möte med Rysslands formidable utrikesminister Sergej Lavrov som hölls 27/11 i Moskva. Av rubriken att döma var det till minne av gamle utrikesministern Primakov ( the Primakov Readings International Forum).
Först höll Lavrov ett anförande, och svarade sedan på frågor. Här är några klipp.
Global events are unfolding dynamically. To say so is an understatement. Many erstwhile “international relations constants,” including major trends that are shaping the multipolar order, are being tested for strength and adequacy in the face of new realities. This process is intricate and all-encompassing. It did not begin yesterday and will take some time, even by historical standards. The outlines of a polycentric architecture have already begun to take shape.
We have frequently discussed the emergence of new global development centres, primarily in Asia and Eurasia, the increasing autonomy and self-awareness of many developing countries, and their refusal to blindly follow former colonial powers, which are gradually, but objectively, losing their power and influence.
Alltså: allt fler stater säger ifrån att de inte gillar den gamla ordningen, allrahelst som de gamla kolonialmakterna förlorar kraft och inflytande. Och Ryssland och Kina bidrar till att den tendensen förstärks, bland annat genom att vissa aspekter av FN-systemet används mer.
Previously, decisions of global importance were driven by a small group of countries with the predominant voice coming from the Western community, for obvious reasons. Today, new players representing the Global South and Global East have stepped onto the international political stage. Their numbers are growing. We rightfully call them the Global Majority. They are strengthening their sovereignty in addressing pressing issues, demonstrating independence, and prioritising their national interests rather than someone else’s whims.
Angående regional konfliktlösning:
Overall, the consensus in favour of the regional-solutions-to-regional-problems approach is increasingly gaining ground in the Middle East, Africa, the South Caucasus, Central Asia and Eurasia. The countries in the regions in question expect comprehensive support from outside players, not the imposition of foreign recipes. If a country wants to be helpful it should support the approaches drafted in a given region where those countries know much better how best to overcome various differences.
Det är klart att om regionerna löser sina egna problem, utan att dra in stormakter med egna dagordningar, kanske inte konflikterna behöver bli så bittra, långdragna och ödeläggande.
Lavrov pratar om hur BRICS blir allt mäktigare i världsekonomin, och gör en liten eftersläng riktad till Tyskland:
In 2022, Russia was ranked fifth in the world in PPP, surpassing Germany despite the sanctions (or probably thanks to them).
Ja, det är nog snarare tack vare. – Så pekar Lavrov på hur samarbetet inom BRICS fungerar:
The world is changing, and multilateral diplomacy reflects this. BRICS cooperation is one of the best examples of this. In this framework, countries representing different civilisations, religions and macro-regions are effectively developing ties in the most diverse areas – from politics and security to the economy, finances, healthcare, sports and culture. Proceeding from the principles of equality and mutual respect, they are reaching a balance of interests via consensus. Nobody is imposing anything on anybody, nobody is blackmailing anyone and nobody forces anyone to make the choice: “it’s either us or them,” “either you’re with us or against us.” … The emerging polycentric architecture should be inclusive and cooperative, rather than confrontational and should serve as a safeguard against dangerous conflicts between global powers.
Samförstånd i stället för hot eller utpressning – en välförtjänt släng åt bus-staterna. Och sådant måste bekämpas:
Not just Russia but many other states are consistently reducing their dependence on Western currencies, transitioning to alternative mechanisms for conducting foreign trade transactions and working towards building new international transport corridors and value chains.
The unbalanced and unfair model of globalisation, where the golden billion enjoyed most of the benefits, is becoming a thing of the past.
Ryssland placerar sig alltså i en grupp, i själva verket majoriteten på denna planet, som aktivt arbetar för att inte bli utsatt för minoritetens övergrepp. Ursprunget för uttrycket ”den gyllene miljarden” känner jag inte till, men Putin har använt den som etikett för människorna i de rika väst-länderna som lever på plundring av resten av världen. (Men det finns ju mängder av folk i dessa stater som inte tycker att livet är så ‘gyllene’.)
Det här är väl en tendens som inte är helt ny i rysk historia. I början av den ryska revolutionen, från 1917 och några år framåt, förväntade sig bolsjevikerna att Tyskland skulle göra uppror mot kapitalismen. Sedan skulle Tyskland, i egenskap av ett land som var framstående på många områden, ta ledningen i världsrevolutionen. Men den tyska revolutionen, och andra europeiska revolutionsförsök, misslyckades. Då började bolsjevikerna i högre grad vända sig mot öst och syd, mot de asiatiska revolutionerna. I stället för att se mot Europa som politisk ledfyr blev i stället Ryssland ledfyren för rörelser i hel- och halvkoloniala länder, som Indien och Kina. Idag råder en liknande situation. De tidigare kolonierna har blivit stater som fortfarande kämpar på olika sätt för oavhängighet och mot ”västs” fortsatta plundringar. Nu ses (hoppas Kreml) det nya Ryssland som en ledare i den kampen, och som en hjälpkraft för att neutralisera ”västs” sanktioner och provokationer.
På slutet var det frågor och svar. Och där kommer vi in på vad som står i rubriken till denna bloggpost. Även om Sverige inte har/hade stor handel med Ryssland är det andra stater i Europa som hade det. När de genom alltmer desperata sanktioner (är inte EU inne på tionde eller elfte ”sanktionspaketet” nu?) kraschar de egna ekonomierna kan det påverka oss. Ett konkursat Tyskland lär köpa mindre, inte mer, från Sverige. Därför är Rysslands attityd till Europa viktig att förstå. Och nu verkar den ganska dålig, ungefär som ”den jäveln pratar jag inte med”.
Question: What are the prospects for Russia-Europe trade and economic relations? Considering that Russia is a supplier of almost one-third of hydrocarbons consumed in Europe, and Europe is likely to be looking for alternative suppliers. How does Moscow see the future of these relations?
Sergey Lavrov: I won’t even try to guess what Europe is going to do. I think they (except for German Chancellor Olaf Scholz and Vice Chancellor Robert Habeck) are aware of the situation they are in now.
Jaha, där fick Scholz och hans vicekansler en pik som mindrevetande. Vidare:
The restrictions haven’t disappeared. The West wants to bring things to a close without anyone noticing. They want to freeze things and buy time (as was the case with the Minsk Agreements), rearm the Nazi regime in Kiev, and continue their hybrid (or non-hybrid) aggression against the Russian Federation. But even when everything is over, most of the sanctions will remain.
We need to live by our own wits. If and when they come to their senses and come up with their offers, we will think twice before we act and weigh whether their proposals meet our interests and assess the reliability of our European colleagues. They have seriously undermined their ability to negotiate and their reputation. Perhaps not all hope is lost yet.
Alltså: även om ”väst”, inklusive de europeiska ledarna, kommer tillbaka och vill ha återupplivade förbindelser kommer de inte att sluta med sanktionspolitiken. Ryssland kommer att fundera på om dessa människor verkligen är ärliga – de har ju underminerat sin förmåga att förhandla, de har underminerat sitt anseende. Som en erfaren diplomat lägger Lavrov in en utväg: än är inte allt hopp förlorat (kanske …).
Om det finns någon fungerande utrikesförvaltning i Sverige hoppas jag att den håller ett öga, minst, på den här utvecklingen.
Björnbrum 