Mikael Valtersson har mer uppgifter som kompletterar mina funderingar i föregående bloggpost. Tre av 50 infanteristridsfordon borta (hittills). Resten får väl ses som borta, kanske inom ett år.
Månad: juli 2023
Materielförlust
Det är kanske inte fullständigt klart hur många infanteristridsfordon som Sverige skickat till Ukraina, som kommit fram till fronten och som det sedan hänt något med. Men här rapporteras i alla fall om ett som ryssarna tagit över i, som det verkar, ganska oskadat skick. Vagnen kan ha erövrats i strid, men den kan också ha överlämnats av kievsoldater som deserterat. Eller kanske sålts till ryssarna för en god sedelbunt.
”Starobelsk direction” som det hänvisas till ligger i Lugansk oblast, i närheten av fronten där ryska armén nu rycker fram. Ur rysk synpunkt ligger Lugansk numera inom Ryska federationens gränser.
Hur det har gått med kanonerna som Sverige skall skicka till Kievregimen vet jag inte. Vore lugnast om de aldrig kom iväg, i alla fall om man inte vill att ett exemplar skall hamna hos ryssarna för undersökning och sedan kanske ställas ut på något militärmuseum.
Varför urartar liberalerna?
Jag har, minst en gång tidigare i den här bloggen, pekat på linjen från liberalism till fascism. Här är slutet på en hårtslående artikel i Aftonlövet, där Åsa Linderborg är inne på förhållandet mellan vänstern och liberalerna. Eller snarare vad som händer när vänstern slutar vara vänster och i stället blir liberal den också:
Det är när vänstern håller käft som liberalerna kan sluta vara humanister. Det är när arbetarrörelsen försvagas och förborgerligas som liberalerna blir fördomsfulla, auktoritära och aggressiva. Det är när socialdemokraterna själva blir liberaler och lägger sig i mitten som folkpartiet gör höger om. Det är när vänstern överger antiimperialismen som liberalerna blir bombgalna. Och det är när liberalerna aktivt stödjer nykolonialismen och nyfattigdomen, när de ropar på expertstyre och söker stöd bland rasisterna, som man inser att den fördemokratiska tidsåldern är på väg tillbaka.
Liberalerna måste helt enkelt ha en stark vänster som sätter press på dem för att de ska vara ”liberala” – de är det aldrig av egen kraft och vilja. Den väsentliga lärdomen att dra är att om liberalerna återigen ska bli liberaler med mänskligt ansikte måste vänstern radikalisera sig. De goda liberala värderingarna är alldeles för viktiga för att anförtros åt realliberalismens företrädare.
Om man skall vara kritisk så låter det som idén om att vara ‘vänlig pådrivare’, som när gamla kommunistpartiet i Sverige skulle försöka puffa på så att socialdemokraterna skulle bli lite mer vänster. Eller som när senare tiders socialdemokrater (Löfven) vill ha ett nytt ‘handslag’ mellan kapital och arbete för att lösa någon kris. Det är ju kapitalet och dess socialdemokratiska hantlangare som skall avvecklas, inte gullas med för att de eventuellt skall bli lite snällare.
Socialliberalism är ett plåster på de sår som kapitalismen skapar. Ta bort kapitalismen så försvinner såren – ungefär så kan man uttrycka saken väldigt förenklat.
Hur mycket stöd är NATO för sig själv?
Nedanstående citat kommer härifrån:
So what exactly is the point of Sweden’s accession to NATO? In what way is it a victory? It is becoming clear that the United States can’t support Ukraine all that effectively, and there is no doubt that Sweden can’t support itself. Neither can Germany or Great Britain be expected to lend a hand to Stockholm, because the war in Ukraine has drained these nations of materiel and ammunition, too.
Det finns flera aspekter på detta. Dels, som det påpekas, kriget i Ukraina har tärt väldigt hårt på NATO:s arsenaler. Till råga på allt har ryssarna skjutit sönder en massa fin utrustning som levererats till Kievs väpnade styrkor. Trupper saknas dessutom. Minns inte exakta siffran, men den brittiska armén omfattar numera mindre än 80.000 man. Frågan är faktiskt i vilken grad NATO kan försvara sig i en öppen konflikt med ett återupprustat och självsäkert Ryssland? För att inte tala om ifall USA får för sig att ge sig på Kina! Den inneboende svagheten i NATO torde förklara varför alliansen inte vågar satsa på ett direkt krig i Ukraina, utan skjuter de stackars ukrainarna framför sig som kanonmat. Samma kan de göra på annat håll.
Dels finns misstanken om att NATO aldrig kommer att ställa upp särskilt mycket för exempelvis Sverige, vare sig man har resurser eller inte. Östen Undén, klassisk utrikesminister i Sverige när NATO skapades, uppges ha uttryckt tvivel att anglosaxarna verkligen skulle komma till hjälp vid ett kritiskt läge. Idag kan man fråga sig om en sådan hjälp ens är önskvärd – hur ser det ut i länder som NATO-staterna har ‘hjälpt’?
Stämmer detta?
There is a realisation today that the war is actually between Russia and NATO and that Ukraine had ceased to be a sovereign country since 2014 when the CIA and sister western agencies — Germany, the UK, France, Sweden, etc.— installed a puppet regime in Kiev.
Detta är ett citat från ett färskt blogginlägg av indiske veterandiplomaten Bhadrakumar.
Alltså:” … the CIA and sister western agencies — Germany, the UK, France, Sweden, etc.— installed a puppet regime in Kiev.”
Har gamle Bhadrakumar missuppfattat någonting? Blandat ihop Sverige med någon annan? Som gammal diplomat, bland annat i Ryssland om jag minns rätt, bör han inte missa på geografin i norra Europa (Norge är väl mer misstänkt i det här sammanhanget), eller blanda ihop Schweiz och Sverige som någon virrig amerikan.
De som var inblandade i kuppen i Ukraina 2014 har mycket att svara för, det kan man säga. Finns det verkligen svenskar i gänget av underrättelsetjänster har de mycket blod på händerna. Och de bör nu fundera på om det verkligen var så listigt när de sopade bort en demokratiskt vald regering, visserligen med brister, men ändå vald av det ukrainska folk som nu flyr eller går under på slagfälten.
Cabral om NATO
Den här boken köpte jag som e-bok nyligen från förlaget, Monthly Review Press i USA. Det praktiska med e-böcker är ju att de tar väldigt liten plats. Det opraktiska kanske är att det är inte samma känsla att läsa en e-bok på en liten skärm som att läsa den tryckta boken. Men vill man kopiera eller söka avsnitt i texten är det enklare om den är elektronisk.
Men, strunt detsamma, det viktigaste är ju innehållet. Och här har vi texter av en av de afrikanska befrielserörelsernas viktigaste gestalter. Amilcar Cabral stammade från den minsta av de portugisiska fastlandskolonierna i Afrika, Guinéa. Han utbildades till agronom i Portugal, och där träffade han andra studenter som kom att bli ledare för befrielsekampen i kolonierna och senare de självständiga staterna Angola och Mocambique. Dessvärre hann några av dem inte uppleva självständigheten. Cabral mördades av portugisiska agenter året innan den fria staten Guinéa-Bissau upprättades 1975. Texterna är författade under tiden 1964-1973.
Jag har inte gått längre än till min egna boksamling för att se om det finns något av Cabral på svenska. Det finns det, i antologin Guerilla som redigerades av Anders Ehnmark och gavs ut 1969. I övrigt finns det en bok av britten Basil Davidson utgiven 1969, The liberation of Guiné, som naturligtvis innehåller en hel del citat från Cabral förutom en beskrivning över kampen i landet. Cabral skrev också förordet.
Senare gick det inte så bra för Guinéa-Bissau. Inre stridigheter, militärkupper, påstådd omlastningshamn för narkotikasmuggling från Sydamerika. Partiet som Cabral bildade för att leda kampen, PAIGC, Partido Africano da Independência da Guiné e Cabo Verde, finns dock fortfarande kvar. Afrikanska partiet för självständighet för Guinéa och Kap Verde. Fast Kap Verde blev självständigt på egen hand.
Boken innehåller mycket tänkvärt i olika frågor som berör revolutioner i koloniala situationer och som kan vara bra även om man funderar över läget här hemma (jag kanske återkommer om det), men nu tänkte jag slå ihop detta historiska material med dagens frågor, där NATO är som en stor vass otrevlig sten i skon. Man bör inte glömma bort vad det var för sorts stater som bildade NATO eller senare kom med där. Här följer några citat.
… the allies of the Portuguese government, and in particular some of the main NATO powers have not only increased their assistance to the Portuguese colonialists but have systematically avoided or even boycotted any cooperation with the United Nations majority, which is seeking to determine legally the political and other steps that might induce the government of Portugal to comply with the principles of the Organization and the resolutions of the General Assembly. It was not ten years before but in recent years that the government of Portugal has received from its allies the largest quantities of war material, jet aircraft, helicopters, gunboats, launches, and so on. It was in 1972, not 1962, that the government of Portugal received some $500 million in financial assistance from one of its principal allies. If States that call themselves champions of freedom and democracy and defenders of the “free world” and the cause of self-determination and independence of peoples thus persist in supporting and giving practical assistance to the most retrograde colonialism on Earth, they must have very good reasons, at least in their own view. (Second Address before the United Nations, Fourth Committee, 1972, s. 40-41)
När Cabral 1968 skrev förordet till Basil Davidsons bok gav han konkreta exempel på NATO:s leveranser till Portugal: Bomber från USA släppta från flygplan gjorda i Tyskland, radioutrustning från Storbritannien, kanonbåtar och fregatter tillverkade i Frankrike. Napalmbomber, kanske man bör tillägga.
And what are they doing, these people who don’t like to hear us saying that the socialist countries are helping us? They are helping Portugal, the fascist-colonial government of Salazar. Everybody knows today that Portugal, the Portuguese government, if it could not count on the assistance of its NATO allies, would not be able to carry on fighting against us. But we must state clearly what NATO means. Yes, we know: NATO is a military bloc which defends the interests of the West, of Western civilization, etc.… That is not what we wish to discuss. NATO is concrete countries, concrete governments and states. NATO is the USA. We have captured in our country many U.S. weapons. NATO is the Federal Republic of Germany. We have a lot of Mauser rifles taken from Portuguese soldiers. NATO, for the time being at least, is France. In our country there are Alouette helicopters. NATO is, too, to a certain extent, the government of that heroic people who has given so many examples of love of freedom, the Italian people. Yes, we have captured from the Portuguese machine-guns and grenades made in Italy. (Second Address before the United Nations, Fourth Committee, 1972, s. 55-56)
… Portugal is an underdeveloped country—the most backward in Western Europe. It is a country that doesn’t even produce toy planes—this is not a joke, it’s true. Portugal would never be able to launch three colonial wars in Africa without the help of NATO, the weapons of NATO, the planes of NATO, the bombs of NATO—it would be impossible for them. This is not a matter for discussion. The Americans know it, the British know it, the French know it very well, the West Germans also know it, and the Portuguese also know it very well. (Connecting the Struggles: An Informal Talk with Black Americans, s.110)
Trådarna klipps
Hittade den här teckningen i en twitter-tråd som startats av världsjournalisten Pepe Escobar. Där gör han reklam för en artikel om NATO-mötet i Vilnius (”clown show” enligt honom) som man hittar här.
Skall man vara riktigt exakt så klipps ju trådarna från båda hållen: en stor del av ‘världssamfundet’ försöker på olika sätt (ex.vis genom av-dollarisering) att frigöra sig från USA:s strupgrepp. Å andra sidan försöker USA med sanktioner att isolera stora delar av vår Jord, så på sätt och vis kan man ju säga att de båda sidorna arbetar åt samma håll.
Sensation om det stämmer
Det här är en opinionsundersökning där man gjort en speciell ploj: förutom de partier som ställer upp i delstatsvalet i tyska Thüringen nästa år, så har man stoppat in ett parti som ännu inte finns. Det är detta som här kallas ”Liste Wagenknecht”. Och enligt Sahra Wagenknecht själv (se intervjun i Südwest Presse som länkas till nedan) kommer beslut om eventuellt partibildande tas i år.
Och det är i det läget som opinionsundersökningen och dess staplar i diagrammet ovan är intressant, glädjande för somliga och skrämmande för andra: om det nya partiet verkligen blir av, och ställer upp i delstatsvalet i Thüringen nästa år, kommer det att kamma hem en fjärdedel av rösterna.
Jag antar att Thüringen inte är representativt för hela Tyskland, men kanske åtminstone för den del som var DDR. Så bra insatt i tyska frågor är jag inte, men det tycks finnas en del att bita i för ett parti som är vänster så att säga på riktigt: man jobbar för och med ‘der kleine Mann’ som har det besvärligt i den skakiga ekonomin, delvis märkliga klimat- och migrationspolitiken, kriget i öst.
Sahra W:s parti die Linke (som vill bli av med henne) skulle gälla som det verkliga vänsterpartiet, men det verkar ha drunknat i liberalistiskt klägg, och socialdemokraterna SPD har inte varit vänster sedan början av 1900-talet. En del intressanta punkter har i stället tagits över av högerborgerliga (eller vad man nu kan kalla dem) Alternative für Deutschland. Alltså kan det finnas utrymme för ”Liste Wagenknecht” om man kan snickra ihop ett populärt och realistiskt program och har åtminstone några betrodda rikskända ledare som är bra på att organisera och att tala till och med folk i gemen. Jag vet inte om tolkningen stämmer, men ett nytt parti kanske skulle kunna dra in röster från de flesta andra partierna. Men då får man jobba flitigt, klokt och målinriktat!
En gång i tiden tänkte jag …
… att rubriker av den här typen skulle ruska om den så kallade vänstern, och göra slut på den politik som jagar delar av befolkningen till höger:
Ytterhögern näst störst i Tyskland
AfD är nu uppe på en nivå där de kan hoppas på att dra en femtedel av väljarna. Vad gör ”leverkorven” Scholtz åt det och hans regering och partierna i den? Vad gör die Linke? – Man kan ställa samma fråga om andra länder och deras politiker, där mer eller mindre högerinriktade partier växer och tar den gamla vänsterns väljare. Varför denna handlingsförlamning? De här människorna är nog inte dumma, de vet vad de gör, men de hittar tydligen inte en fungerande väg framåt.
De här människorna kommer nog aldrig att bättra sig.
Kan det vara så att detta är en effekt av reformismen? Reformism kan bara fungera så länge kapitalistklassen är med på den. Nu vill kapitalisterna inte vara med längre, detta sedan senare delen av 1900-talet, och då gör reformisterna halt. Utan klassamarbete kommer de inte vidare. Och en stor del av politikerna i dessa partierna är så ideologiskt förvirrade och isolerade från arbetare och annat småfolk att de knappast kan tänka tanken att gå utanför de reformistiska ramarna. Inte ens när världen ramlar ihop omkring de före detta arbetar- eller gröna partierna.
Läget är alltså dystert. Men det har det ju varit tidigare, så det kanske ordnar upp sig någon gång. Men då får det bli utan de före detta reformisterna.
Flyktingar eller migranter?
SvD skriver om ukrainare i Sverige, sådana som har kommit hit ganska nyligen. Efter ett år här har ovanligt många, 56 procent, enligt uppgift redan skaffat arbete. Det låter bra att de kan bidra, många lär ha god utbildning också.
Siffrorna är lite oklara, men cirka 38 000 ukrainare antas för närvarande befinna sig i Sverige. Och det verkar som de flesta tänker stanna. Knappt en tredjedel, det blir drygt 12 000 personer, säger att de vill återvända till Ukraina någon gång när det känns säkert. Hinner de rota sig här blir återvändandet förmodligen än mer osäkert. Och män som riskerar att bli mobiliserade till krigsmakten om de reser tillbaka har ett mycket gott skäl att inte göra det.
Då är frågan om det här är flyktingar, eller om det är människor som så att säga tagit chansen: krig har börjat, många har dragit iväg till andra länder och kunnat åtnjuta ett prioriterat mottagande som krigsoffer, och detta när de kanske ofta själva redan tidigare ville lämna landet. Nu har dörrarna stått ovanligt öppna för migranter ett tag, och det gäller att passa på. Tittar man på Ukrainas befolkningsutveckling och ekonomi finns det indikationer på detta. Här är ett par:
- Ukrainas ekonomi är inte så bra för vanligt folk (det finns stormrika personer, men de är inte vanligt folk). Ukraina var fattigast i Europa redan innan kriget, fattigare än Moldova och Kosovo, enligt Världsbankens statistik. Ett gott skäl att ge sig av till andra länder med bättre ekonomi.
- Befolkningen har minskat ända sedan 1993. 1960 fanns det 42,7 miljoner ukrainare, 1991 blev landet självständigt med 52 miljoner invånare. Alltså en stadig befolkningsökning när landet var en delrepublik av Sovjetunionen. Sedan gick det några år, och befolkningskurvan började rasa. 38 miljoner är vad Världsbanken anger för 2022. Sjunkande födelsetal, fattigdom och utvandring torde ha bidragit en hel del. Jag misstänker att befolkningsstatistiken på senare år är tveksam (och skall människorna på Krim och i Donbass räknas in, och några miljoner har väl åkt till Ryssland?). Uppgifter på cirka 20 miljoner människor kvar i Kievkontrollerade områden har synts, och där kanske vi har en rimlig siffra på den mänskliga basen för regimens militära ansträngningar. (Och så har vi ju frågan om vad definitionen på ”ukrainare” är, men det lämnar jag utanför det här inlägget.)
Björnbrum 