Hur röstar man i EU-parlamentet?

Via bloggen Tusen bitar hittar jag en intressant länk till en sajt vid namn VoteWatch.eu där man kan se vad tomtarna i EU-parlamentet gör när det gäller att trycka på röst-knappen. Bengtsson själv på Tusen bitar lägger upp ett diagram som visar att socialdemokraterna i EU-parlamentet mest röstar som liberalerna, och det är väl inget att förvånas över. Den europeiska socialdemokratin är en dyng-pöl.

Jag tittade lite på sajten. Nyligen har parlamentet röstat om en resolution om läget i Bahrein, där det ju inte är tal om någon ‘arabisk vår’ utan snarare kungligt förtryck under USA-flottans beskydd. Själva resolutionstexten finns här, för den som orkar läsa byråkratiska. Jag klippte ut ett stycke ur den här sidan:

Av 754 ledamöter var 655 närvarande. Frånvaron var alltså 13 procent, jag vet inte om det är mycket eller litet. Men när 49 av 655 röstar så är det 7½ procent som trycker på knappen, resten (607 stycken, motsvarande 92½ procent) har tydligen något annat för sig. Är de bara där för att markera närvaro för att få ut en massa pengar eller sitter de och mediterar över ‘Europa-tanken’?

På den sida klippet kommer från finns det mer godbitar. Man kan exempelvis ta fram data för varje enskild ledamot. Och det gjorde jag, genom att be datorn tala om hur svenskarna röstade. Miljöpartisten Carl Schlyter stödde uttalandet, liksom den gröna gruppen i parlamentet hade rekommenderat. Men han tillhörde den lilla gruppen av 7½ procent. Två svenskar var frånvarande. Resten, inklusive övriga miljöpartister, avstod från att rösta. Undrar hur man motiverade det? Fel i förslaget till uttalande, ointresse, sover i parlamentsbänken, funderar på vad man skall göra under helgen? – Det kan vara en tillfällighet att det ser ut så här just i den här frågan. Den som är intresserad av statsvetenskap på europeisk nivå kan ju gå in och studera vidare.

Radion berättar att EU-parlamentets talman vill få slut på flyttkarusellen mellan Bryssel och Strassbourg. Den är ju inte gratis precis, och det är en historia som sticker i vanligt folk ögon. Populasen i Europa åläggs ‘åtstramningar’, men det verkar inte gälla EU-byråkratin och dess svans av politiska föredettingar.

Nästa krig undviks/uppskjuts?

Erfarenheterna från Libyen förskräcker på flera sätt. Det hindrar inte krigsaktivister att blicka mot Syrien som nytt lämpligt mål. Hur mycket det än pratas om våld mot demonstranter så vet vi att det är svepskäl (annars vore väl exempelvis Bahrein givet som kritik-objekt). Får USA/NATO/Israel igenom sin vilja kommer bomberna att regna över syrierna trots att vi med rätt god säkerhet kan gissa att mycket få syrier skulle välkomna bombardemang och militära överfall, utländska commandos och strupskärande islamister, även om de har kritik mot regeringen. Varför skall detta vara så svårt att förstå? Varför skall inhemska grupper som ropar efter intervention vara mer trovärdiga än major Quisling och Nasjonal Samling på sin tid?

När Kina och Ryssland lade in sitt veto mot en resolution som i vaga termer kritiserar den syriska regimen så kan det verka överdrivet, men det torde handla om att ”stämma i bäcken”. För skulle den ha gått igenom kunde raskt nya tvivelaktiga syriska demonstrationer med våldsinslag fixas som skulle ha drivit fram nya resolutioner med krav på hårdare insatser. Och som vi vet från Libyen så kunde ett beslut som ”bara” handlade om flygförbud raskt förvandlas till fullskaligt krig och massiva bombningar av vad som helst. Men nu uppstår en ny respit där de aggressiva makterna visserligen kan fortsätta att fiffla bakom kulisserna, men de kan inte gå till öppet angrepp. Med tanke på hur det går i Libyen kanske de egentligen är rätt nöjda med att slippa öppna ännu en militär front. Vi får hålla tummarna för att libyerna kan hålla ut mot anstormningen.

"Moren har gjort sin plikt …

… moren kan gå”, för att citera någon gammal teaterreplik (Shakespeare?).

Vi vet inte så mycket mer än att USA påstått sig ha dödat någon och sedan slängt liket i havet. Vad vi vet är att värdet av spöket Osama bin Laden devalverats med rasande fart sedan början av det här året. Det har inte så mycket praktisk nytta längre, och för ett USA som grunnar på hur man skall kunna slingra sig ur det afghanska minfältet kan det ju vara bra att bli av med den främsta ursäkten för att man är där. Jag hörde något uttalande där Hillary Clinton uppmanade talibanerna att ta avstånd från al-Qaida. Eftersom afghanerna tröttnade på ”araberna” för länge sedan verkar det nästan som en invit till samtal, kanske för att se till att inte Karzairegimen i Kabul börjar prata för mycket på egen hand med talibanerna.

Jag har ett svagt minne av någon påstådd al-Qaidaledare i Irak som också blåstes upp som superfarlig under en tid – bara för att sedan försvinna utan att någon brydde sig så mycket om det. I den mån killen fanns så hade han fullgjort en utsedd roll och fick sedan avgå när han inte längre behövdes. Vad det gäller Osama behöver vi ju inte betvivla hans existens, men utan en oberoende utredning (som USA nogsamt tycks ha omöjliggjort) kan vi inte säkert veta vems lik det var de slängde i sjön. Den riktige Osama kan ha varit död i rätt många år nu. Möjligen var det främst en politisk belastning de nu försöker bli av med.

Det väsentliga är nog att ”den arabiska våren” – en händelse som tycks ha varit ett oförutsett mirakel för världens underrättelsetjänster – slagit undan benen för återstående trovärdighet hos al-Qaida. Och för trovärdigheten hos de politiska snillen som hävdat att islamism à la al-Qaida var ett trovärdigt alternativ. Visst finns det islamister, och en del väldigt reaktionära sådana i arabstaterna, men vad de breda folkmassorna vill ha verkar handla om andra frågor: mat för dagen, arbete, framtid, demokrati, bort med de tjuvaktiga regimerna som tjänar utländska makter i stället för det egna folket, yttrandefrihet, bort med hemliga polisen.

Vad som återstår nu är ett pinsamt stöd från den demokratiskt bortgjorda västvärlden till bland annat de regimer och härskande eliter i arabvärlden som fungerat som stöd för al-Qaida och andra typer av reaktionär islamism. Vi kan ju tänka på det fundamentalistiska Saudiarabien och dess militära stöd till minoritetsregimen i Bahrein. (Och som en liten krumelur i kanten: på sätt och vis kan man säga att svenska stridsflygplan nu ingår de libyska islamisternas flygvapen. Fast svenskarna spanar ju bara – sen kommer norrbaggarna och bombar!)

Tumregel – misstag

– Man visade när bomber träffade militära mål med enorm precision. Men man visade inte den andra sekvensen när man av misstag dödar flyktingar. Det är en äkta bild, men man har gjort ett urval.

Detta är andra gången ordet misstag nämns i den här artikeln i Svenskan som syftar till att varna för propagandaknepen. När krig utbryter och USA:s och/eller NATO:s krigsmaskiner rullar in så tycks tumregeln vara att dödade civila är misstag. Jag fick inte något intryck av att sådana fadäser görs av motståndarsidan – där vet man tydligen vad man gör. Men har inte USA och Storbritannien en lång tradition av att angripa just civila mål, vare sig det gällde att utrota misshagliga infödingar som var i vägen eller bomba bort städer och länder i Europa och Asien? Var det inte just det civila samhället i Irak som man bröt sönder genom tio års sanktioner och bombningar – med massdöd som följd – innan det andra Gulfkriget drogs igång?

Det är sympatiskt att artikeln också tar upp att andra än hemska diktatorer bedriver propaganda, men ändå finns glidningen att ”våra gossar” ändå skulle vara snällare som jag har svårt för. Man kan då ställa frågan varför inte USA:s flotta strävar mot Ekvatorialguinéa för att rensa upp i en av Afrikas otrevligaste länder (ligger nära toppen i statistiken över barnadödlighet har jag för mig men i botten vad det gäller demokrati) eller ingriper för att skydda demonstranter i Bahrein mot den inhemska regimen och de saudiska ockupanterna. Kanske det börjar närma sig en slutpunkt i alla fall, ett vägskäl där exempelvis opinionen i USA alltmer otåligt frågar sig om det är bättre att bedriva allt fler krig i Asien och Nordafrika än att satsa på det sönderfallande samhället på hemmaplan. Då lär nog propagandamegafonerna skräna ännu högre, men förhoppningsvis tar luften slut någon gång.

"Icke-dödliga teknologier"

Det är leveranser av den här sorten som gör att den fria världen blir ännu friare, eller … ? – Tårgaspatroner gjorda av någon firma med det lustiga namnet  ”Icke-dödliga teknologier” i Pennsylvania, USA, och efter användning av lokal polis fotograferade i Bahrein. Al-Jazeera har nu en ”live blog” också för Bahrein. Undrar vad som händer med nyhetsrapporteringen om folklig frihetslusta sprider sig exempelvis till Qatar där al-Jazeeras huvudkontor ligger?

Lästips Venezuela. Och nu smäller det i Bahrein

Lästips, en intervju (på engelska) med en norsk socialantropolog som gör undersökningar i Venezuela. Där behandlas såväl positiva som negativa sidor av den bolivarianska revolutionen. Verkligheten har ju en tendens att vara mångfacetterad.

Nu rapporterar al-Jazeera och svenska media om Bahrein. För någon dag sedan verkade det som om den härskande kungafamiljen inte riktigt var inne på våldslinjen, trots att folk dödats i demonstrationer, men nu har man bestämt sig. Pärlrondellen i Manama skall inte tillåtas blir något nytt Tahrir-torg, förefaller det. Blodigt ingripande, pansar på gatorna, kaos på sjukhusen.

Frågan är om taktiken fungerar, eller om upproret blir ännu starkare. Dessutom finns ju grannen Saudiarabien som skulle kunna tänkas ingripa om Bahreins härskare vacklar. Vad Irans härskare känner kan man undra: å ena sidan är oppositionen i Bahrein shiitisk (fast med lokala varianter – man har inga ayatollor), å andra sidan verkar även oppositionen i Iran inspireras av de arabiska upproren. I sig är det kanske lite konstigt, för iranier och araber har tidvis varit som hund och katt (se not nedan), men det kanske går ihop på något sätt.

I dagens läge ser det ut som en rad borgerliga revolutioner håller på att utlösas. Såväl vänstern som de religiösa har inte haft mycket inflytande. Man kanske kan tänka sig en nyväckt och omformulerad arabnationalism med progressiva drag, ungefär som under de tidigare åren i Algeriet och i Egypten under Nasser? En politik för och av människor som inte accepterar den nedbrytande globaliserade neoliberalismen med Internationella Valutafonden som banérförare.

Bahrein är inte stort, men i större länder som Jemen, Algeriet, Libyen och kanske på annat håll vaknar folkrörelserna till. Det kan spridas längre, ner i det svarta Afrika och österut i Asien. Kanske dags för Europa att vakna upp också? Budskapet kan ju vara att ”vi betalar inte för er kris, bankirer”!

Och där har vi en länk till den amerikanska sidan av världen, bland annat till Venezuela. När Latinamerika lösgör sig från Storebror, och liknande tendenser blir allt starkare i Asien och Afrika, blir det väldigt krångligt för det imperium som redan är i utförsbacken. Och detta trots att revolutionerna ännu inte gått över i avgjort socialistiska skeden (inte ens i Venezuela). Skall Europa vara kvar som den sista stora klump av Jorden som dekis-supermakten kan köra med hur som helst? Eller skall vi gå med i den stora rörelsen och fixa vår egen framtid in på ett bättre spår?

Demonstration i Bahrein, foto från al-Jazeera

(Här är noten du skulle se, och den är en hänvisning till al-Qudsdemonstrationen i Stockholm som jag skrev om 2009, och där jag stötte på iranier som föreföll vara rasistiskt inställda mot araber.)